Lighthousekeeping, Jeanette Winterson

De som har läst den här bloggen tidigare vet att jag är omåttligt, passionerat, förtjust i Jeanette Winterson. Hon har skrivit några av de bästa böcker jag har läst, och dessutom min absoluta favoritbok, alla kategorier. När Lighthousekeeping kom ut 2004 hängde jag på låset till bokhandeln för att få mitt exemplar, och jag hetsade hem för att läsa den.

Och blev besviken.

Det blir man nästan per automatik om man hetsar upp sig över något och jämför det med en föregångare. Jag trodde att jag hade lärt mig min läxa iom Star Wars I. Men tydligen inte. Jag jämförde The Powerbooks mörka mjukhet med Lighthousekeepings ljusare skirhet, och blev besviken.

För ett tag sedan blev jag påmind om boken, och tänkte att den kanske ändå var värd ytterligare ett försök. Och det var den förstås.

Från Bokbilder

Som vanligt i Wintersons produktion, i synnerhet i de böcker som utgör en sorts serie som behandlar kärleken, livet, passionen, handlar det om vad det är som ÄR kärleken, livet, passionen. Om vad det är att leva ett liv där man är ärlig mot sig själv. Om hur vi mäter kärlek: genom hur stor förlusten av den är.

Den berättelse som Winterson använder sig av här är en om att slitas mellan plikten och förväntningarna och passionen. Det handlar om hur vi alla kan delas i två, som en Jekyll & Hyde, som slits mellan det ärliga livet och det förljugna livet, mellan meningslös konvention och meningsfylld lycka. För att berätta den här berättelsen igen, använder sig Winterson av barnet Silver, som växer upp hos fyrvaktaren Pew. Pew berättar berättelser om orten och dess historia, i synnerhet om Babel Dark, som en gång var byns präst. Dark hade en gång i sin ungdom upplevt kärleken, passionen, men av svartsjuka och konvenans övergivit henne, och istället gift sig med en ordentlig kvinna som tar sina prästhustruplikter på djupaste allvar. När han efter några år återser ungdomskärleken - och deras gemensamma dotter - drabbas han åter av kärleken. Han börjar leva ett dubbelliv, och det liv han ser som det verkliga, goda, sanna är det där han är med sin älskade. Resten av tiden är plikt och skam. Situationen är förstås ohållbar. Winterson använder berättelsen om Tristan och Isolde för att illustrera hur dubbelliv bara leder till en nedåtgående spiral av mörker, och hur ett ordentligt ställningstagande kan vara enda utvägen.

Möjligen är detta också en sexualmoralisk berättelse: med en mindre hämmad syn på (i synnerhet kvinnlig) sexualitet hade Dark inte behövt hamna i den knipa han hamnade i. Kommunikation i en relation är också fina grejer.

Vid denna min andra läsning hade boken mycket mer textur än vad jag upplevde första gången. Första gången tyckte jag att det var som att läsa blekrosa chiffong. Den här gången... sand, hav, tång, vind, sandsten...