The Pages, Murray Bail

Det här är den andra boken jag köpte på temat "lokal litteratur" när vi var i Australien. Jag föll för utsidan: omslaget avbildar barken på en white gum, och bokens blad är inte jämnskurna, utan ser ut som om de är lösa ark som ligger halvt oordnade i en hög.

Kort sagt: en vacker bok.

The Pages handlar om något som - om man får tro boken - saknas i Australien, nämligen en inhemsk filosof. Wesley Antill har med ekonomisk hjälp från föräldrar och syskon vigt sitt liv åt att skapa en filosofi som springer ur den karga australiska myllan. Hur utvecklas en filosofi för någon som tycker att det är fullt normalt att alla svanar är svarta? När Antill dör kontaktar hans familj Institutionen för filosofi i Sydney, som går med på att låta en av sina medarbetare, Erica, komma och titta på kvarlåtenskapen. Hon tar med sig sin väninna, den vackra psykoterapeuten Sophie, som har kärleksproblem, och behöver komma bort ifrån staden, och den gifte man hon haft en affär med.

Här börjar tyvärr klichéerna. Sophie är insiktslös och centrumbenägen trots sina insikter i människans psyke (hon verkar också var rätt kass på sitt jobb). Erica är emotionellt stelnad, hård, kall, dessutom svartklädd och lite sorglig. Ensam, medelålders. I en Harlekinroman hade hon mött En Riktig Man Från Landet, en fåordig men omtänksam man som är förvånansvärt öm mot sina får. Och tänk - det verkar hon göra i den här boken också!

Från Bokbilder

Och filosofin då? Jodå, det blir en. En filosofi byggd på ett brustet hjärta och ett hårt landskap: det blir en filosofi av one-liners. Säkerligen någorlunda djupa om man sätter den sidan till, men antingen är jag inte särskilt filosofiintreserad, eller så har jag inte tillräcklig förståelse för den australiska själen för att kunna förstå om resultatet är slående.

Oftare än inte är vekrligt vackra böcker också verkligt bra böcker. Den här gången blev det inte så. Den här gången kändes det som en sorts bagatell med klichéartade karaktärer.