Coraline (Neil Gaiman)

Coraline och hennes föräldrar har precis flyttat in i ett nytt hus. Ett gammalt nytt hus. Eftersom föräldrarna jobbar hela dagarna, går Coraline på upptäcktsfärd på egen hand. Hon lär känna tanterna på våningen under, de gamla fd skådespelerskorna som spår hennes te och ser att hon är i fara, och den tokige mannen på våningen över, som har en musorkester. Hon träffar också en fjär katt. En dag hittar Coraline en dörr som inte leder nånvart. Genom att ta sig igenom den - trots teblandsvarningar och ytterligare varningar från musorkestern - hamnar hon i en lägenhet som ser precis ut som hennes egen. Nästan. Där finns nästan hennes rum, och där finns ett par föräldrar som liknar hennes egna. Bara det att de har knappar till ögon, och nog inte tänkte släppa tillbaka Coraline till hennes egen värld.



Som tur är, så är Coraline en märkvärdigt modig flicka (trots att hon är liten för sin ålder), så när den andra mammam, på andra sidan dörren, rövar bort hennes föräldrar för att komma åt henne, gör hon vad hon måste, trots att hon är rädd: hon bestämmer sig för att rädda dem.

Gaiman berättar en skrämmande och spännande berättelse om att vara ett barn som inte tas på allvar, men som känner igen och vet hur man reder ut en allvarlig situation.

Läs mer om boken här och mer om författaren här. Som av en slump är det en av mina favoritartister som gör musiken till den teateruppsättning av Coraline som går upp i New York i vår.

SvD recenserar här.

The Lions of Al-Rassan (G. G. Kay)

Jag älskar den här boken. Den är så oerhört detaljrik och stark, vacker, välskriven, välbyggd, alldeles... Alldeles underbar! I en värld som befinner sig i en fiktiv veriosn av 1400-talets (om jag inte missminner mig) Spanien och Portugal, utspelas en berättelse om hur människor berör historien och hur historien berör människorna. Framför allt handlar det kanske om hur människors girighet och kortsynthet och krigslystnad kan förstöra allt det vackra vi skapar.

GGK är fantastisk på att berätta. Jag tror att jag har läst den här boken minst tio gånger, och jag vet precis vad som skall hända, hela tiden. Inte desto mindre gråter jag fortfarande så att jag hulkar - precis som första gången - på en del ställen. Oh my. Enligt ryktet skall boken filmas av Warner Brothers. Jag bävar lite, eftersom jag älskar boken, och vet hur detaljrik den är. Det kan bli hur platt som helst. Men också en fantastisk saga!

Auktoriserad hemsida

Grass for his Pillow (Lian Hearn)

Detta är uppföljaren till Across the nightinggale floor. Den utspelar sig i någon sorts fiktiv variant av Japan. VI får följa Takeo på hans väg mot hämnd, ett enat rike och kärleken. Detta är en typisk mellanbok. I första hände massor, jag förväntar mig att detkommer att hända massor i den tredje, men den här... Mest förflyttningar och en och annan intrig som börjar spinnas. Sådär ärligt talat, men absolut underhållande.

Brilliance of the Moon (Lian Hearn)

Brilliance of the Moon är LHs tredje del om Takeo och hans kamp för att skaffa sig världsherravälde och fred. Egentligen är nog de här böckerna inte så tokiga. Det är bara det... Äh. Det finns en profetia. Vi vet att han kommer att klara det. Men vi kan också räkna ut att det kommer att bli smärtsamt. Det finns antyttpå så många ställen. Jag tror att grejen är att det inte blir några överraskningar. Och Takeo är en hjälte utan brister, utom möjligen att han är lite av en hetsporre. Han har tom oöverträffade övernturliga egenskaper. Och hans fru är den vackraste kvinna som skådats. Och hans medhjälpare är de ädlaste och bästa krigarna... Ja, ni fattar. Det är liksom för perfekt. Samtidigt så tror jag att det är det där perfekta som utgör en del av lockelsen. Det är japanskt exotiskt och skirt som pärlemor. Det blir bara aldrig särskilt... intressant. Men nu har jag iaf läst klart den. :)

Ysabel (G. G. Kay)

Ned är med sin far i Provence, där fadern ska ta bilder för en ny fotobok. Väl där blir Ned och hans nyfunna vän Kate inblandade i ett mysterium som går 2600 år tillbaka i tiden.

GGK återknyter här till sina första böcker, The Fionavar Tapestry, och plockar även upp en del av sina favoritteman: triangeldramer, att bli vuxen och rödhåriga kvinnor. Och han gör det bra. Jäkligt bra, faktiskt. Gillar man annat som GGK har skrivit ska man läsa detta.

Auktoriserad hemsida

The Darkangel, A Gathering of Gargoyles & The Pearl of the Soul of the World (Meredith Ann Pierce)

Jag har påbörjat ett farligt, farligt projekt: jag läser om böcker jag älskade som barn. Jag har just avslutat The Darkangel, som heter Den fjortonde bruden på svenska. Det är en av de första vampyrböcker jag läste, och den som för alltid romantiserat vampyrer för mig. Det är tydligt att skillnaden i mig som läsare gör mycket för min uppfattning av boken - istället för att uppfatta det som en oerhört romantisk berättelse, kan jag idag inte se det som något annat än en berättelse om ett misshandelsförhållande som bara kan brytas genom att huvudpersonen får en känsla av egenvärde. Men möjligen är det jag som projicerar.

MAP har skapat en värld som man med lite klurande kan räkna ut möjligen ligger på vår måne. Himlakroppen har getts liv av människor som numer övergett världen, och lämnat sin skapelse åt sitt öde. Det är en fantastisk värld där magi, teknik och SF sådär i största allmänhet presenteras som fantasy. Det är en alldeles vansinnigt stilig illustration av Clarkes tredje lag. Mycket vackert. Där rövas Aeriels härskarinna bort för att bli mörkängelns brud, och Aeriel ger sig av för att hämnas henne.

Detta är en vacker, vacker berättelse om kärlek och vänskap, objektifiering och varm äkta omsorg, och om hur kärlek och partnerskap fungerar bäst med någon som respekterar och förstår en, inte med någon som blint idoliserar och dyrkar en.

Jo - de nytrycks just, så de nya utgåvorna är fantastiskt stiliga, och möjligen har man lärt sig av Harry Potter att om man presenterar en barnbok med ett vuxenboksomslag, så kommer man få många fler vuxna läsare! Mycket stiligt i vilket fall!

Hm. Ju mer jag tänker på det, desto coolare tycker jag att det är - det här är SF efter SF, liksom - efter den högteknologiska kolonisationen, och det enda som finns kvar av kunskap om olika teknologier uppfattas som magi :) Det är faktiskt skitcoolt!

~

Bok nr 2, A Gathering of Gargoyles, tar vid några "dagmånader" efter första bokens slut. Aeriel är olycklig och rastlös, och får en ny vers att tyda, ett nytt uppdrag. Som läsare tyder man ganska snart stora delar av versen, men Aeriel förstår inte vad den betyder. Men det är förstås alltid lätt att vara baksätesförare... Iaf: hon råkar ut för fantastiska händelser och personer, och vi får reda på en hel del till om vem hon faktiskt är, var hon kommer ifrån. Ofta är bok nr 2 i en serie (eller film nr för den delen) mest transportsträcka, och visst, på sätt och vis är detta en transportbok, men oerhört viktiga personer och samband introduceras, och vi får en kraftfull språngbräda mot den tredje avslutande boken.

~

I tredje boken växer Aeriel som människa, och blir också något mer - eller möjligen mindre - än människa. Hon uppfyller det öde som utsetts åt henne, trots hennes egna pessimistiska tankar om de bakomliggande orsakerna till ödets utformning. Här får vi lära känna den teknik som skapat livet på den måne där Aeriel lever, och får även veta något om de individer som skapade den. Ämnen som miljöförstöring, genmanipulation och allmänt gudalekande diskuteras också.

Mina vänner. Om ni inte redan någon gång har läst de här böckerna så rekommenderar jag dem verkligen. De har både skönhet och djup, och gör något intressant med själva genrerna fantasy och SF, genom att genom att slugt utnyttja Clarkes tredje lag genom berättelsens gång förskjuta den från det ena till det andra.

Abarat/Abarat, book two. Days of magic, nights of war (Clive Barker)

Clive Barker känner de flesta av oss framför allt som skräckförfattare och som mannen bakom Hellraiser. Men han är inte bara en författare med extra sjuk fantasi. Han är pappa också. Och som många skapande föräldrar verkar han ha känt att det var dags att göra något hans barn kunde uppskatta (tänk Johnny Depp: Pirates, Charlie and the Chocolate Factory bland många andra). Så föddes berättelserna om den helt vanliga flickan Candys äventyr i Abarat.

Abarat är en värld som existerar parallellt med vår, eller möjligen i aningens av en vinkel mot vår. Den har mycket gemensamt med vår värld, men det är också mycket som skiljer. Bla finns där en mängd fantastiska varelser och magi. Men det finns också TV, vetenskapshets och företag som strävar efter total marknadskontroll. Abarat skiljer sig också från vår värld på så vis att tiden fungerar annorlunda. Dels passerar tiden förstås linjärt, precis som här. Dels är den statisk. Abarat består av 25 öar, en för varje timme, och en extra, mystisk, timme utanför tiden, i dimman. Så på Yebba Dim Day är det alltid åtta på kvällen. På Babilonium är klockan alltid 22.

När Candy som av en slump hamnar i Abarat, borde hon tycka att allt är märkligt och främmande, och egentligen borde hon nog bli tokig. Men det blir hon inte. Istället märker hon - och andra - att hon verkar passa in förvånansvärt bra. Hon agerar som om hon aldrig har bott någon annan stans, och så småningom, i en pressad situation, märker hon att magi kommer till henne, obehindrat. Hon har en känsla av att hon har varit i Abarat förut, och Abarat verkar också känna igen henne.

Precis som i Lewis Narnia står inte allt rätt till när människoflickan dyker upp på scenen. Mörka makter i form av Christopher Carrion, The Lord of Midnight, och hans farmor, planerar att ändra på tidsförhållandena och innesluta hela Abarat i evig midnatt. Dessutom planerar det enorma företaget Commexo, som behärskar en annan ö, att helt utplåna magi till förmån för vetenskapen. Mitt uppe i det här dyker Candy upp, och hur hon än rör sig i världen verkar hon påverka - eller åtminstone tangera - de här planerna.

Abarat innehåller en ruskig massa paralleller till Narnia, och till all annan fantasy som har utvecklingen "ung person (oftast ung man, men inte i det här fallet) tror sig vara en insignifikant kugge i maskineriet, men visar sig ha krafter och förmågor bortom vad någon kunnat ana, och kommer att påverka de stora händelserna". Känns det igen? Narnia, Harry Potter, Sagan om Belgarion, Sagan om Oz, Vurt, och så vidare, i evighet. Men det är inte bara samma gamla berättelse i ny form. CB lägger till sina egna förmågor som skräckförfattare, vilket ger en extra dimension. Han skapar såväl ondingar som godingar som inte liknar något jag har träffat på tidigare, i synnerhet inte i litteratur som riktar sig till barn. Och han dödar av såväl onda som goda nyckelpersoner utan att ta några sentimentala hänsyn till att läsaren byggt upp ett emotionellt band till vederbörande. Han skonar ingen. Dessutom, utöver att han beskriver en helt fantastisk fantastisk värld, beskriver han också med nästan skrämmande socialrealism, en helt vanlig liten håla i USA, Candys hemstad, på ett imponerande sätt. Hans sätt att förmedla vardagens gråhet i en bruksort där alla arbetar i samma verksamhet imponerar och sätter det fantastiska i Abarat i stark kontrast. Detta är nämligen inte bara en fråga om fantasy. Det är också frågan om en tonårsflickas psykologiska mognad och hennes utveckling mot självständighet och mot förmågan att se sina föräldrar som människor. Det finns så många bottnar i den här berättelsen.

Just det: CB skriver också in sig själv i boken, som en av de mer framträdande sidokaraktärerna, och gör med hjälp av denna karaktär ett inlägg i debatten om vad som är normalt familjebeteende, och det faktum att den heterosexuella kärnfamiljen är det som är norm för familjebildande idag.

Jag avslutar väl som vanligt. Det här är riktigt bra böcker. De har dessutom fördelen att de är ungdomsböcker, dvs de är satta med vettig font, på trevligt papper. Dessutom är de illustrerade. CB har själv skapat tusentals konstverk inspirerade av berättelsen om Abarat, och i varje bok finns drygt hundra av dessa med. Och det bidrar till läsupplevelsen. Mycket.

Hittills verkar det bara finnas två böcker i serien, men det finns så oerhört mycket lösa trådar att de mest känns som en prolog. Hoppeligen kommer det fler böcker om Candy och Abarat. Och Disney har köpt filmrättigheterna, men det verkar oklart när filmen är aktuell.