De osynliga städerna (Italo Calvino)

I en trädgård i orienten sitter Kublai Kahn och samtalar med Marco Polo. Polo berättar för härskaren om alla städer han besökt under sina resor. En efter en benämner han dem (nästan alltid kvinnonamn) och beskriver dem. Städerna befinner sig på olika platser i tid och rum, men ändå på samma plats, i tid och rum. De är olika städer, men ändå samma, varje stad är en avspegling av en annan, varje stad har mer än en dimension, en själ. De kopierar varandra, men inte nödvändigtvis i kronologisk ordning. Och kanske är egentligen alla städer Marco Polo beskriver egentligen beskrivningar av hans älskade Venedig? Kanske är varje stad en reflektion av universum, microkosmos och macrokosmos?

Calvino är en författare som alldeles uppenbart har influerat många andra författare med sin stil och sina idéer. Man kan tex se ganska tydliga spår av De osynliga städerna i Jeanette Wintersons The Passion, och liknande idéer återfinns också i hennes Sexing the Cherry, om än inte lika uttalat.

Detta är en utmärkt bok att läsa på spårvagnen eller om man vill läsa korta små snuttar innan man somnar. Varje stads beskrivning är inte längre än ca 2 sidor, och varje beskrivning är som en liten pärla på ett pärlband.

The Powerbook (Jeanette Winterson)

Det här är den bästa bok jag har läst. När jag först köpte den läste jag den nog 14-15 gånger i sträck. Det var det enda jag läste en hel höst. Den handlar om kärlek, om gränser, om integritet, om vad man är beredd att satsa, och vikten av att våga ta steget ut i det okända. Varje gång jag läser den här boken ger den mig något nytt, beroende på vad jag behöver. Den har alltid något att säga mig om mitt kärleksliv och min livssitution. En del söker råd, stöd och vägledning i bibeln. Jag söker det i The Powerbook.



Jeanette Winterson är en fantastisk stilist och en lysande modernistisk författare, som verkligen kan sin litteraturhistoria och är duktig på att väva in sina favoritförfattare i sin egen text. Hon berättar berättelsen igen.

Officiell hemsida

Min röst skall nu komma från en annan del av rummet (Lotta Lotass)

Lotta Lotass skriver om fyra av de mest bestialiska seriemördare vi känner till i modern tid, plus en fiktiv seriemördare som har en speciell relation till alla de andra, som är deras copycat, deras beskyddare, den de kan lyssna på och leva igenom, instruera och återuppleva sina bestialiska verk genom. Hon tar oss in i deras huvuden, deras tankar, deras böjelser, deras önskningar och längtor. Hon tar oss också till Las Vegas, till Nevadaöknen och till en kraftverksdamm utan vatten. Jag är inte säker på hur det ena är en metafor för det andra. Möjligen genom att Vegas, Nevada och dammen är yta, död och desperation på samma sätt som seriemördarna är.

Jag är inte säker på varför man skriver en sån här bok. Den är inte lång, men den tog mig lång tid att läsa, för jag ville inte veta, jag ville inte se. Lite undrar jag om jag hade läst den annorlunda om jag inte läst på om de verkliga mördarna innan. Jag viste vilkens sorts handlingar de begått, vilken sorts troféer de tagit osv. et blev nästan svårt för mig att se att hon aldrig skriver ”och så dödade jag henne”. Det man får se är urvalet och processen med att behandla, experimentera med, kroppen efter själva mordet. Det är detta som är det viktiga. Konsten. Mördandets konst. Konsten att mumifiera, slakta, stycka människor, hålla dem vid liv trots att man öppnat deras hjärnor, att göra om deras hud, ansikten, könsorgan till möbler, lampskärmar, dräkter. Hur människan är något som kan samlas och objektifieras, i bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Jag vet inte varför man skriver en sån här bok. Jag vet inte hur jag ska bedöma den. Jag får nog säga att den är bra pga tekniska kvaliteter som språk, form, genomförande, effekt.

Lotta Lotass betraktas som en av de unga stora, som en av de stora förnyarna och kulturbärarna inom svensk litteratur just nu. Det är möjligt. Även om hon lämnar en förvirrad och äcklad, lämnar hon en i alla fall inte oberörd.

Extremely loud and incredibly close (Jonathan Safran Foer)

Jag undviker vanligen 9/11-skildringar. Jag tycker att det är smärtsamt och ofta väldigt, väldigt patriotiskt och jobbigt och sentimentalt och politiskt på ett sätt som jag inte eftersträvar när jag läser en bok, eftersom jag läser för att rensa hjärnan och för att slippa tänka på alltför mycket jobbiga saker. Den här boken får en att tänka på jobbiga saker. Men den gör det på ett underbart sätt. Oskars far år middag i WTC på fel dag, och kom inte hem igen. Två år senare har Oskar stängt av alla känslor och uppfinner saker för att slippa tänka på sådant som gör ont, för att slippa gråta. En dag hittar han en nyckel i sin fars garderob. Han är övertygad om, att om han lyckas finna låset till nyckeln kommer han att få reda på något viktigt, något avgörande, om sin far. Han kommer få avslut. Kring berättelsen om Oskars sökande efter låset vävs också berättelsen om hans farfar och farmor, som flydde det bombade Dresden femtio år tidigare. Deras smärtor, sorger och ofullständigheter har präglat familjen, och fortsätter att prägla den. Parallellerna mellan generationerna, mellan de två förstörda städerna, mellan sätten att hantera sorg och sätten att leva ett liv blir en röd tråd genom boken.

Jag är väldigt förtjust i när man utnyttjar den grafiska aspekten av det tryckta mediet. JSF gör det med bravur. jag är imponerad och förtjust.

Det här är en sådan bok som man vill läsa fort för att man vill få reda på allt. Samtidigt vill man läsa den långsamt, för man vill inte att den skall ta slut. LÄS!!!

The New York Trilogy (Paul Auster)

Detta. Är. Något. Av. Det. Bästa. Och. Mest. Komplicerade. Jag. Har. Läst. Jag tror att om man uppskattar ”Extremely Loud and Incredibly Close” så gillar man denna. Auster utforskar New york, frågan om identitet, språk, litteratur... Och mycket mer. Detta är en bok som verkligen ligger i riskzonen för att jag ska säga ”mm, jag har inte tillräckligt med testosteron för att uppskatta det här”, men Auster håller sig på rätt sida för min smak. Jag var på helspänn hela boken igenom. PA lämnar så mycket ledtrådar till bokens tolkning genom hela texten - vilket är fullt rimligt med tanke på bokens tema. Boken består av tre böcker, som ursprungligen publicerats var för sig, men som numer brukar samlas i en volym. Varje berättelse är en sorts detektivhistoria, och alla berättelserna är egentligen samma berättelse. Läsaren får tolkningsnycklar i form av litterära allusioner och anspelningar på vad som hänt/ska hända i de andra berättelserna. Jag misstänker att jag måste läsa om dem snart. De är så komplicerade och invävda och mångbottnade att jag måste tänka mer på det här innan jag kan skriva en riktig recension. Jag får återkomma. Det här är något av det bästa jag har läst. Och det vill inte säga lite.