Amberville, Tim Davys

Vem som ligger bakom pseudonymen Tim Davys vet fortfarande bara ett utvalt fåtal. Vad som däremot är välkänt är att Amberville utgör första delen av fyra i en serie om den fiabrädesliknande stad som befolkas av gosedjur. Staden består av fyra delar, var och en utmärkt av en färg, precis som ett fiabräde, och omges (till skillnad från de flesta fiabräden) på alla fyra sidor av en stor skog. En av stadens delar är Amberville.

Den här den första delen i serien behandlar ondskan och godheten som företeelse, och gör det genom mjukdjuret Erik Björn och hans kumpaner Tom-Tom Kråka, Sam Gasell, Ormen Marek och andra djur de möter och interagerar med under berättelsens gång. Erik har fått i uppdrag att finna den mytomspunna dödslistan och stryka sin förre arbetsgivare, stadens maffiaboss Duva, från listan. För att göra detta samlar Erik ihop sina kamrater, från deras ordinarie verksamheter som sybehörsförsäljare, prostituerad, samt kulturnämndeman på kommunen för att ge sig ut på jakt på listan. Lyckas han inte kommer nämligen hans fru att bli dödad.

Från Bokbilder

Jag misstänker att det här egentligen är en ganska snabbläst bok, men eftersom jag och T läste den högt, och med röster, så tog det ganska lång tid. Det var otroligt roligt, och när de efterföljande böckerna kommer, ska vi försöka göra samma sak igen. Men inte så mycket för böckernas egen skull, som för att sättet dialogen skrivs på lämpar sig särskilt bra för högläsning. Detta är nämligen en synnerligen banal historia, både när det gäller plotten (man kunde lista ut huvuddragen oerhört tidigt) eller för de litterära kvaliteterna. Jag hade först inte fattat att det bakom Tim Davys gömmer sig en svensk författare, utan trodde helt enkelt att boken var dåligt översatt: prosan är så knagglig, att det känns som om det är en riktigt ovan översättare som har gjort jobbet. Alternativt att författaren är en otroligt skicklig stilist, som härmar en från engelska taffligt översatt stil, för att enklare kunna få den översatt till just engelska. Rättigheterna är nämligen sålda för översättning, och förvånansvärt många verkar förbluffade över greppet att använda gosedjur för att berätta om mänskliga fel och brister. Förbluffande, eftersom Jasper Fforde gjorde detsamma för itne så länge sedan.

Greppet är inte nytt, språket är lämnar mycket i övrigt att önska, och plotten är sisådär. Det har ju visserligen aldrig stoppat nån, men riktigt så mycket uppmärksamhet som den här boken har fått tycker jag inte att den är värd.