The Powerbook (Jeanette Winterson)

Det här är den bästa bok jag har läst. När jag först köpte den läste jag den nog 14-15 gånger i sträck. Det var det enda jag läste en hel höst. Den handlar om kärlek, om gränser, om integritet, om vad man är beredd att satsa, och vikten av att våga ta steget ut i det okända. Varje gång jag läser den här boken ger den mig något nytt, beroende på vad jag behöver. Den har alltid något att säga mig om mitt kärleksliv och min livssitution. En del söker råd, stöd och vägledning i bibeln. Jag söker det i The Powerbook.



Jeanette Winterson är en fantastisk stilist och en lysande modernistisk författare, som verkligen kan sin litteraturhistoria och är duktig på att väva in sina favoritförfattare i sin egen text. Hon berättar berättelsen igen.

Officiell hemsida

The Stone Gods (Jeanette Winterson)

JW säger sig ogilla science fiction men har trots det skrivit en SF-roman för att sprida sin åsikt om krig och miljöförstöring, på samma sätt som Margaret Atwood för några år sedan gjorde med Oryx And Crake. Jag har fullt förtroende för att JW har gjort mer research än vad MA gjorde, för den här romanen är inte alldeles osannolik i själva SF-sidan. Men det är ändå möjligen så, att om man avskyr en genre så ska man inte ge sig på att använda den för sina egna syften - det kommer bara att se naivt ut, och man kommer inte att nå den publik man är ute efter ändå, för de kommer inte att känna igen sig. Och anledningen till att de inte kommer att känna igen sig är att JW skriver med samma underbara post-whatever stil som hon alltid har gjort.

Jag ska inte gå in på vad den här romanen handlar om, utöver att det är miljöförstöring, krig, teknologi, och... förstås kärlek. Som alltid hos JW är det kärleken som är vår räddning, vår enda räddning. Men utöver det är det en berättelse om kvantuniversa, om människans oförmåga att nyskapa, människans förmåga att upprepa sina egna misstag in absurdum, och att allting bär avtryck av allt det har varit med om. Med andra ord - JW berättar samma berättelse igen.

Och hon gör det bra. Gillar man JW ska man absolut läsa The Stone Gods. Även om jag nog kan tycka att hennes politiskhet blir en aning övertydlig och förutsägbar ibland. Och det gör mig bekymrad att hon ägnar sig åt generaliseringar över kvinnligt och manligt som närmast liknar den livmodersmystik som jag trodde att fritänkande författare av idag hade kommit över.

Men återigen: Only the impossible is worth the effort.

Här läser JW själv ur Stone Gods:



Officiell hemsida

Girl meets boy (Ali Smith)

Jag har inte läst något av AS tidigare, hon har varit såpass haussad att jag faktiskt har låtit bli. Jag har inte velat bli besviken på henne, som jag har blivit av många andra författare som varit shortlistade för Man Booker Prize och så. Men he-rre-gud. Girl meets boy är en av de senaste böckerna i Canongates Myths Series, som jag fortfarande är alldeles exalterad över, inte bara för att de av böckerna som varit bra har varit så alldeles vansinnigt bra (även om de som varit dåliga verkligen varit sådana jag kunnat ha eller mista), utan också för att böckerna är snygga. Sådär vackra som riktigt fina praliner - de är vackert satta på kvalitetspapper och med en behaglig font, behaglig mängd tecken per rad, på det stora hela vacker omslagskonst osv. Det är en fröjd att öppna en sådan bok.

I Girl meets boy möter vi ett syskonpar, två systrar, som är väldigt olika. En av dem gör precis vad som förväntas av henne, och är väldigt bekymrad över precis vad det är folk förväntar sig av henne, hon lever med alla de problem som det medför att till varje pris (framför allt priset av den egna självkänslan) passa in och leva upp till. Den ena upptäckte tidigt att hon inte trivdes med vart andras normer och värderingar ledde henne, så istället skapar hon sina egna riktningar, sina egna normer. Så en dag möter hon kvinnan som är den vackraste pojke hon någonsin sett...

Detta är en tunn och vackert berättad bok, som bygger på berättelsen om Iphys, from Ovidius Metamorfoser. Det är en vacker och lycklig kärlekshistoria, som samtidigt tar en väldigt tydlig ståndpunkt i fråga om hur vi hanterar vår värld och vår närmiljö, våra naturresurser och varandra. Den är en miljöaktivistroman, en feministroman, en humanistroman och en queerroman. Och den är ett smycke: otroligt välberättad, rolig, varm, kärleksfull och hoppfull! Läs den!

The Claiming of Sleeping Beauty, Beauty's Punishment, Beauty's Release (Anne Rice)

AR skrev egentligen de här böckerna under pseudonymen A. N. Roquelaure. De behandlar teman som sex och... Sex. Och förnedring. Och smärta. Och maktlöshet. Och lite andra blandade BDSM-inslag. Om man inte alls tycker att BDSM är lockande eller intressant, eller iallafall inte frånstötande, ska man kanske inte ge sig på de här böckerna...

Grundstoryn är att vi får veta vad som händer Törnrosa efter att hon väckts av Prinsen. Hur hon får följa med honom till hans kungarike och får uppleva de fasor och lockelser som kroppen erbjuder. I första delen strävar hon efter att lära sig att lyda, att ge efter helt och fullkomligt, och att villigt överlåta all makt åt sin Prins. I bok två blir Törnrosa bortskickad från slottet, eftersom hon misskött sig, för att istället spendera minst ett år i Byn. I Byn finns ingen av den lyx som trots allt funnits på Slottet, utan istället börjar Törnrosa och hennes älskare Tristan förstå vad verklig underkastelse innebär. Mot slutet inser de att de befinner sig i en spiral - även om de tror att de har underkastat sig totalt, så finns det ändå alltid någon ytterligare liten gnutta av dem själva att ge upp... Och den får de ge upp i tredje volymen. Här blir de bortrövade till ett exotiskt grannland, där de blir smyckade och utstyrda i mer lyx än de ens kunnat föreställa sig på Slottet. I själva verket framstår Slottet som grovt och primitivt i jämförelse. Här blir de också fråntagna det sista av sin möjlighet till egen vilja: total och slutgiltig lydnad krävs av dem, som om de vore själlösa varelser. Men här börjar något annat hända. En av Törnrosas kamrater, Laurent, inser att han inte bara har en villig undergiven slav i sig, utan att han lockas starkt av att själv vara den som ger smärta och order. Det är först på så sätt som han verkligen överväldigas av kärlek till sina älskare. Tredje boken fokuserar mycket på Laurents väg till att själv locka upp piskan.

Ingen som har läst ARs vampyrböcker kan väl tvivla på att AR fascineras av kärlek och intimitet mellan män? Detta blir tydligt även här, även om beskrivningarna av mänskliga möten varken är hetero- eller homonormativa, om det finns ett sådant ord. Ingen konstellation är norm, utan alla kombinationer är tänkbara, kittlande och äkta. Möjligen skulle man kunna argumentera att avslutningen (som jag inte ska avslöja här) talar för någon form av resignation inför en heteronorm som råder utanför ramarna för Slott, By och Palats.

De här böckerna utgör en vacker beskrivning av vad smärta och underkastelse kan innebära, och en mycket vacker beskrivning av enskilda individers utveckling. Det är mycket vackert. Men det betyder ju inte att jag inte har vissa invändningar. Den första är av språklig natur: AR kommaterar helt galet, vilket inte alltid gör att det underlättas för läsaren, och vissa ord upprepas till förbannelse: exquisite och wallop tex. Efter ett tag blir det lite löjligt. Sedan kan man börja fundera över sådant som tidslinjen för de två första böckerna. Om jag inte är alldeles ouppmärksam så utspelas de under några få dagar, vilket gör Törnrosas personlighetsutveckling alldeles vansinnigt osannolik. Även tredje boken har drag av detta, även om den har en lite mer trovärdig tidsprogression. Lite. Min sista riktiga invändning är att en del detaljer i första boken skarpt motsägs av detaljer i andra och tredje boken, vilket gör att delar av hela bakgrundsberättelsen blir väldigt märkliga. Sedan kan man förstås också ha synpunkten att det är lite märkligt att ingen blir gravid och att ju högre börd man har, desto vackrare och mer symmetriska drag har man. Men det är kanske en petitess i sammanhanget...