De osynliga städerna (Italo Calvino)

I en trädgård i orienten sitter Kublai Kahn och samtalar med Marco Polo. Polo berättar för härskaren om alla städer han besökt under sina resor. En efter en benämner han dem (nästan alltid kvinnonamn) och beskriver dem. Städerna befinner sig på olika platser i tid och rum, men ändå på samma plats, i tid och rum. De är olika städer, men ändå samma, varje stad är en avspegling av en annan, varje stad har mer än en dimension, en själ. De kopierar varandra, men inte nödvändigtvis i kronologisk ordning. Och kanske är egentligen alla städer Marco Polo beskriver egentligen beskrivningar av hans älskade Venedig? Kanske är varje stad en reflektion av universum, microkosmos och macrokosmos?

Calvino är en författare som alldeles uppenbart har influerat många andra författare med sin stil och sina idéer. Man kan tex se ganska tydliga spår av De osynliga städerna i Jeanette Wintersons The Passion, och liknande idéer återfinns också i hennes Sexing the Cherry, om än inte lika uttalat.

Detta är en utmärkt bok att läsa på spårvagnen eller om man vill läsa korta små snuttar innan man somnar. Varje stads beskrivning är inte längre än ca 2 sidor, och varje beskrivning är som en liten pärla på ett pärlband.

Vurt (Jeff Noon)

Noon är något av en kultförfattare, som rör sig i vad baksidestexten kallar ”urban fantasy”. Jag funderade medan jag läste på varför de inte helt enkelt kallar det cyber punk. Vi rör oss i samma typer av miljöer som i Neuromancer, aktiviteterna du deltar i liknar de i The Diamond Age men... Du pluggar inte in dig. Du tar en drog i form av en fjäder - blå för trevlig trip, rosa för porr, svart för skräckfyllda upplevelser och gult... Tar du en gul kan du dö. Dör du under en gul trip dör du i verkligheten. De andra är som datorspel. Du kan börja om eller avsluta. I de gula finns inga skyddsnät. Och de gäller att ta reda på hur långt kaninhålet går... Jag vill nog påstå att det finns en alldeles otrolig sannolikhet för att Bröderna W. har läst den här boken. Har de inte gjort det så är sammanträffandena mellan Vurt och Matrix nästan spooky.

Plotten är att Scribble har förlorat sin älskade syster till the Vurt. Hon blev kvar när de tog en gulblandad fjäder, och istället fick han en varelse från the Vurt i utbyte. Nu måste han på något sätt byta tillbaka henne. Och han växer med uppgiften. Mycket i upplägget är klassisk quest-fantasy. Ett uppdrag, ett sällskap, en ung man som har dolda egenskaper han själv inte känner till, men måste lära sig bemästra för att kunna utföra sin uppgift. Intressant att se i den här miljön.

Det här är definitivt en bok att läsa. Men, som The Game Cat skulle sagt: Be careful. Be very careful.

Nymphomation (Jeff Noon)

Jeff Noon blåser bort mig, som det heter på svenska. I Nymphomation återvänder han till Manchester, ett antal år innan Vurt utspelar sig. Vi får följa en grupp människor med ett stort intresse för metematik, programmering och spelteori. I Manchester råder spelfeber - som en sorts avancerat Bingolotto spelar man varje vecka Domino om enorma rikedomar - eller om man har otur, om något betydligt otäckare. På många sätt förebådas Vurt, och den avslutande meningen fick mig att närmast hoppa i soffan. I Nymphomation har JN utvecklats något ruskigt som författare. Vurt påminner på många sätt om Neuromancer, åtminstone delvis säkerligen för att båda är skrivna av ovana romanförfattare. I Nymphomation är JN en mästare med totalt grepp om prosan, som ibland ger sig av och snarast blir poesi. En speedad, spelberoende, skitig industristadspoesi. Det här är så ruskigt bra!

The New York Trilogy (Paul Auster)

Detta. Är. Något. Av. Det. Bästa. Och. Mest. Komplicerade. Jag. Har. Läst. Jag tror att om man uppskattar ”Extremely Loud and Incredibly Close” så gillar man denna. Auster utforskar New york, frågan om identitet, språk, litteratur... Och mycket mer. Detta är en bok som verkligen ligger i riskzonen för att jag ska säga ”mm, jag har inte tillräckligt med testosteron för att uppskatta det här”, men Auster håller sig på rätt sida för min smak. Jag var på helspänn hela boken igenom. PA lämnar så mycket ledtrådar till bokens tolkning genom hela texten - vilket är fullt rimligt med tanke på bokens tema. Boken består av tre böcker, som ursprungligen publicerats var för sig, men som numer brukar samlas i en volym. Varje berättelse är en sorts detektivhistoria, och alla berättelserna är egentligen samma berättelse. Läsaren får tolkningsnycklar i form av litterära allusioner och anspelningar på vad som hänt/ska hända i de andra berättelserna. Jag misstänker att jag måste läsa om dem snart. De är så komplicerade och invävda och mångbottnade att jag måste tänka mer på det här innan jag kan skriva en riktig recension. Jag får återkomma. Det här är något av det bästa jag har läst. Och det vill inte säga lite.

Pixel Juice (Jeff Noon)

I Pixel Juice fortsätter JN sin odyssé genom ett futuristiskt Manchester. Detta – till skillnad från hans andra verk – är en novellsamling, med en lååång rad korta berättelser som ger oss glimtar av saker som måste ha hänt mellan Nymphomation och Vurt, sådant som ger läsaren ledtrådar till hur Manchester blir vad det är i JN:s värld. Men vi får också följa ungdomsgäng som opererar från (det fiktiva? Ingen aning) bostadsområdet Shakespeare Estate, där den lägre medelklassen och deras småkriminella barn bor. Vi får också möta robotar, fiskmänniskor, grismänniskor, apmänniskor, vi får en ny blick in i den hundmanskultur vi möter i såväl Vurt som Pollen. Vidare dyker JN ner idet som nog är hans egentliga passion: musiken. Han verkar alltid brinna lite särskilt för DJ:arna och deras strävan efter att uppnå ett gungande dansgolv. Vi får möta inte mindre än tre DJ:s, alla med var sin strategi, var sin hemlighet, för att vara så framgångsrik som möjligt.

I den här samlingen utforskar JN ett antal huvudteman: droger, sex, musik, teknik, litteratur och strävan efter att vara med, att vara en del av en gemenskap. Strukturellt är novellerna indelade i fyra delar, vilkas övergripande gemensamma drag jag lite försiktigt skulle vilja säga kan kategoriseras såhär: del 1 – språk, del 2 – sex, del 3 – människa/maskin interaktion, 4 – människa/musik-interaktion. Sedan utforskar han sina respektive teman inom de här delarna. Utöver att novellerna är indelade i fyra kategorier finns det ytterligare en aspekt av presentationen av novellerna som är intressant: det finns inte mindre än två ramberättelser som s.a.s. ”innesluter” de övriga och ger oss en sorts tolkningsnyckel. Den ”yttersta” ramen handlar om JN själv, om hans barndom i Manchester, när en bully lurar på honom en ”osynlig klocka”. Ja, ni förstår. JN tror tveklöst på klockan, men plötsligt är den försvunnen. Den andra, inre, ramberättelsen handlar om lille Tommy och hans syskon som är ute och handlar magiska ting från de nio affärer som hela deras stad består av: de köper hundfrön, ett ägg med ord, sjungande kakor… De kan inte få nog, kan inte bestämma sig. I den avslutande halvan av denna berättelse är Tommy vuxen och döende, och kommer i sin döende dröm tillbaka till sin barndoms drömmar och köper en endaste sak – ett döende spöke. Jag menar att den yttre av berättelseran bör tolkas som en uppmaning att läsa de övriga novellerna med fantasi – man måste tro på den osynliga klockan! – och den inre som en metafor för vad boken är: en byggnad full av drömmar! De saker barnen köper i de nio affärerna har alla paralleller i novellerna och/eller i JN:s andra böcker.

De flesta av novellerna är mycket korta, som små smycken. De flesta är bra eller uderhållande eller informerande eller all of the above, men några är mer än så. Mina absoluta favoriter är de tre som heter Alphabox: en man bär varje dag en levande bokstav till en författare som skriver sitt sista verk en bokstav om dagen. Han bär bokstaven i en särskild låda, en alphabox. Ibland stannar han och pratar med en ung kvinna. En dag visar han henne bokstaven han bär. Mer än så avslöjar jag inte idag.

Vid första anblick är varje novell fristående från alla de andra. Efter hand när man läser förstår man emellertid att de här novellerna är lika invävda i varandra som allt annat JN skriver. Allt utgör ytterligare en nyckel till hur vi ska förstå resten av hans författarskap, hur vi ska förstå det fiktiva Manchester där allt utspelar sig. Jag lir mer och mer övertygad om att den verkliga huvudpersonen i JN:s böcker är staden själv. Här och var får jag vibbar av såväl Charles de Lint, som har en väldigt animerad stad som är viktig för hans berättelser, som av Italo Calvinos De osynliga städerna.

Detta är verkligen en riktigt, riktigt bra bok. Gillar du annat JN har skrivit är den självskriven. Gillar du SF – självklart! Gillar du Calvino och Borges: inga problem. Gillar du Poe: japp, det finns något för dig med!