Escape Pod (red. Steve Eley)

En av de podcaster jag lyssnar trognast på är Escape Pod, som sammanställs av Steve Eley, mannen bakom den osynliga rosa enhörningen. Escape Pod är numera en renodlad science fiction-podcast, men från början innehöll den också fantasynoveller. Dessa finns nu på systerpodcasten Podcastle. En annan systercast är skräckpodcasten Pseudopod. Podcasten uppdateras en gång i veckan (torsdagar), och levererar alltid berättelser av hög kvalitet. Bara en enda gång har jag låtit bli att lyssna klart på ett avsnitt.

En verkligen bra sak med Escape Pod är att de i möjligaste mån skaffar rättigheterna till de SF-noveller som Hugonomineras varje år (jag kan ha fel här - detkan vara Hugonominerade inlästa noveller... Men något sådant i alla fall.)

Jag har förstås favoritepisoder. Först vill jag börja med att rekommendera två noveller som numer skulle hamnat på Podcastle: berättelserna om Squonk, the dragon. Squonk är en drake som redan som litet ägg blev omhändertagen av fågeln Mrs Tweedlechirp. Hon uppfostrar honom till en god fågel (bygg bon, var snäll, inte spruta eld i trädet!). Men en dag vill en tröllkarl flytta in i Squonks träd. Och då börjar det hända grejer! En tid senare återkommer vi till Squonks öden och äventyr, i Squonk the apprentice. Detta är ljust och förtjusande och underbart!

Något som inte är riktigt lika ljust och förtjusande, men absolut fängslande och bekymrande, är den superhjälteserie av Jeffrey R. DeRego, Union Dues, som återger ett möjligt händelseförlopp om människor började utveckla superhjältekrafter. DeRego skapar en värld där människor med särskilda krafter tvångsansluts till The Union, vars propagandamaskin utgörs av serietidningar, och var medlemmar utnyttjas, knäcks och degraderas. Detta är riktigt underbart smutsigt, skitigt, och fult superhjälteberättande! Lyssna!

I juletid har det blivit något av en tradition att Mur Lafferty (jag kommer återkomma till hennes andra projekt) skriver en julberättelse. Nu hittar jag bara en just nu, men den är inte så tokig! Det är en bra tradition!

Något jag personligen uppskattar mycket med den här podcasten är kringsnacket. Eley tvekar inte att bli personlig, han har mer eller mindre regelbundna "Geek Dad Intros" om sin familj, som är väldigt underhållande för oss andra nördar. På podcastens diskussionsforum förs dessutom en kontinuerlig debatt om vad som verkligen är och vad som inte är SF - det ger ett intressant djup till berättelserna, en extra dimension. Den här diskussionen möjliggörs förstås av att Eley väljer ut noveller som inte håller sig inom en specifik genre inom science fiction - det är inte bara alienar, inte bara rymdskepp, inte bara vardagsteknik... Och så vidare. I vilket fall - det mesta är bra, det mesta är underhållande, mycket är tänkvärt, och väldigt lite är dåligt!

7th son (J. C. Hutchins)

Tänk dig att du en dag blir överfallen av en grupp militärer, nedslagen och bortförd till en hemlig forskningsbas. Här möter du sex andra personer som har varit med om samma sak som du. Ganska snart märker du att även om de andra är väldigt olika dig, så har ni alla samma sorts hår, samma ögon, samma röst. Och samma barndomsminnen.

Ni är kloner.

Detta är vad som händer John och hans sex "bröder". De får reda på att de är hopsamlade för att hjälpa till att hitta den som är "orginalet", alfakopian. Han är nämligen försvunnen, och allt pekar på att han ligger bakom presidentmordet för några dagar sedan...

Så inleds J. C. Hutchins podcastroman 7th Son. Johns och de andras äventyr, på liv och död, följer vi som lyssnare i tre böcker, inlästa av Hutchins själv. Varje avsnitt inleds med hans karakteristiska the story so far, där han bjuder in storheter inom podcastvärlden som Mur Lafferty, Steve Eley mfl.

Detta är en riktigt, riktigt bra podcastroman. Hutchins har en bra berättarröst, och rent tekniskt är detta en väldigt bra produktion. Har jag något dåligt att säga om serien så är det att de olika klonerna sägs ha en rad unika egenskaper, som gör att de kompletterar varandra fantastiskt väl i grupp. Jag vet inte jag, men jag skulle nog säga att vissa av de där egenskaperna kanske är lite väl upphaussade. Tex har jag svårt att se egenskapen "kunna romerska siffror" som något så enastående unikt att man måste vara katolsk präst för att kunna knäcka en serie romerska siffror... Men på det hela taget - ladda ner, lyssna, njut!

Det här är också ett fantastiskt exempel på hur viral promotion kan fungera: få fansen och kollegerna att göra reklam åt dig. Det verkar funka rätt fint... Och nu drar jag mitt strå till stacken. Bilden är gjord av Big-O.

Omon Ra (Victor Pelevin)

Jahaja. Ibland är jag ju inte så impad av Pelevin. Det är jag den här gången. P raljerar över Ryssland och över det fuskbygge han tycker att det är, och låter kosmonauternas träning och yrkesutövning få stå som symbol. Man får reda på många nyttiga saker. Bla varför ryska soldater går strakbenta och hur det egentligen ligger till med ryssarnas kärnvapenkapacitet...

Se till att ha lyssnat in er på Pink Floyd innan ni börjar läsa - Omon får nämligen i uppdrag att landa på the dark side of the moon...

Tanglewreck (Jeanette Winterson)

Det här är JW:s första bok som riktar sig mot ungdomar, kankse 10-12-åringar. Eftersom jag älskar hennes vuxenböcker tänkte jag att jag skulle läsa den här med. Jag vet inte jag. Kanske har jag läst för många av hennes vuxenböcker för noggrant, så att jag känner igen temana lite väl mycket, eller så är det något helt annat. Kanske är jag för gammal. Jag har läst bättre ungdomsböcker i min dag. Det betyder inte att den här inte är läsvärd. Den handlar om kvantfysik, kärlek och miljö- och hälsovärd. Och den är välskriven. har du en 12-åring som gillar Harry Potter blir säkert detta utmärkt!

Utdrag finns här.

SvD recenserar här.

Officiell hemsida

Vurt (Jeff Noon)

Noon är något av en kultförfattare, som rör sig i vad baksidestexten kallar ”urban fantasy”. Jag funderade medan jag läste på varför de inte helt enkelt kallar det cyber punk. Vi rör oss i samma typer av miljöer som i Neuromancer, aktiviteterna du deltar i liknar de i The Diamond Age men... Du pluggar inte in dig. Du tar en drog i form av en fjäder - blå för trevlig trip, rosa för porr, svart för skräckfyllda upplevelser och gult... Tar du en gul kan du dö. Dör du under en gul trip dör du i verkligheten. De andra är som datorspel. Du kan börja om eller avsluta. I de gula finns inga skyddsnät. Och de gäller att ta reda på hur långt kaninhålet går... Jag vill nog påstå att det finns en alldeles otrolig sannolikhet för att Bröderna W. har läst den här boken. Har de inte gjort det så är sammanträffandena mellan Vurt och Matrix nästan spooky.

Plotten är att Scribble har förlorat sin älskade syster till the Vurt. Hon blev kvar när de tog en gulblandad fjäder, och istället fick han en varelse från the Vurt i utbyte. Nu måste han på något sätt byta tillbaka henne. Och han växer med uppgiften. Mycket i upplägget är klassisk quest-fantasy. Ett uppdrag, ett sällskap, en ung man som har dolda egenskaper han själv inte känner till, men måste lära sig bemästra för att kunna utföra sin uppgift. Intressant att se i den här miljön.

Det här är definitivt en bok att läsa. Men, som The Game Cat skulle sagt: Be careful. Be very careful.

Nymphomation (Jeff Noon)

Jeff Noon blåser bort mig, som det heter på svenska. I Nymphomation återvänder han till Manchester, ett antal år innan Vurt utspelar sig. Vi får följa en grupp människor med ett stort intresse för metematik, programmering och spelteori. I Manchester råder spelfeber - som en sorts avancerat Bingolotto spelar man varje vecka Domino om enorma rikedomar - eller om man har otur, om något betydligt otäckare. På många sätt förebådas Vurt, och den avslutande meningen fick mig att närmast hoppa i soffan. I Nymphomation har JN utvecklats något ruskigt som författare. Vurt påminner på många sätt om Neuromancer, åtminstone delvis säkerligen för att båda är skrivna av ovana romanförfattare. I Nymphomation är JN en mästare med totalt grepp om prosan, som ibland ger sig av och snarast blir poesi. En speedad, spelberoende, skitig industristadspoesi. Det här är så ruskigt bra!

Babylon (Victor Pelevin)

Jag läser Pelevin oerhört långsamt. Jag misstänker att det beror på att det han tycker är en spännande del av historien tycker jag är ganska ointressant, och vice versa. I Babylon utforskar han, precis som i Omon Ra, idén om Ryssland som ett bländverk. Här tar vi några magiska svampar, lite (eller egentligen rätt mycket) kokain och några doser LSD och blir guidade igenom 90-talets Moskva, det antika Babylon och mycket avancerad PR-ideologi. Ciceron är bla Che Guevara som talar till oss genom ett ouijaboard. Det hela är mycket märkligt, och efter ca halva boken började nog korrekturläsaren somna, tror jag, för en del mycket märkliga grammatiska fel dyker plötsligt upp. Men om man bara orkar, ochkankse läser boken på något kortare tid än en månad, är den verkligen läsvärd!

Pollen (Jeff Noon)

I Pollen fortsätter JN att utforska Manchester i en obestämbar framtid. Här har en den av Vurt beslutat sig för att överbrygga gapet mellan den verkliga och den virtuella världen. JN utnyttjar myten och Hades och Persefone för att berätta om sättet på vilka de båda världarna skiljer sig åt. JN fortsätter att fascinera mig. Jag har redan börjat läsa nästa bok.

Automated Alice (Jeff Noon)

Alice, som redan har upplevt äventyr i Underlandet och Spegellandet, hamnar pga sin papegojas olydighet i framtiden (1998), i Manchester. Där måste hon lösa vissa uppgifter för att kunna ta sig tillbaka till sin egen tid. Till sin hjälp har hon en rad varelser som hon träffar i framtiden, men även sin docka Celia, som blir ombyggd till en kopia av Alice i verklig storlek. Celia är en automatiserad Alice.

I alla böcker som JN skrivit som rör sig i och kring vurtverse är Alice i Underlandet en sorts tema - precis som i väldigt mycket annan SF som bygger på alternativa sinnestillstånd och upplevelsevärldar (tänk Matrix eller Stephenson). I Automated Alice ger JN, genom att berätta en tredje berättelse om Alice, en sorts nyckel till vurtverse och den framtid som han beskrivit för Manchester. Det hela är oerhört detaljerad, men låt oss nöja oss med att konstatera följande: Alices automatiserade tvilling, dockan Celia Hobart (Celia är ett anagram på Alice) är inte bara en parallell till flickan Celia som vi möter i Nymphomation. Hon avslöjar också att flickan Celia kommer att bli den mytomspunna ”Miss Hobart” som skapat hela Vurt. Precis som i Nymphomation råkar Alice/Celia i trubbel genom att jaga efter en papegoja. Precis som Celia i Nymphomation sätter dockan Celia den papegojfjäder som är nyckeln till resor mellan de olika världarna i sitt hår...

I Automated Alice utforskar JN gränsen mellan vad som är verkligt, overkligt och påhittat. Jag misstänker att en central fiktiv boktitel som figurerar är en allusion på Baudrillards Simulacra and Simulation (den bok som Neo har sina hemliga discar gömda i i inledningen till Matrix när det lite bleka lackgänget som förespråkar mescalin kikar förbi), vilket ytterligare understryker vikten av förhållandet mellan verklighet och konstruktion. Vi rör oss nämligen här inte i det ”verkliga” Vurt. Vi träffar heller inte den ”verkliga” Alice. Den verkliga Alice var den lilla flicka som mr Dodgson var lärare åt, och inte heller den Alice som hamnar i Underlandet och Spegellandet är den Alice vi möter. Vi möter en kopia. På samma sätt är det Manchester vi möter varken Manchester eller Noons Manchester, och inte heller det Vurt vi möter är det ”riktiga” Vurt från JNs tidigare böcker. Oerhört mångbottnat, postmodernistiskt och meta utav bara helvete.

Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Men: utan att ha läst åtminstone Vurt och Nymphomation är den nog ganska meningslös. Helst ska man nog ha läst Pollen också. Jag har inte läst Lewis Carrolls Alice-böcker, men känner inte att det är en stor brist. Jag tror att jag fattade poängen ändå. Men för säkerhets skull ska jag försöka ta mig igenom dem... De ligger i en bokkasse i en friggebod utanför Stenungsund, så det kan hända att det dröjer lite...

Slutligen är det egentligen bara en fråga man måste ställa sig: Vem har egentligen skrivit Automated Alice? Är det Jeff Noon? Eller Lewis Carroll? Eller är det kanske Zenith o’Clock...? Läs och klura ut!

(Det är nog ingen mening med att vänta på en översättning, förresten... Alla de hundratals ordlekar som boken rymmer omöjliggör en vettig översättning. Åtminstone utan att driva översättaren till vansinne...)

Pixel Juice (Jeff Noon)

I Pixel Juice fortsätter JN sin odyssé genom ett futuristiskt Manchester. Detta – till skillnad från hans andra verk – är en novellsamling, med en lååång rad korta berättelser som ger oss glimtar av saker som måste ha hänt mellan Nymphomation och Vurt, sådant som ger läsaren ledtrådar till hur Manchester blir vad det är i JN:s värld. Men vi får också följa ungdomsgäng som opererar från (det fiktiva? Ingen aning) bostadsområdet Shakespeare Estate, där den lägre medelklassen och deras småkriminella barn bor. Vi får också möta robotar, fiskmänniskor, grismänniskor, apmänniskor, vi får en ny blick in i den hundmanskultur vi möter i såväl Vurt som Pollen. Vidare dyker JN ner idet som nog är hans egentliga passion: musiken. Han verkar alltid brinna lite särskilt för DJ:arna och deras strävan efter att uppnå ett gungande dansgolv. Vi får möta inte mindre än tre DJ:s, alla med var sin strategi, var sin hemlighet, för att vara så framgångsrik som möjligt.

I den här samlingen utforskar JN ett antal huvudteman: droger, sex, musik, teknik, litteratur och strävan efter att vara med, att vara en del av en gemenskap. Strukturellt är novellerna indelade i fyra delar, vilkas övergripande gemensamma drag jag lite försiktigt skulle vilja säga kan kategoriseras såhär: del 1 – språk, del 2 – sex, del 3 – människa/maskin interaktion, 4 – människa/musik-interaktion. Sedan utforskar han sina respektive teman inom de här delarna. Utöver att novellerna är indelade i fyra kategorier finns det ytterligare en aspekt av presentationen av novellerna som är intressant: det finns inte mindre än två ramberättelser som s.a.s. ”innesluter” de övriga och ger oss en sorts tolkningsnyckel. Den ”yttersta” ramen handlar om JN själv, om hans barndom i Manchester, när en bully lurar på honom en ”osynlig klocka”. Ja, ni förstår. JN tror tveklöst på klockan, men plötsligt är den försvunnen. Den andra, inre, ramberättelsen handlar om lille Tommy och hans syskon som är ute och handlar magiska ting från de nio affärer som hela deras stad består av: de köper hundfrön, ett ägg med ord, sjungande kakor… De kan inte få nog, kan inte bestämma sig. I den avslutande halvan av denna berättelse är Tommy vuxen och döende, och kommer i sin döende dröm tillbaka till sin barndoms drömmar och köper en endaste sak – ett döende spöke. Jag menar att den yttre av berättelseran bör tolkas som en uppmaning att läsa de övriga novellerna med fantasi – man måste tro på den osynliga klockan! – och den inre som en metafor för vad boken är: en byggnad full av drömmar! De saker barnen köper i de nio affärerna har alla paralleller i novellerna och/eller i JN:s andra böcker.

De flesta av novellerna är mycket korta, som små smycken. De flesta är bra eller uderhållande eller informerande eller all of the above, men några är mer än så. Mina absoluta favoriter är de tre som heter Alphabox: en man bär varje dag en levande bokstav till en författare som skriver sitt sista verk en bokstav om dagen. Han bär bokstaven i en särskild låda, en alphabox. Ibland stannar han och pratar med en ung kvinna. En dag visar han henne bokstaven han bär. Mer än så avslöjar jag inte idag.

Vid första anblick är varje novell fristående från alla de andra. Efter hand när man läser förstår man emellertid att de här novellerna är lika invävda i varandra som allt annat JN skriver. Allt utgör ytterligare en nyckel till hur vi ska förstå resten av hans författarskap, hur vi ska förstå det fiktiva Manchester där allt utspelar sig. Jag lir mer och mer övertygad om att den verkliga huvudpersonen i JN:s böcker är staden själv. Här och var får jag vibbar av såväl Charles de Lint, som har en väldigt animerad stad som är viktig för hans berättelser, som av Italo Calvinos De osynliga städerna.

Detta är verkligen en riktigt, riktigt bra bok. Gillar du annat JN har skrivit är den självskriven. Gillar du SF – självklart! Gillar du Calvino och Borges: inga problem. Gillar du Poe: japp, det finns något för dig med!

The Stone Gods (Jeanette Winterson)

JW säger sig ogilla science fiction men har trots det skrivit en SF-roman för att sprida sin åsikt om krig och miljöförstöring, på samma sätt som Margaret Atwood för några år sedan gjorde med Oryx And Crake. Jag har fullt förtroende för att JW har gjort mer research än vad MA gjorde, för den här romanen är inte alldeles osannolik i själva SF-sidan. Men det är ändå möjligen så, att om man avskyr en genre så ska man inte ge sig på att använda den för sina egna syften - det kommer bara att se naivt ut, och man kommer inte att nå den publik man är ute efter ändå, för de kommer inte att känna igen sig. Och anledningen till att de inte kommer att känna igen sig är att JW skriver med samma underbara post-whatever stil som hon alltid har gjort.

Jag ska inte gå in på vad den här romanen handlar om, utöver att det är miljöförstöring, krig, teknologi, och... förstås kärlek. Som alltid hos JW är det kärleken som är vår räddning, vår enda räddning. Men utöver det är det en berättelse om kvantuniversa, om människans oförmåga att nyskapa, människans förmåga att upprepa sina egna misstag in absurdum, och att allting bär avtryck av allt det har varit med om. Med andra ord - JW berättar samma berättelse igen.

Och hon gör det bra. Gillar man JW ska man absolut läsa The Stone Gods. Även om jag nog kan tycka att hennes politiskhet blir en aning övertydlig och förutsägbar ibland. Och det gör mig bekymrad att hon ägnar sig åt generaliseringar över kvinnligt och manligt som närmast liknar den livmodersmystik som jag trodde att fritänkande författare av idag hade kommit över.

Men återigen: Only the impossible is worth the effort.

Här läser JW själv ur Stone Gods:



Officiell hemsida

The Darkangel, A Gathering of Gargoyles & The Pearl of the Soul of the World (Meredith Ann Pierce)

Jag har påbörjat ett farligt, farligt projekt: jag läser om böcker jag älskade som barn. Jag har just avslutat The Darkangel, som heter Den fjortonde bruden på svenska. Det är en av de första vampyrböcker jag läste, och den som för alltid romantiserat vampyrer för mig. Det är tydligt att skillnaden i mig som läsare gör mycket för min uppfattning av boken - istället för att uppfatta det som en oerhört romantisk berättelse, kan jag idag inte se det som något annat än en berättelse om ett misshandelsförhållande som bara kan brytas genom att huvudpersonen får en känsla av egenvärde. Men möjligen är det jag som projicerar.

MAP har skapat en värld som man med lite klurande kan räkna ut möjligen ligger på vår måne. Himlakroppen har getts liv av människor som numer övergett världen, och lämnat sin skapelse åt sitt öde. Det är en fantastisk värld där magi, teknik och SF sådär i största allmänhet presenteras som fantasy. Det är en alldeles vansinnigt stilig illustration av Clarkes tredje lag. Mycket vackert. Där rövas Aeriels härskarinna bort för att bli mörkängelns brud, och Aeriel ger sig av för att hämnas henne.

Detta är en vacker, vacker berättelse om kärlek och vänskap, objektifiering och varm äkta omsorg, och om hur kärlek och partnerskap fungerar bäst med någon som respekterar och förstår en, inte med någon som blint idoliserar och dyrkar en.

Jo - de nytrycks just, så de nya utgåvorna är fantastiskt stiliga, och möjligen har man lärt sig av Harry Potter att om man presenterar en barnbok med ett vuxenboksomslag, så kommer man få många fler vuxna läsare! Mycket stiligt i vilket fall!

Hm. Ju mer jag tänker på det, desto coolare tycker jag att det är - det här är SF efter SF, liksom - efter den högteknologiska kolonisationen, och det enda som finns kvar av kunskap om olika teknologier uppfattas som magi :) Det är faktiskt skitcoolt!

~

Bok nr 2, A Gathering of Gargoyles, tar vid några "dagmånader" efter första bokens slut. Aeriel är olycklig och rastlös, och får en ny vers att tyda, ett nytt uppdrag. Som läsare tyder man ganska snart stora delar av versen, men Aeriel förstår inte vad den betyder. Men det är förstås alltid lätt att vara baksätesförare... Iaf: hon råkar ut för fantastiska händelser och personer, och vi får reda på en hel del till om vem hon faktiskt är, var hon kommer ifrån. Ofta är bok nr 2 i en serie (eller film nr för den delen) mest transportsträcka, och visst, på sätt och vis är detta en transportbok, men oerhört viktiga personer och samband introduceras, och vi får en kraftfull språngbräda mot den tredje avslutande boken.

~

I tredje boken växer Aeriel som människa, och blir också något mer - eller möjligen mindre - än människa. Hon uppfyller det öde som utsetts åt henne, trots hennes egna pessimistiska tankar om de bakomliggande orsakerna till ödets utformning. Här får vi lära känna den teknik som skapat livet på den måne där Aeriel lever, och får även veta något om de individer som skapade den. Ämnen som miljöförstöring, genmanipulation och allmänt gudalekande diskuteras också.

Mina vänner. Om ni inte redan någon gång har läst de här böckerna så rekommenderar jag dem verkligen. De har både skönhet och djup, och gör något intressant med själva genrerna fantasy och SF, genom att genom att slugt utnyttja Clarkes tredje lag genom berättelsens gång förskjuta den från det ena till det andra.

The Helmet of Horror (Victor Pelevin)

Victor Pelevin är en förhållandevis ung rysk författare, som haussas som det bästa i litteraturväg som har kommit ut ur Ryssland det här århundradet. Nu är jag inte så väldigt bevandrad i samtida rysk litteratur, men jag kan säga en sak: om man gillar författare som har ett fast grepp om form så är Pelevin något att satsa på. Språk kan jag inte riktigt uttala migom, eftersom jag läste den engelska översättning. Men, även i översättningen så har de olika karaktärerna väldigt olika röster, vilket tyder på ett grepp även om språket.

The Helmet of Horror är den fjärde volymen i Canongates Myths series. Den myt Pelevin har valt är myten om Minotauren, Theseus och labyrinten. Han berättar berättelsen om de unga männen och kvinnorna som skall offras, och han gör det genom att återge den diskussion de för i ett chattrumsliknande forum. De diskuterar sin situation och försöker ta reda på hur deras respektive labyrinter förhåller sig till den skräckhjälm deras fångvaktare bär. De leker en form av "tjugo frågor" för att komma ur sin allt mer desperata situation. Berättelsen handlar mycket om hur vi upplever världen och hur sanningen egentligen ser ut, vad världen verkligen är.

Jag vill läsa mer av Pelevin. Det är synd att så lite av hans produktion är översatt till svenska.

Enhet (Ninni Holmqvist)

NH:s roman är en dystopi som utspelar sig nån gång i den överskådliga framtiden. Jag får en känsla av att huvudpersonen är född några år innan mig. Nån gång på slutet av 60-talet, kanske. NH plockar upp teman och företeelser som finns i vårt samhälle idag - radikalfeminism, utilitarism, ungdomskult, dödsskräck mm, och skruvar upp dem en aning. I vissa fall ganska mycket. Resultatet? En väldigt skrämmande tillvaro. I NH:s framtida Sverige blir du vid din 50-årsdag om du är kvinna, 60-årsdag om du är man, hämtad till en institution. Förutsatt att du är umbärlig. Umbärlig är du om du inte är behövd. Behövd är du om du lever i en fast relation, eller har barn, eller har ett yrke som tydligt bidrar till BNP (läkare, hantverkare, politiker, media... Humanister och konstnärer är umbärliga). Du får flytta in på institutionen och lever där med andra umbärliga. Ni utgör en reservbank för donatororgan, samt försökspersoner i humanexperiment av dels medicinsk, dels psykologisk natur. Ni bidrar på så sätt till samhället trots att ni av val eller omständigheter tidigare valt att inte göra det.

Detta är science fiction av klass. Faktiskt. Jag skulle vilja jämföra den med Oates Oryx and Crake. Mjuk SF.

I skydd av mantrat att vi lever i en demokrati delas människor in i första och andra klassens medborgare, för samhällets och vetenskapens bästa. NH diskuterar inom ramen för detta svåra (om än ibland lite klichéartade) etiska frågor som tex vilken medborgare som är mer värd att rädda - en äldre människa som "levt klart" eller en ung flerbarnsmor (diskussionsexempel 1a om man studerar etik inom sina filosofi- eller religionsstudier), samt vad som egentligen är kärlek; hon jämför intensiteten i bandet till en hund man känner utan och innan med bandet till ett barn man fött med vetskapen att man måste lämna bort det, och därmed aktivt inte knutit an till. Vilken uppoffring är större?

Jag grät flera gånger när jag läste den här boken. Som jag för övrigt sträckläste, vilket väl är nån form av kvalitetsmärke. Jag vet inte riktigt varför jag grät. Kanske för att jag kände igen mig. Kankse för att huvudpersonens situation har beröringspunkter med min egen. Kanske för att det jag själv kämpar mest med hos mig själv - att våga ge upp kontroll över mitt liv till någon annan - är en av de stora sakerna som huvudpersonen kämpat med. Jag vet inte. Berörde gjorde den iaf.

Berättartekniskt är boken mycket spännande. Huvudpersonen är författare, och den som fiktivt står bakom texten. Hon förmedlar en bild av institutionen som är reflekterande och nyanserad, oerhört mycket förmedlas mellan raderna, dvs genom att hon alluderar på dagens läsares värderingar och ställer dem i relation till sina enga och hennes samtids värderingar. Rent tekniskt är det också intressant såtillvida att den fiktiva författaren tydligt anger att hon inte är någon tillförlitlig författare. Hon avslöjar att hon till exempel ljugit om vissa specifika detaljer. Så varför skulle hon inte ljugit om andra..?

Det här är en mycket läsvärd och tänkvärd roman. Något av det bästa jag läst på svenska på mycket, mycket länge. Språkligt är den kanske inte helt fulländad - snarare lite platt - och det förekommer en del upprepningar. Men resonemangen och berättelsen är så starka att det inte spelar någon roll. Läs den här. Våga läsa svensk SF!