Men vi gör ett försök.
Eftersom jag sällan eller aldrig läser litteratur översatt från engelska, så hade jag litegranna missat att Siri Hustvedt var omåttligt populär mot slutet av förra året. Men jag är inte sämre än att jag kan ta tips. Så när en god vän rekommenderade Vad jag älskade slog jag till. Fast på engelska då. Och sen fastnade jag.
Jag uppskattar författare som har ett vackert språk. Man skulle kunna kalla mig stilfascist. Faktiskt har en och annan kallat mig just det. Det är ofta opraktiskt och leder ibland till att jag slänger taffligt skrivna böcker ifrån mig i ren frustration. Men det händer också att jag trillar över guldkorn som gör mig lycklig. Hustvedt är ett sådant guldkorn.
Precis som sin make, Paul Auster, skriver Hustvedt en ren, rak, effektiv och kraftfull prosa. Man får känslan av att varje ord är vägt på guldvåg, samtidigt som det ser ut att helt enkelt flyta. Inget är överflödigt, ingenstans hakar ögat upp sig. Ljuvligt. Dessutom gör hon något som jag gillar, en liten sak som får läsaren att känna sig begåvad och som knyter ihop hennes böcker till ett större verk: hon låter karaktärer från en bok passera förbi som hastigast i en annan. De spelar ingen större roll; de är inte ens bifigurer. Istället nämns de i förbigående, som något nästan glömt.
De tre romaner av Hustvedt jag har läst hittills är tämligen olika, men har också beröringspunkter. De utspelar sig alla med en fot i New York och en annan i skandinavbygderna i mellanvästern. De innehåller alla gott om referenser till psykoanalys. De har alla självbiografiska drag. Men vad handlar de då om?
 |
| Från Bokbilder |
Jag kommer inte att gå in på detaljer om vad böckerna handlar om här; det räcker att säga att de beskriver verkliga människor, de väcker starka känslor och de är otroligt läsvärda. Läs, läs, läs!
Blindfold kommer med min nästa bokbeställning...
Inlägg
