Igelkottens elegans

Detta blev en av de första böckerna som fick kringgå de dåliga samvetenas parad. Det verkade nämligen som om detta var Boken Man Skulle Läsa I Sommar, så då fick jag ju skaffa den. Mitt första omdöme, innan jag säger mer, är att det är skamligt att ta såna priser för en pocketbok! Vill man ta nära 250 pix för en bok får man faktiskt göra bättre ifrån sig med presentationen än att göra en lite upphottad pocketpärm. Verkligen alltså.

I Igelkottens elegans möter vi en portvaktshustru som är alltför intelligent för sitt yrke och sin image, och som gömmer sig bakom en kliché för att kunna avnjuta ryska romaner och gourmetmat utan att bli ifrågasatt. I samma hus bor en liten överklassflicka som är alltför intelligent för sin ålder, och som beslutar sig för att ta sitt liv för att slippa utsättas för världens banalitet. Båda berörs de i grunden när en bildad och framför allt ifrån den franska medelklassen avvikande, japans gentleman med smak för ryska romaner flyttar in i huset…

Från Bokbilder

Jag har lite svårt att förstå varför den här boken har fått sådana väldigt fina recensioner. Det finns så mycket jag inte förstår. Å ena sidan hånas en särskild sorts medelklassbildning. Å andra sidan hyllas en annan sorts bildning, som jag har svårt att skilja från nyss nämnda medelklassbildning. Kanske är det autodidakten som hyllas, men det är oklart. Jag är i alla fall inte subtil nog för att förstå skillnaden. Och på slutet förvandlas det hela till en ganska banal askungesaga.

Som sagt: jag är nog inte tillräckligt subtil. Jag missar nog något. Men jag får en känsla av att den här boken är lite av kejsarens nya kläder: om man kritiserar den riskerar man bara att avslöja hur obildad man är, och att därigenom skriva in sig i den grupp som är måltavla för huvudpersonernas etter. Men det bekymrar mig föga. Jag var inte imponerad av den här romanen. Vill man gotta sig lite i bakelser och Tolstoj är det helt okej, men annars… Nja. Inte för mig.

Dåligt samvete II: The Time Traveller’s Wife, Audrey Niffenegger

Ibland köper jag böcker för att de har fått fina priser, men så orkar jag inte riktigt, och så blir de stående. Detta är ett typiskt exempel på hur det skapas dåliga samveten i min bokhylla… The Time Traveller’s Wife har stått där i ett drygt år nu, och har dessutom stirrat på mig från olika ”måste-läsa”-listor. Så den kom att hamna väldigt högt upp på min prioritering för bokavbetning.

Oj. Att jag inte har läst den förut! Det smärtar mig att ha haft tillgång till en sådan här bok så länge utan att ha avnjutit den! Sällan har jag läst en bok som har så levande karaktärer, så realistiska miljöer och händelser, och som ändå rör sig så solklart i den magiska realismen.

Boken utforskar hur man hanterar att man har känt sin jämngamla livspartner sedan man var liten, trots att partnern lärt känna en först i 25-årsåldern. Vad behöver man kunna när man kastas framåt och bakåt i tiden man inte kan ta med sig några kläder? Hur lär man sig bäst att dyrka lås?

The Time Traveller’s Wife är så mycket mer än vad den utlovar: den är en fantastisk kärlekshistoria, ett magiskt utforskande av tidsresor, en diskussion av hur man hanterar en partner som är avgjort avvikande i sitt livsmönster, och i skymundan antyds också en diskussion om i vilken mån det finns ett öde och en tidslinje, och hur vi själva väljer och manipulerar vartåt våra liv leder.

Detta är en tårdrypande och stark roman, som är värd varje varmt omdöme!

Fågeln som vrider upp världen, Haruki Murakami

Trots besvikelsen med Norwegian Wood framhärdar jag med Murakami. Kafka var ju så bra, och jag har ju hört så mycket gott…

Den här gången föll det bättre ut. Här får vi följa en bekymrad och tämligen naiv huvudperson vars hustru försvinner. Och vars katt, döpt efter hustruns märklige, mäktige och obehaglige bror, också försvinner. Hustruns bror har förstås med saken att göra.

Från Bokbilder

I ett mäktigt epos som sträcker sig från Japans uttåg från det kinesiska fastlandet, via det fina och det farliga med att meditera i djupa hål i marken, till mord, prostitution och politik på det mest David Lynchska vis, väver Murakami berättelsen om en man som trots alla hinder som ställs i hans väg gör allt för att få svar på sina frågor. Även de frågor som bara kan besvaras av märkliga kvinnor med övernaturliga förhållanden till medelhavsöar och vatten.

Jag vill verkligen, verkligen rekommendera Fågeln som vrider upp världen. Nu väntar jag spänt på att Sputnik älskling ska komma i svensk pocket…

Dåligt samvete I: Blanche och Marie, P-O Enquist

Tidvis sträckläser jag Enquist. Jag gjorde det i synnerhet efter att jag hade läst Lewis resa, en bok som bör betraktas som ett av de stora mästerverken i den svenska litteraturen. Som berättar inte bara sin egen berättelse, utan också Enquists familjehistoria och en del av den svenska väckelsehistorien.

På samma sätt berättar Blanche och Marie Enquists historia och delar av den moderna psyko-medicinska historien. Dessutom utgör berättelsen ytterligare en facett i Enquists försök att beskriva kärlekens natur, den svårfångade och stora.

Ibland – ofta – uppfattar jag Enquist som vansinnigt lättläst. Antagligen är han en av den samtida svenska litteraturens mest lättlästa författare. Den som bara har läst Kapten Nemos bibliotek har sannolikt invändningar. Även Blanche och Marie har Enquists karakteristiska blandning av tillgänglighet och otillgänglighet. Men inget i boken får mig att vilja tillgodogöra mig den. Den lockar inte, jag blir inte nyfiken, jag fascineras inte av karaktärerna eller levnadsödena. Istället väntar jag hela tiden på att jag ska få reda på varför jag läser den här boken.

Alla borde läsa Enquist någon gång. Läs Kapten Nemo, Livläkarens besök eller Lewis resa, men inte denna. Detta är ett utslag av att Enquist utnyttjar ett format, en formel, som har funkat tidigare, och som han testar ytterligare en gång. Tyvärr utan att det riktigt funkar.

Norwegian Wood, Haruki Murakami

I min kamp för att få läsa ordentligt med riktigt, riktigt riktigt bra litteratur tänkte jag att jag skulle ge mig på ytterligare en Murakami. Norwegian Wood framhålls sällan som en av hans bättre böcker, och jag är böjd att hålla med.

I en – vad heter det? utbildningsroman? en sån där coming-of-age-historia? utvecklingsroman? ja det låter bra – utvecklingsroman får vi följa en ung man under hans sista tid på gymnasiet och hans första tid på universitetet, under Japans ’68-rörelse. Vi får följa hans hantering av den första kärleken, hur förälskelsen i en själsligt skör klasskamrat leder till en period av mycket Beatles-musik, men också till en andra, vuxnare, förälskelse.

Från Bokbilder

Jag vill inte säga att detta inte är en bra bok. Det är det. Men det är inte en så bra bok som många andra av Murakamis verk. Det är mer en… vanlig bok. Lite sorgligt att det ska hållas emot den, men så får det ändå bli. Ska man välja något av Murakami är kanske inte detta det bästa valet.

Kafka på stranden, Haruki Murakami

Detta är skälet till att jag ligger så himla mycket efter med den här bloggen. Jag läste nämligen en bok. En otroligt bra bok. Och jag ville ta mig ordentligt med tid att skriva en riktigt ordentlig recension. Tyvärr så tog jag lite väl lång tid på mig, och nu känner jag inte att jag kan ge en adekvat redogörelse. Pff! Men ett litet omdöme får det i alla fall bli.

Från Bokbilder

T anordnade födelsedagsdrinkar när han fyllde år senast, i oktober. En av presenterna han fick var Kafka på stranden, ifrån J&F, som alltid är lysande, gnistrande, inspirerande källor till läsupplevelser. Jag hade funderat på att ta mig an den länge, ända sedan jag första gången såg den nämnd av min favoritbloggare Mig. Mig talade sig varm för boken, men eftersom jag inbillade mig att den handlade om Franz himself, så klarade jag inte ut att börja läsa den. Inte med först avhandlingsångest och sedan undervisningsbörda.

Ack ett sådant misstag!

Men misstaget rättades till när T hade annat att läsa och jag utan dåligt samvete kunde smuggla med mig hans exemplar till Berlin.

Kafka på stranden är den bästa formen av magisk realism, den som får en att undra, som får en att fundera på vad som sker i verkligheten (och i vilken verklighet?) och vad som sker i någons fantasi, var gränsen mellan nu och då, här och där, verkligen går.

Det här är en knasig bok. Och då menar jag inte innehållet (om än väldigt förvirrande tidvis), utan läsupplevelsen. Det är sällan jag känner att jag bara vill läsa och läsa, och inte kan läsa fort nog, men att jag samtidigt inte klarar av att läsa särskilt fort, eftersom varenda sida är helt fullpackad med narrativ. Att missa en rad kan vara att missa en hel berättelse! Boken berättas långsamt, omsorgsfullt, och samtidigt som man vill läsa mer, förstå vad som händer, vill man mer än allt annat att den inte ska ta slut!

Vill man få en riktig läsupplevelse, en njutning, en utmaning, ska man läsa Kafka. Varje gång man tror att man har klurat ut vad det är som pågår händer något som antyder att man har haft helt fel. Murakami är enastående på att balansera på gränsen mellan världar, och här gör han det på ett oslagbart vis!

Se det var en riktig historia!

Intermezzo: En sorts löfte

T och jag köper en ny bokhylla. En vacker, handslipad, oljad skapelse för böcker som ska vördas och smekas. För böcker som har lästs och uppskattats, inte för böcker som tittar på en som dåliga samveten.

I den gamla hyllan, bland de böcker som så småningom ska få flytta över till den nya, står (minst) 26 dåliga samveten. 26 böcker som ska läsas och inlemmas i den samling av lästa böcker jag är beredd att stå för. Bland böckerna finns författare som Asimov, Enquist, T. Lindgren, Sartre, Banks, Wolf, Süskind, Gibson och en rad andra. Från början bestämde jag mig för att jag inte fick köpa några nya böcker förrän jag tagit mig igenom de gamla, men det visade sig vara för svårt. Så samtidigt som jag betar av listan skaffar jag också nya böcker. Redan nu har jag skaffat mig Twilight (för att se vad grejen är) och Midnight’s Children (för att jag fascineras, är nyfiken och vill vidga mina vyer).

Själva projektet är ett led i min ambition att ta tag i min röriga omgivning. Jag brukar säga att min allmänna splittradhet och delar av min rastlöshet beror på att jag påbörjar saker utan att avsluta dem. Att köpa böcker utan att läsa dem är absolut en del av det hela. Så för att få min hjärna i fas med min värld, och för att lugna ner hela min tillvaro, kommer jag systematiskt att beta av listan. Duktigt.

Ett av de stora dåligs samvetena är förstås den här bloggen,s om har legat nere i nästan ett år. Men nu kommer jag igen!

Så det kommer att komma lite recensioner av dåliga samveten här. Det betyder att jag kommer närmre och närmare ett inre lugn.

Jaja. Man kan ju hoppas i alla fall.