The handmaid's tale, Margaret Atwood

Mitt projekt att ta itu med de dåliga samvetena i bokhyllan har lite kommit av sig. Ett skäl till det är att alla våra böcker ligger i högar på golvet i köket, eftersom vi har gjort oss av med våra gamla bokhyllor i väntan på de nya. Och de av de dåliga samvetena som jag är sugen på ligger längst in, bakom travar som hotar att rasa bara man tittar på dem. Ett annat skäl är att Randomhouse satsar hårt på sin Vintage Classics serie. Något de verkligen satsar hårt på är att göra böckerna - eller iaf framsidorna - vackra. Jag hade gärna sett att man gjort en insats för professionell och vacker sättning av pocketböcker, när man ändå var i farten och gjorde snygga grejer.

Men i all fall. Som vanligt blev jag distraherad av något vackert. Det är så lätt hänt.

Den här gången var det The Handmaid's Tale av Margaret Atwood. Jag har läst lite av Atwood tidigare: en novellsamling som jag gillade, och Oryx & Crake som jag visserligen gillade, men som jag inte tyckte var riktigt övertygande som SF. För det är ju inte så att Atwood inte KAN skriva SF: Hon fick ju ändå det första Arthur C. Clarke award 1987, och blev nominerad till en Nebula för Handmaid. Och Handmaid funkar, i mitt tycke långt bättre, kanske för att den är handlings- och karaktärsdriven snarare än teknikdriven, som Oryx & Crake.

Från Bokbilder

The Handmaid's Tale utspelar sig ungefär nu? nyss? i en snar framtid? och är en utan tvekan dystopisk berättelse. I Atwoods scenario har USAs regering blivit avsatt och avrättad av en kristen fundamentalistisk rörelse som instiftar Gilead, en strängt hierarkisk och strängt könssegregerad (och också efter vad det verkar, rassegregerad) teokrati. Äktenskap där minst en part varit gift tidigare, men skiljt sig förklaras olagliga och upplöses. Barnen omhändertas och makarna dödas eller hjärntvättas och sätts i slavarbete. Kvinnor fråntas rätten att ha ett jobb och att äga - istället får deras makar hand om deras bankkonton. Kvinnor som visat sig vara fertila placeras i barnlösa familjer i den styrande klassen: de ska på gammaltestamentligt vis fungera som separata livmodrar i familjerna. Föder de inte ett friskt barn inom sex år skickas de till kolonierna för att delta i strålningssanering...

Det här är en fantastisk bok, som verkligen är väl värd att läsas. Den är skickligt skriven, väl sammanvävd och känns inte det minsta daterad. Den berör också viktiga teman, som frihet och vad vi betraktar som frihet. Ett grundläggande ställningstagande, som berörs tidigt i boken är att det finns två sorters frihet: frihet TILL och frihet FRÅN. I tiden före Gilead har kvinnor frihet till jobb och sina egna pengar. Under Gilead har de frihet från precis samma saker. Hur man upplever det beror på hur man betraktar det.

En av de mest skrämmande sekvenserna i boken är när bokens huvudperson inser att hon inte längre kommer åt sina tillgångar, och berättar detta för sin man. Han ser nämligen inte det hela som ett stort problem; hennes ofrihet är inget han egentligen kommer att lida av, han kommer att bestämma över det som varit deras gemensamma tillgångar och han kommer att ha en hemmafru. Egentligen vinner han på det. Hon har alltså inget stöd att finna hos sin make. Det här bekymrade mig väldigt mycket. Mest eftersom jag har känt personer, unga personer, som på allvar hävdat att kvinnans frigörelse är kastrerande för mannen, och att kvinnor på arbetsmarknaden tar männens roll, männens jobb, är det bekymrande.

Jag kan se hur det skulle kunna ske.

Lighthousekeeping, Jeanette Winterson

De som har läst den här bloggen tidigare vet att jag är omåttligt, passionerat, förtjust i Jeanette Winterson. Hon har skrivit några av de bästa böcker jag har läst, och dessutom min absoluta favoritbok, alla kategorier. När Lighthousekeeping kom ut 2004 hängde jag på låset till bokhandeln för att få mitt exemplar, och jag hetsade hem för att läsa den.

Och blev besviken.

Det blir man nästan per automatik om man hetsar upp sig över något och jämför det med en föregångare. Jag trodde att jag hade lärt mig min läxa iom Star Wars I. Men tydligen inte. Jag jämförde The Powerbooks mörka mjukhet med Lighthousekeepings ljusare skirhet, och blev besviken.

För ett tag sedan blev jag påmind om boken, och tänkte att den kanske ändå var värd ytterligare ett försök. Och det var den förstås.

Från Bokbilder

Som vanligt i Wintersons produktion, i synnerhet i de böcker som utgör en sorts serie som behandlar kärleken, livet, passionen, handlar det om vad det är som ÄR kärleken, livet, passionen. Om vad det är att leva ett liv där man är ärlig mot sig själv. Om hur vi mäter kärlek: genom hur stor förlusten av den är.

Den berättelse som Winterson använder sig av här är en om att slitas mellan plikten och förväntningarna och passionen. Det handlar om hur vi alla kan delas i två, som en Jekyll & Hyde, som slits mellan det ärliga livet och det förljugna livet, mellan meningslös konvention och meningsfylld lycka. För att berätta den här berättelsen igen, använder sig Winterson av barnet Silver, som växer upp hos fyrvaktaren Pew. Pew berättar berättelser om orten och dess historia, i synnerhet om Babel Dark, som en gång var byns präst. Dark hade en gång i sin ungdom upplevt kärleken, passionen, men av svartsjuka och konvenans övergivit henne, och istället gift sig med en ordentlig kvinna som tar sina prästhustruplikter på djupaste allvar. När han efter några år återser ungdomskärleken - och deras gemensamma dotter - drabbas han åter av kärleken. Han börjar leva ett dubbelliv, och det liv han ser som det verkliga, goda, sanna är det där han är med sin älskade. Resten av tiden är plikt och skam. Situationen är förstås ohållbar. Winterson använder berättelsen om Tristan och Isolde för att illustrera hur dubbelliv bara leder till en nedåtgående spiral av mörker, och hur ett ordentligt ställningstagande kan vara enda utvägen.

Möjligen är detta också en sexualmoralisk berättelse: med en mindre hämmad syn på (i synnerhet kvinnlig) sexualitet hade Dark inte behövt hamna i den knipa han hamnade i. Kommunikation i en relation är också fina grejer.

Vid denna min andra läsning hade boken mycket mer textur än vad jag upplevde första gången. Första gången tyckte jag att det var som att läsa blekrosa chiffong. Den här gången... sand, hav, tång, vind, sandsten...