Vurt (Jeff Noon)

Noon är något av en kultförfattare, som rör sig i vad baksidestexten kallar ”urban fantasy”. Jag funderade medan jag läste på varför de inte helt enkelt kallar det cyber punk. Vi rör oss i samma typer av miljöer som i Neuromancer, aktiviteterna du deltar i liknar de i The Diamond Age men... Du pluggar inte in dig. Du tar en drog i form av en fjäder - blå för trevlig trip, rosa för porr, svart för skräckfyllda upplevelser och gult... Tar du en gul kan du dö. Dör du under en gul trip dör du i verkligheten. De andra är som datorspel. Du kan börja om eller avsluta. I de gula finns inga skyddsnät. Och de gäller att ta reda på hur långt kaninhålet går... Jag vill nog påstå att det finns en alldeles otrolig sannolikhet för att Bröderna W. har läst den här boken. Har de inte gjort det så är sammanträffandena mellan Vurt och Matrix nästan spooky.

Plotten är att Scribble har förlorat sin älskade syster till the Vurt. Hon blev kvar när de tog en gulblandad fjäder, och istället fick han en varelse från the Vurt i utbyte. Nu måste han på något sätt byta tillbaka henne. Och han växer med uppgiften. Mycket i upplägget är klassisk quest-fantasy. Ett uppdrag, ett sällskap, en ung man som har dolda egenskaper han själv inte känner till, men måste lära sig bemästra för att kunna utföra sin uppgift. Intressant att se i den här miljön.

Det här är definitivt en bok att läsa. Men, som The Game Cat skulle sagt: Be careful. Be very careful.

Nymphomation (Jeff Noon)

Jeff Noon blåser bort mig, som det heter på svenska. I Nymphomation återvänder han till Manchester, ett antal år innan Vurt utspelar sig. Vi får följa en grupp människor med ett stort intresse för metematik, programmering och spelteori. I Manchester råder spelfeber - som en sorts avancerat Bingolotto spelar man varje vecka Domino om enorma rikedomar - eller om man har otur, om något betydligt otäckare. På många sätt förebådas Vurt, och den avslutande meningen fick mig att närmast hoppa i soffan. I Nymphomation har JN utvecklats något ruskigt som författare. Vurt påminner på många sätt om Neuromancer, åtminstone delvis säkerligen för att båda är skrivna av ovana romanförfattare. I Nymphomation är JN en mästare med totalt grepp om prosan, som ibland ger sig av och snarast blir poesi. En speedad, spelberoende, skitig industristadspoesi. Det här är så ruskigt bra!

Pollen (Jeff Noon)

I Pollen fortsätter JN att utforska Manchester i en obestämbar framtid. Här har en den av Vurt beslutat sig för att överbrygga gapet mellan den verkliga och den virtuella världen. JN utnyttjar myten och Hades och Persefone för att berätta om sättet på vilka de båda världarna skiljer sig åt. JN fortsätter att fascinera mig. Jag har redan börjat läsa nästa bok.

Automated Alice (Jeff Noon)

Alice, som redan har upplevt äventyr i Underlandet och Spegellandet, hamnar pga sin papegojas olydighet i framtiden (1998), i Manchester. Där måste hon lösa vissa uppgifter för att kunna ta sig tillbaka till sin egen tid. Till sin hjälp har hon en rad varelser som hon träffar i framtiden, men även sin docka Celia, som blir ombyggd till en kopia av Alice i verklig storlek. Celia är en automatiserad Alice.

I alla böcker som JN skrivit som rör sig i och kring vurtverse är Alice i Underlandet en sorts tema - precis som i väldigt mycket annan SF som bygger på alternativa sinnestillstånd och upplevelsevärldar (tänk Matrix eller Stephenson). I Automated Alice ger JN, genom att berätta en tredje berättelse om Alice, en sorts nyckel till vurtverse och den framtid som han beskrivit för Manchester. Det hela är oerhört detaljerad, men låt oss nöja oss med att konstatera följande: Alices automatiserade tvilling, dockan Celia Hobart (Celia är ett anagram på Alice) är inte bara en parallell till flickan Celia som vi möter i Nymphomation. Hon avslöjar också att flickan Celia kommer att bli den mytomspunna ”Miss Hobart” som skapat hela Vurt. Precis som i Nymphomation råkar Alice/Celia i trubbel genom att jaga efter en papegoja. Precis som Celia i Nymphomation sätter dockan Celia den papegojfjäder som är nyckeln till resor mellan de olika världarna i sitt hår...

I Automated Alice utforskar JN gränsen mellan vad som är verkligt, overkligt och påhittat. Jag misstänker att en central fiktiv boktitel som figurerar är en allusion på Baudrillards Simulacra and Simulation (den bok som Neo har sina hemliga discar gömda i i inledningen till Matrix när det lite bleka lackgänget som förespråkar mescalin kikar förbi), vilket ytterligare understryker vikten av förhållandet mellan verklighet och konstruktion. Vi rör oss nämligen här inte i det ”verkliga” Vurt. Vi träffar heller inte den ”verkliga” Alice. Den verkliga Alice var den lilla flicka som mr Dodgson var lärare åt, och inte heller den Alice som hamnar i Underlandet och Spegellandet är den Alice vi möter. Vi möter en kopia. På samma sätt är det Manchester vi möter varken Manchester eller Noons Manchester, och inte heller det Vurt vi möter är det ”riktiga” Vurt från JNs tidigare böcker. Oerhört mångbottnat, postmodernistiskt och meta utav bara helvete.

Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Men: utan att ha läst åtminstone Vurt och Nymphomation är den nog ganska meningslös. Helst ska man nog ha läst Pollen också. Jag har inte läst Lewis Carrolls Alice-böcker, men känner inte att det är en stor brist. Jag tror att jag fattade poängen ändå. Men för säkerhets skull ska jag försöka ta mig igenom dem... De ligger i en bokkasse i en friggebod utanför Stenungsund, så det kan hända att det dröjer lite...

Slutligen är det egentligen bara en fråga man måste ställa sig: Vem har egentligen skrivit Automated Alice? Är det Jeff Noon? Eller Lewis Carroll? Eller är det kanske Zenith o’Clock...? Läs och klura ut!

(Det är nog ingen mening med att vänta på en översättning, förresten... Alla de hundratals ordlekar som boken rymmer omöjliggör en vettig översättning. Åtminstone utan att driva översättaren till vansinne...)

Pixel Juice (Jeff Noon)

I Pixel Juice fortsätter JN sin odyssé genom ett futuristiskt Manchester. Detta – till skillnad från hans andra verk – är en novellsamling, med en lååång rad korta berättelser som ger oss glimtar av saker som måste ha hänt mellan Nymphomation och Vurt, sådant som ger läsaren ledtrådar till hur Manchester blir vad det är i JN:s värld. Men vi får också följa ungdomsgäng som opererar från (det fiktiva? Ingen aning) bostadsområdet Shakespeare Estate, där den lägre medelklassen och deras småkriminella barn bor. Vi får också möta robotar, fiskmänniskor, grismänniskor, apmänniskor, vi får en ny blick in i den hundmanskultur vi möter i såväl Vurt som Pollen. Vidare dyker JN ner idet som nog är hans egentliga passion: musiken. Han verkar alltid brinna lite särskilt för DJ:arna och deras strävan efter att uppnå ett gungande dansgolv. Vi får möta inte mindre än tre DJ:s, alla med var sin strategi, var sin hemlighet, för att vara så framgångsrik som möjligt.

I den här samlingen utforskar JN ett antal huvudteman: droger, sex, musik, teknik, litteratur och strävan efter att vara med, att vara en del av en gemenskap. Strukturellt är novellerna indelade i fyra delar, vilkas övergripande gemensamma drag jag lite försiktigt skulle vilja säga kan kategoriseras såhär: del 1 – språk, del 2 – sex, del 3 – människa/maskin interaktion, 4 – människa/musik-interaktion. Sedan utforskar han sina respektive teman inom de här delarna. Utöver att novellerna är indelade i fyra kategorier finns det ytterligare en aspekt av presentationen av novellerna som är intressant: det finns inte mindre än två ramberättelser som s.a.s. ”innesluter” de övriga och ger oss en sorts tolkningsnyckel. Den ”yttersta” ramen handlar om JN själv, om hans barndom i Manchester, när en bully lurar på honom en ”osynlig klocka”. Ja, ni förstår. JN tror tveklöst på klockan, men plötsligt är den försvunnen. Den andra, inre, ramberättelsen handlar om lille Tommy och hans syskon som är ute och handlar magiska ting från de nio affärer som hela deras stad består av: de köper hundfrön, ett ägg med ord, sjungande kakor… De kan inte få nog, kan inte bestämma sig. I den avslutande halvan av denna berättelse är Tommy vuxen och döende, och kommer i sin döende dröm tillbaka till sin barndoms drömmar och köper en endaste sak – ett döende spöke. Jag menar att den yttre av berättelseran bör tolkas som en uppmaning att läsa de övriga novellerna med fantasi – man måste tro på den osynliga klockan! – och den inre som en metafor för vad boken är: en byggnad full av drömmar! De saker barnen köper i de nio affärerna har alla paralleller i novellerna och/eller i JN:s andra böcker.

De flesta av novellerna är mycket korta, som små smycken. De flesta är bra eller uderhållande eller informerande eller all of the above, men några är mer än så. Mina absoluta favoriter är de tre som heter Alphabox: en man bär varje dag en levande bokstav till en författare som skriver sitt sista verk en bokstav om dagen. Han bär bokstaven i en särskild låda, en alphabox. Ibland stannar han och pratar med en ung kvinna. En dag visar han henne bokstaven han bär. Mer än så avslöjar jag inte idag.

Vid första anblick är varje novell fristående från alla de andra. Efter hand när man läser förstår man emellertid att de här novellerna är lika invävda i varandra som allt annat JN skriver. Allt utgör ytterligare en nyckel till hur vi ska förstå resten av hans författarskap, hur vi ska förstå det fiktiva Manchester där allt utspelar sig. Jag lir mer och mer övertygad om att den verkliga huvudpersonen i JN:s böcker är staden själv. Här och var får jag vibbar av såväl Charles de Lint, som har en väldigt animerad stad som är viktig för hans berättelser, som av Italo Calvinos De osynliga städerna.

Detta är verkligen en riktigt, riktigt bra bok. Gillar du annat JN har skrivit är den självskriven. Gillar du SF – självklart! Gillar du Calvino och Borges: inga problem. Gillar du Poe: japp, det finns något för dig med!