Siri Hustvedt: The Sorrows of an American; What I Loved; The Enchantment of Lily Dahl

Nu gick det plötsligt över ett år. Möjlighet har det här att bloggen fått lite mindre uppmärksamhet att göra med den där lilla bebisen som ligger och sover i rummet intill. Kanske.

Men vi gör ett försök.

Eftersom jag sällan eller aldrig läser litteratur översatt från engelska, så hade jag litegranna missat att Siri Hustvedt var omåttligt populär mot slutet av förra året. Men jag är inte sämre än att jag kan ta tips. Så när en god vän rekommenderade Vad jag älskade slog jag till. Fast på engelska då. Och sen fastnade jag.

Jag uppskattar författare som har ett vackert språk. Man skulle kunna kalla mig stilfascist. Faktiskt har en och annan kallat mig just det. Det är ofta opraktiskt och leder ibland till att jag slänger taffligt skrivna böcker ifrån mig i ren frustration. Men det händer också att jag trillar över guldkorn som gör mig lycklig. Hustvedt är ett sådant guldkorn.

Precis som sin make, Paul Auster, skriver Hustvedt en ren, rak, effektiv och kraftfull prosa. Man får känslan av att varje ord är vägt på guldvåg, samtidigt som det ser ut att helt enkelt flyta. Inget är överflödigt, ingenstans hakar ögat upp sig. Ljuvligt. Dessutom gör hon något som jag gillar, en liten sak som får läsaren att känna sig begåvad och som knyter ihop hennes böcker till ett större verk: hon låter karaktärer från en bok passera förbi som hastigast i en annan. De spelar ingen större roll; de är inte ens bifigurer. Istället nämns de i förbigående, som något nästan glömt.

De tre romaner av Hustvedt jag har läst hittills är tämligen olika, men har också beröringspunkter. De utspelar sig alla med en fot i New York och en annan i skandinavbygderna i mellanvästern. De innehåller alla gott om referenser till psykoanalys. De har alla självbiografiska drag. Men vad handlar de då om?

Från Bokbilder

Jag kommer inte att gå in på detaljer om vad böckerna handlar om här; det räcker att säga att de beskriver verkliga människor, de väcker starka känslor och de är otroligt läsvärda. Läs, läs, läs!

Blindfold kommer med min nästa bokbeställning...

The handmaid's tale, Margaret Atwood

Mitt projekt att ta itu med de dåliga samvetena i bokhyllan har lite kommit av sig. Ett skäl till det är att alla våra böcker ligger i högar på golvet i köket, eftersom vi har gjort oss av med våra gamla bokhyllor i väntan på de nya. Och de av de dåliga samvetena som jag är sugen på ligger längst in, bakom travar som hotar att rasa bara man tittar på dem. Ett annat skäl är att Randomhouse satsar hårt på sin Vintage Classics serie. Något de verkligen satsar hårt på är att göra böckerna - eller iaf framsidorna - vackra. Jag hade gärna sett att man gjort en insats för professionell och vacker sättning av pocketböcker, när man ändå var i farten och gjorde snygga grejer.

Men i all fall. Som vanligt blev jag distraherad av något vackert. Det är så lätt hänt.

Den här gången var det The Handmaid's Tale av Margaret Atwood. Jag har läst lite av Atwood tidigare: en novellsamling som jag gillade, och Oryx & Crake som jag visserligen gillade, men som jag inte tyckte var riktigt övertygande som SF. För det är ju inte så att Atwood inte KAN skriva SF: Hon fick ju ändå det första Arthur C. Clarke award 1987, och blev nominerad till en Nebula för Handmaid. Och Handmaid funkar, i mitt tycke långt bättre, kanske för att den är handlings- och karaktärsdriven snarare än teknikdriven, som Oryx & Crake.

Från Bokbilder

The Handmaid's Tale utspelar sig ungefär nu? nyss? i en snar framtid? och är en utan tvekan dystopisk berättelse. I Atwoods scenario har USAs regering blivit avsatt och avrättad av en kristen fundamentalistisk rörelse som instiftar Gilead, en strängt hierarkisk och strängt könssegregerad (och också efter vad det verkar, rassegregerad) teokrati. Äktenskap där minst en part varit gift tidigare, men skiljt sig förklaras olagliga och upplöses. Barnen omhändertas och makarna dödas eller hjärntvättas och sätts i slavarbete. Kvinnor fråntas rätten att ha ett jobb och att äga - istället får deras makar hand om deras bankkonton. Kvinnor som visat sig vara fertila placeras i barnlösa familjer i den styrande klassen: de ska på gammaltestamentligt vis fungera som separata livmodrar i familjerna. Föder de inte ett friskt barn inom sex år skickas de till kolonierna för att delta i strålningssanering...

Det här är en fantastisk bok, som verkligen är väl värd att läsas. Den är skickligt skriven, väl sammanvävd och känns inte det minsta daterad. Den berör också viktiga teman, som frihet och vad vi betraktar som frihet. Ett grundläggande ställningstagande, som berörs tidigt i boken är att det finns två sorters frihet: frihet TILL och frihet FRÅN. I tiden före Gilead har kvinnor frihet till jobb och sina egna pengar. Under Gilead har de frihet från precis samma saker. Hur man upplever det beror på hur man betraktar det.

En av de mest skrämmande sekvenserna i boken är när bokens huvudperson inser att hon inte längre kommer åt sina tillgångar, och berättar detta för sin man. Han ser nämligen inte det hela som ett stort problem; hennes ofrihet är inget han egentligen kommer att lida av, han kommer att bestämma över det som varit deras gemensamma tillgångar och han kommer att ha en hemmafru. Egentligen vinner han på det. Hon har alltså inget stöd att finna hos sin make. Det här bekymrade mig väldigt mycket. Mest eftersom jag har känt personer, unga personer, som på allvar hävdat att kvinnans frigörelse är kastrerande för mannen, och att kvinnor på arbetsmarknaden tar männens roll, männens jobb, är det bekymrande.

Jag kan se hur det skulle kunna ske.

Lighthousekeeping, Jeanette Winterson

De som har läst den här bloggen tidigare vet att jag är omåttligt, passionerat, förtjust i Jeanette Winterson. Hon har skrivit några av de bästa böcker jag har läst, och dessutom min absoluta favoritbok, alla kategorier. När Lighthousekeeping kom ut 2004 hängde jag på låset till bokhandeln för att få mitt exemplar, och jag hetsade hem för att läsa den.

Och blev besviken.

Det blir man nästan per automatik om man hetsar upp sig över något och jämför det med en föregångare. Jag trodde att jag hade lärt mig min läxa iom Star Wars I. Men tydligen inte. Jag jämförde The Powerbooks mörka mjukhet med Lighthousekeepings ljusare skirhet, och blev besviken.

För ett tag sedan blev jag påmind om boken, och tänkte att den kanske ändå var värd ytterligare ett försök. Och det var den förstås.

Från Bokbilder

Som vanligt i Wintersons produktion, i synnerhet i de böcker som utgör en sorts serie som behandlar kärleken, livet, passionen, handlar det om vad det är som ÄR kärleken, livet, passionen. Om vad det är att leva ett liv där man är ärlig mot sig själv. Om hur vi mäter kärlek: genom hur stor förlusten av den är.

Den berättelse som Winterson använder sig av här är en om att slitas mellan plikten och förväntningarna och passionen. Det handlar om hur vi alla kan delas i två, som en Jekyll & Hyde, som slits mellan det ärliga livet och det förljugna livet, mellan meningslös konvention och meningsfylld lycka. För att berätta den här berättelsen igen, använder sig Winterson av barnet Silver, som växer upp hos fyrvaktaren Pew. Pew berättar berättelser om orten och dess historia, i synnerhet om Babel Dark, som en gång var byns präst. Dark hade en gång i sin ungdom upplevt kärleken, passionen, men av svartsjuka och konvenans övergivit henne, och istället gift sig med en ordentlig kvinna som tar sina prästhustruplikter på djupaste allvar. När han efter några år återser ungdomskärleken - och deras gemensamma dotter - drabbas han åter av kärleken. Han börjar leva ett dubbelliv, och det liv han ser som det verkliga, goda, sanna är det där han är med sin älskade. Resten av tiden är plikt och skam. Situationen är förstås ohållbar. Winterson använder berättelsen om Tristan och Isolde för att illustrera hur dubbelliv bara leder till en nedåtgående spiral av mörker, och hur ett ordentligt ställningstagande kan vara enda utvägen.

Möjligen är detta också en sexualmoralisk berättelse: med en mindre hämmad syn på (i synnerhet kvinnlig) sexualitet hade Dark inte behövt hamna i den knipa han hamnade i. Kommunikation i en relation är också fina grejer.

Vid denna min andra läsning hade boken mycket mer textur än vad jag upplevde första gången. Första gången tyckte jag att det var som att läsa blekrosa chiffong. Den här gången... sand, hav, tång, vind, sandsten...

Sputnikälskling, Haruki Murakami

Nu har jag gett mig på Murakami igen. De senaste gångerna har jag antingen varit överväldigad, hänförd eller som värst fått säga at det var en "vanlig bok".

Sputnikälskling är inte en vanlig bok. Här utforskar Murakami på nytt gränsen mellan vår värld och andra verkligheter. Han går vidare med möjligheten, som behandlats i såväl Kafka som Fågeln, att människor kan bli halva av någon sorts sorg eller trauma, och helt eller delvis lämna vår värld för en annan. En annan värld, som kanske har ett mer eftertraktansvärt händelseförlopp.

Från Bokbilder

Sputnikälskling berättas av K, en lärare, som är djupt förälskad i sin väninna Sumire. Sumire är i sin tur förälskad i sin arbetsgivare, den vackra och svala Myu. På en arbetsresa i Grekland försvinner Sumire, efter att ha bekänt sina känslor för Myu. K sätter sig på ett flyg för att hjälpa Myu att leta efter Sumire, men utan resultat. Han får emellertid höra Myus berättelse, en berättelse om hur hon förlorade en del av sig själv, själva den levande delen. Genom en traumatisk upplevelse som bl.a. innebar att hon blev fast i ett pariserhjul över natten, förlorade hon inte bara allt pigment i håret, utan även sin sexlust, förmågan att känna kärlek och kanske också en del av sin livsgnista. Kanske har något liknande hänt Sumire?

Detta är en alldeles ovanligt vacker liten bok. Med "liten" menar jag inget nedvärderande, utan bara att Murakami har skrivit ett par riktiga tegelstenar, och med sina 287 sidor framstår Sputnikälskling som något av en långnovell i jämförelse. Det är ett väldigt lagom format: plotten är långt mindre komplicerad är i Kafka och Fågeln, då de trots allt ganska många händelselinjerna ändå presenteras successivt: det förekommer få fragmentariska tillbakablickar, och det är inte ett flertal händelseförlopp som efter hand konvergerar. Det är med andra ord lite lättare att läsa den här boken: man måste inte hålla ordning på alls lika mycket information och detaljer, utan kan nöja sig med hålla huvudplotten i huvudet.

Jag tycker att den här boken är helt underbar, och kan inte annat än att rekommendera den!

Obsession, Gloria Vanderbilt

Gloria Vanderbilt är inte vem som helst. Hon tillhör DEN Vanderbiltfamiljen, var en av de första att marknadsföra designade jeans, och har haft affärer med Gene Kelly, Marlon Brando och Frank Sinatra. Bland andra. Vid 85 års ålder har hon skrivit en erotisk roman, som enligt de recensioner jag läste innan jag köpte talboken innehåller inslag av förbjudna lockelser, ogrier och dylikt.

Intressant, tänkte jag, och plockade hem talboken från Audible.

När den sippa, pryda, frigida arkitekthustrun hastigt och oväntat blir änka, går hon igenom sin makes saker, och hittar efter ett tag en packe brev med ett innehåll hon inte förväntat sig. Breven avslöjar att maken med hjälp av den mystiska Maja skapat sig en sexuell fantasivärld, där han tillsammans med en kvinna, vald för att hon är hustruns dubbelgångare, lever ut de sexuella fantasier av dominans, underkastelse, smärta och njutning som varit otänkbara inom äktenskapet. I fantasivärlden finns till och med en enhörning!

Från Bokbilder

En del av recensionerna jag läste innan jag började lyssna på boken, tex den här, menade att den till sitt språk liknade Historien om O. Jag vet inte riktigt hur de tänker. Pauline Réage har ett detaljerat och målande språk, som inte lämnar särskilt mycket till fantasin. Vanderbilt talar om vilka redskap som används och att de ger en "exquisite pain" och liknande, men lämnar anmärkningsvärt mycket åt fantasin. En del metaforer för organ och kroppsvätskor är dessutom så ogenomskinliga att jag fick lyssna bra länge innan jag fattade vad som avsågs.

En sak jag skulle önska Vanderbilt är en riktigt god - och hård, disciplinerad - redaktör. Det är möjligt att pappersboken använder någon typ av grafisk markering för att skilja olika berättarröster åt, men som ljudbok blir det förvirrande med hustruns röst, älskarinnans röst och dessutom ibland en allvetande berättare! Att tempuskonsekvens dessutom ibland åker all världens väg gör inte saker och ting lättare.

Om Vanderbilt ibland går lite snabbt över de mer erotiska bitarna av berättelsen, lägger hon mer krut på att utförligt och med många glittrande adjektiv beskriva den lyx som såväl arkitekthustrun som fantasiälskarinnan lever i. Husen är exklusiva, kläderna från de bästa av märken, av de skiraste, ljuvaste silken, maten är exotisk och exklusiv, och sexleksakerna är av ädla metaller och träslag. Det blir faktiskt rätt tjatigt.

På det hela taget var jag inte imponerad.

The Pages, Murray Bail

Det här är den andra boken jag köpte på temat "lokal litteratur" när vi var i Australien. Jag föll för utsidan: omslaget avbildar barken på en white gum, och bokens blad är inte jämnskurna, utan ser ut som om de är lösa ark som ligger halvt oordnade i en hög.

Kort sagt: en vacker bok.

The Pages handlar om något som - om man får tro boken - saknas i Australien, nämligen en inhemsk filosof. Wesley Antill har med ekonomisk hjälp från föräldrar och syskon vigt sitt liv åt att skapa en filosofi som springer ur den karga australiska myllan. Hur utvecklas en filosofi för någon som tycker att det är fullt normalt att alla svanar är svarta? När Antill dör kontaktar hans familj Institutionen för filosofi i Sydney, som går med på att låta en av sina medarbetare, Erica, komma och titta på kvarlåtenskapen. Hon tar med sig sin väninna, den vackra psykoterapeuten Sophie, som har kärleksproblem, och behöver komma bort ifrån staden, och den gifte man hon haft en affär med.

Här börjar tyvärr klichéerna. Sophie är insiktslös och centrumbenägen trots sina insikter i människans psyke (hon verkar också var rätt kass på sitt jobb). Erica är emotionellt stelnad, hård, kall, dessutom svartklädd och lite sorglig. Ensam, medelålders. I en Harlekinroman hade hon mött En Riktig Man Från Landet, en fåordig men omtänksam man som är förvånansvärt öm mot sina får. Och tänk - det verkar hon göra i den här boken också!

Från Bokbilder

Och filosofin då? Jodå, det blir en. En filosofi byggd på ett brustet hjärta och ett hårt landskap: det blir en filosofi av one-liners. Säkerligen någorlunda djupa om man sätter den sidan till, men antingen är jag inte särskilt filosofiintreserad, eller så har jag inte tillräcklig förståelse för den australiska själen för att kunna förstå om resultatet är slående.

Oftare än inte är vekrligt vackra böcker också verkligt bra böcker. Den här gången blev det inte så. Den här gången kändes det som en sorts bagatell med klichéartade karaktärer.

Wanting, Richard Flanagan

När jag reser försöker jag hitta lokalproducerad litteratur, pås amma sätt som jag brukar försöka dricka lokalproducerat vin och äta mat gjord på lokalt vis, med lokala råvaror. Efter fem veckor i Australien har jag konsumerat bra mycket lokal mat och vin, och jag har gjort mitt bästa för att lösa litteraturfrågan också. Den första boken ut blev Wanting av Richard Flanagan. Flanagan är tekniskt sett inte riktigt en aussie. Han är nämligen från Tasmanien. Viktig principell skillnad, oavsett om du frågar en tasmanier eller en australiensare (de senare skulle hävda att tasmanier är inavlade lantisar allihopa...). Jag har läst en av Flanagans tidigare böcker, Gould's book of Fish, som jag inte kan hylla tillräckligt. Det - och det faktum att boken är vackert satt och med vackert omslag - var tillräckligt för att Flanagan skulle få duga som australiensare den här gången!

Wanting berättar historien om aboriginflickan Mathinna, som vid mitten av 1800-talet adopteras av polarfararen Sir John Franklin och hans hustru, som ett socialt experiment: Går det att utbilda en vilde så att hon blir civiliserad? Parallellt - och som en direkt konsekvens av vad som händer med Mathinna - berättas om Charles Dickens hyllning av Franklin, och försvaret inför anklagelserna om att Franklin skulle hemfallit åt kannibalism när hans sista polarexpedition gick under. Försvaret leder till en pjäs, som i sin tur leder till att Dickens mötte Ellen Ternan, kvinnan han lämnade sin hustru för. Boken är inte en historia, inte en biografi, men den bygger på verklige händelser och verkliga personer.



Romanens kärnfråga är: vad är egentligen civilisation? Och om civilisation är - som Lady Franklin och Dickens menar - en kontroll över låga impulser, hur nära oss alla är då inte avsaknaden av civilisation? Min misstanke är att författaren vill hävda att just DEN sortens civilisation egentligen mest är hämningar och dumheter...

Wanting är en mycket bra, mycket snygg bok, som är väl vävd och väl berättad. Den är inte på långt när så bra som Gould's book of Fish, men ytterst läsvärd! Är man dessutom intresserad av vad som egentligen hände under försöken att utrota de australiska öarnas ursprungliga befolkning, och vilka argument som användes, är detta en utmärkt inledning.

Midnight's Children, Salman Rushdie

Jag har länge gått och funderat på vad som är grejen med Rushdie egentligen. Jag har lyssnat på både Fury och The ground beneath her feet som talböcker, men har inte riktigt varit övertygad. Men jag har hela tiden misstänkt att det ändå är någon anledning till att han är omtalad. Och dessutom finns Midnight's Children med på varenda lista över böcker man "ska" läsa, och hela "list of bests" är nerlusad med den här boken! Så det fanns många skäl att ge sig på den...

Midnight's Children är sannerligen ett storverk. Det är något så härligt som en roman och en historiebok i ett. Jag känner mig absolut mer bildad och utbildad nu när jag har läst den. Midnight's Children är verkligen en spektakulär inblick i Indiens postkoloniala historia!

Saleem föds samma timme som Indien blir en egen nation. I nationens första timme, midnattstimmen, föds också 1000 andra barn, alla med mer eller mindre spektakulära egenheter, som förmågan att byta kön, resa genom blanka ytor, eller - som i Saleems fall - höra vad andra tänker. Han inleder ett ambitiöst projekt att sammanbinda den splittrade gruppen barn, tillsammans en metafor för det nya Indien.



Faktiskt är hela boken en sanslös metafor. Genom att låta Saleems liv vara en bild av det unga Indiens historia, berättar Rushdie en makalös och mycket samhällskritisk berättelse om ansvar, splittring, ideal och hopp. Genom att läsa Midnight's Children har jag äntligen fattat grejen. Det är ett epos med så många trådar att det är svårt att överblicka bokens struktur, och man måste imponeras av att Rushdie får ihop det på slutet.

En intressant fråga som Midnight's Children har reaktualiserat för mig, är skillnaden mellan fantasy och magisk realism. Jag skulle säga att Midnight's Children utan tvekan är ett exempel på magisk realism. Men är den det av något särskilt skäl? Finns det någon anledning - förutom var bokhandlare och förlag väljer att placera boken rent geografiskt i en bokhandel eller bokkatalog - till att detta inte - är fantasy? Jag vet inte jag. Vet du?

Dåligt samvete III: The Road, Cormac McCarthy

Detta mästerverk har legat på mitt nattduksbord sedan i oktober när jag fick den av bästa D, som alltid väljer lysande böcker. Jag kom inte nånstans i den eftersom min hjärna var stressblank och behövde banaliteter, eller i alla fall lättförståeliga narrativer. Men semestern och lååånga flygturer hjälpte.

Oooooooooooooooooh. Helt enkelt. Som Mad Max utan Thunderdome.

Från Bokbilder

>

I ett USA efter katastrofen, en oförklarad katastrof som har lämnat landet bränt, ofruktsamt och utan andra djur än rovdjur i form av människor går en man och hans son mot söder och mot havet. De möter kannibalistiska förvildade grupper, kämpar mot hunger och kämpar med sin moral. Så länge de förblir ”the good guys” är de på rätt sida. Men är man ”good” bara för att man säger att man är det? Vem avgör vem som är ”good”? Och hur länge klarar man att vara ”good” när det inte längre finns någon mat? Alls.

Detta är något av det mest fantastiska jag har läst. Stilen är enastående, det subtila skiftet i pronomenbruk är kittlande, och den lågmälda civilisationskritiken och moraldiskussionen ger rysningar längs ryggraden. The Road är en bok som måste läsas. Och när man har läst den är det dags att göra ekologisk revolution. Och börja gräva den där överlevnadskällaren ute i trädgården…

Igelkottens elegans

Detta blev en av de första böckerna som fick kringgå de dåliga samvetenas parad. Det verkade nämligen som om detta var Boken Man Skulle Läsa I Sommar, så då fick jag ju skaffa den. Mitt första omdöme, innan jag säger mer, är att det är skamligt att ta såna priser för en pocketbok! Vill man ta nära 250 pix för en bok får man faktiskt göra bättre ifrån sig med presentationen än att göra en lite upphottad pocketpärm. Verkligen alltså.

I Igelkottens elegans möter vi en portvaktshustru som är alltför intelligent för sitt yrke och sin image, och som gömmer sig bakom en kliché för att kunna avnjuta ryska romaner och gourmetmat utan att bli ifrågasatt. I samma hus bor en liten överklassflicka som är alltför intelligent för sin ålder, och som beslutar sig för att ta sitt liv för att slippa utsättas för världens banalitet. Båda berörs de i grunden när en bildad och framför allt ifrån den franska medelklassen avvikande, japans gentleman med smak för ryska romaner flyttar in i huset…

Från Bokbilder

Jag har lite svårt att förstå varför den här boken har fått sådana väldigt fina recensioner. Det finns så mycket jag inte förstår. Å ena sidan hånas en särskild sorts medelklassbildning. Å andra sidan hyllas en annan sorts bildning, som jag har svårt att skilja från nyss nämnda medelklassbildning. Kanske är det autodidakten som hyllas, men det är oklart. Jag är i alla fall inte subtil nog för att förstå skillnaden. Och på slutet förvandlas det hela till en ganska banal askungesaga.

Som sagt: jag är nog inte tillräckligt subtil. Jag missar nog något. Men jag får en känsla av att den här boken är lite av kejsarens nya kläder: om man kritiserar den riskerar man bara att avslöja hur obildad man är, och att därigenom skriva in sig i den grupp som är måltavla för huvudpersonernas etter. Men det bekymrar mig föga. Jag var inte imponerad av den här romanen. Vill man gotta sig lite i bakelser och Tolstoj är det helt okej, men annars… Nja. Inte för mig.

Dåligt samvete II: The Time Traveller’s Wife, Audrey Niffenegger

Ibland köper jag böcker för att de har fått fina priser, men så orkar jag inte riktigt, och så blir de stående. Detta är ett typiskt exempel på hur det skapas dåliga samveten i min bokhylla… The Time Traveller’s Wife har stått där i ett drygt år nu, och har dessutom stirrat på mig från olika ”måste-läsa”-listor. Så den kom att hamna väldigt högt upp på min prioritering för bokavbetning.

Oj. Att jag inte har läst den förut! Det smärtar mig att ha haft tillgång till en sådan här bok så länge utan att ha avnjutit den! Sällan har jag läst en bok som har så levande karaktärer, så realistiska miljöer och händelser, och som ändå rör sig så solklart i den magiska realismen.

Boken utforskar hur man hanterar att man har känt sin jämngamla livspartner sedan man var liten, trots att partnern lärt känna en först i 25-årsåldern. Vad behöver man kunna när man kastas framåt och bakåt i tiden man inte kan ta med sig några kläder? Hur lär man sig bäst att dyrka lås?

The Time Traveller’s Wife är så mycket mer än vad den utlovar: den är en fantastisk kärlekshistoria, ett magiskt utforskande av tidsresor, en diskussion av hur man hanterar en partner som är avgjort avvikande i sitt livsmönster, och i skymundan antyds också en diskussion om i vilken mån det finns ett öde och en tidslinje, och hur vi själva väljer och manipulerar vartåt våra liv leder.

Detta är en tårdrypande och stark roman, som är värd varje varmt omdöme!

Fågeln som vrider upp världen, Haruki Murakami

Trots besvikelsen med Norwegian Wood framhärdar jag med Murakami. Kafka var ju så bra, och jag har ju hört så mycket gott…

Den här gången föll det bättre ut. Här får vi följa en bekymrad och tämligen naiv huvudperson vars hustru försvinner. Och vars katt, döpt efter hustruns märklige, mäktige och obehaglige bror, också försvinner. Hustruns bror har förstås med saken att göra.

Från Bokbilder

I ett mäktigt epos som sträcker sig från Japans uttåg från det kinesiska fastlandet, via det fina och det farliga med att meditera i djupa hål i marken, till mord, prostitution och politik på det mest David Lynchska vis, väver Murakami berättelsen om en man som trots alla hinder som ställs i hans väg gör allt för att få svar på sina frågor. Även de frågor som bara kan besvaras av märkliga kvinnor med övernaturliga förhållanden till medelhavsöar och vatten.

Jag vill verkligen, verkligen rekommendera Fågeln som vrider upp världen. Nu väntar jag spänt på att Sputnik älskling ska komma i svensk pocket…

Dåligt samvete I: Blanche och Marie, P-O Enquist

Tidvis sträckläser jag Enquist. Jag gjorde det i synnerhet efter att jag hade läst Lewis resa, en bok som bör betraktas som ett av de stora mästerverken i den svenska litteraturen. Som berättar inte bara sin egen berättelse, utan också Enquists familjehistoria och en del av den svenska väckelsehistorien.

På samma sätt berättar Blanche och Marie Enquists historia och delar av den moderna psyko-medicinska historien. Dessutom utgör berättelsen ytterligare en facett i Enquists försök att beskriva kärlekens natur, den svårfångade och stora.

Ibland – ofta – uppfattar jag Enquist som vansinnigt lättläst. Antagligen är han en av den samtida svenska litteraturens mest lättlästa författare. Den som bara har läst Kapten Nemos bibliotek har sannolikt invändningar. Även Blanche och Marie har Enquists karakteristiska blandning av tillgänglighet och otillgänglighet. Men inget i boken får mig att vilja tillgodogöra mig den. Den lockar inte, jag blir inte nyfiken, jag fascineras inte av karaktärerna eller levnadsödena. Istället väntar jag hela tiden på att jag ska få reda på varför jag läser den här boken.

Alla borde läsa Enquist någon gång. Läs Kapten Nemo, Livläkarens besök eller Lewis resa, men inte denna. Detta är ett utslag av att Enquist utnyttjar ett format, en formel, som har funkat tidigare, och som han testar ytterligare en gång. Tyvärr utan att det riktigt funkar.

Norwegian Wood, Haruki Murakami

I min kamp för att få läsa ordentligt med riktigt, riktigt riktigt bra litteratur tänkte jag att jag skulle ge mig på ytterligare en Murakami. Norwegian Wood framhålls sällan som en av hans bättre böcker, och jag är böjd att hålla med.

I en – vad heter det? utbildningsroman? en sån där coming-of-age-historia? utvecklingsroman? ja det låter bra – utvecklingsroman får vi följa en ung man under hans sista tid på gymnasiet och hans första tid på universitetet, under Japans ’68-rörelse. Vi får följa hans hantering av den första kärleken, hur förälskelsen i en själsligt skör klasskamrat leder till en period av mycket Beatles-musik, men också till en andra, vuxnare, förälskelse.

Från Bokbilder

Jag vill inte säga att detta inte är en bra bok. Det är det. Men det är inte en så bra bok som många andra av Murakamis verk. Det är mer en… vanlig bok. Lite sorgligt att det ska hållas emot den, men så får det ändå bli. Ska man välja något av Murakami är kanske inte detta det bästa valet.

Kafka på stranden, Haruki Murakami

Detta är skälet till att jag ligger så himla mycket efter med den här bloggen. Jag läste nämligen en bok. En otroligt bra bok. Och jag ville ta mig ordentligt med tid att skriva en riktigt ordentlig recension. Tyvärr så tog jag lite väl lång tid på mig, och nu känner jag inte att jag kan ge en adekvat redogörelse. Pff! Men ett litet omdöme får det i alla fall bli.

Från Bokbilder

T anordnade födelsedagsdrinkar när han fyllde år senast, i oktober. En av presenterna han fick var Kafka på stranden, ifrån J&F, som alltid är lysande, gnistrande, inspirerande källor till läsupplevelser. Jag hade funderat på att ta mig an den länge, ända sedan jag första gången såg den nämnd av min favoritbloggare Mig. Mig talade sig varm för boken, men eftersom jag inbillade mig att den handlade om Franz himself, så klarade jag inte ut att börja läsa den. Inte med först avhandlingsångest och sedan undervisningsbörda.

Ack ett sådant misstag!

Men misstaget rättades till när T hade annat att läsa och jag utan dåligt samvete kunde smuggla med mig hans exemplar till Berlin.

Kafka på stranden är den bästa formen av magisk realism, den som får en att undra, som får en att fundera på vad som sker i verkligheten (och i vilken verklighet?) och vad som sker i någons fantasi, var gränsen mellan nu och då, här och där, verkligen går.

Det här är en knasig bok. Och då menar jag inte innehållet (om än väldigt förvirrande tidvis), utan läsupplevelsen. Det är sällan jag känner att jag bara vill läsa och läsa, och inte kan läsa fort nog, men att jag samtidigt inte klarar av att läsa särskilt fort, eftersom varenda sida är helt fullpackad med narrativ. Att missa en rad kan vara att missa en hel berättelse! Boken berättas långsamt, omsorgsfullt, och samtidigt som man vill läsa mer, förstå vad som händer, vill man mer än allt annat att den inte ska ta slut!

Vill man få en riktig läsupplevelse, en njutning, en utmaning, ska man läsa Kafka. Varje gång man tror att man har klurat ut vad det är som pågår händer något som antyder att man har haft helt fel. Murakami är enastående på att balansera på gränsen mellan världar, och här gör han det på ett oslagbart vis!

Se det var en riktig historia!

Intermezzo: En sorts löfte

T och jag köper en ny bokhylla. En vacker, handslipad, oljad skapelse för böcker som ska vördas och smekas. För böcker som har lästs och uppskattats, inte för böcker som tittar på en som dåliga samveten.

I den gamla hyllan, bland de böcker som så småningom ska få flytta över till den nya, står (minst) 26 dåliga samveten. 26 böcker som ska läsas och inlemmas i den samling av lästa böcker jag är beredd att stå för. Bland böckerna finns författare som Asimov, Enquist, T. Lindgren, Sartre, Banks, Wolf, Süskind, Gibson och en rad andra. Från början bestämde jag mig för att jag inte fick köpa några nya böcker förrän jag tagit mig igenom de gamla, men det visade sig vara för svårt. Så samtidigt som jag betar av listan skaffar jag också nya böcker. Redan nu har jag skaffat mig Twilight (för att se vad grejen är) och Midnight’s Children (för att jag fascineras, är nyfiken och vill vidga mina vyer).

Själva projektet är ett led i min ambition att ta tag i min röriga omgivning. Jag brukar säga att min allmänna splittradhet och delar av min rastlöshet beror på att jag påbörjar saker utan att avsluta dem. Att köpa böcker utan att läsa dem är absolut en del av det hela. Så för att få min hjärna i fas med min värld, och för att lugna ner hela min tillvaro, kommer jag systematiskt att beta av listan. Duktigt.

Ett av de stora dåligs samvetena är förstås den här bloggen,s om har legat nere i nästan ett år. Men nu kommer jag igen!

Så det kommer att komma lite recensioner av dåliga samveten här. Det betyder att jag kommer närmre och närmare ett inre lugn.

Jaja. Man kan ju hoppas i alla fall.

En sån här fyllerigrej

Eller "enkät" som det också heter.

Eftersom mitt läsande har gått på sparlåga ett tag tänkte jag bidra med lite info om mina läsvanor istället, baserat på en enkät jag hittade här!

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Hm. Svårt att säga. Eftersom jag är ganska kinkig så läser jag helt enkelt inte klart böcker som lutar åt "dålig läsupplevelse". Men senast jag läste nåt som jag verkligen ondgjorde mig över var för ett antal år sen, när jag kom över en bok om fallna änglar av en svensk författare. Andreas nånting, tror jag. Man kunde klura ut ganska lätt att han ändrat strategi för plotten halvvägs genom boken, och inte genomfört ändringen på alla plan... Huh.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Jag brukar säga att min enda religiösa upplevelse har jag fått av Arthur C. Clarkes 2001: ett rymdäventyr, eftersom den fick mig att uppleva min litenhet och obetydlighet i universum. Men den bok som fått mig att reflektera över mitt liv, som satt igång mest tankar, är Jeanette Wintersons The Power Book.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag var livrädd när jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie. Jag kunde bara läsa den på dagen, utomhus, i solljus. Mord i Mesopotamien av samma författare var jag tvungen att be mamma slå in i tjockt papper så att jaginte skulle behöva se framsidesillustrationen. Den skrämmer mig fortfarande!

När jag läste Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist var jag helt förstörd av skräck, ungefär som när jag läste Allan Edgar Poe och inte kunde flytta mig från väggen, för då skulle ryggen bli oskyddad...

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag har ofta goda ambitioner om att använda fina, lyxiga bokmärken, och köper gärna sådana. Men oftast blir det en S-Bahnbiljett eller så, ett kvitto, ett kontoutdrag. Eller, om boken var en present, kortet som kom med paketet. Det händer att jag gör hundöron. Men aldrig i lånade böcker förstås!

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
Så snart jag har ork och är ensam. Eller om den jag är med också är lässugen. Min favoritläsplats är i ena änden av soffan, med älsklingen i andra ändan, under en filt, och med hopslingrade ben.

6. Vad var den första bok du läste?
Bortsett från bilderböcker? Jag tror att det var Ronja Rövardotter. Jag vill minas att jag läste i förväg, för det gick för långsamt när mamma läste. Det kan också ha varit någon av böckerna om Anne på Grönkulla.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag gillar båda. Inbundet känns lyxigt, och ibland unnar jag mig en sådan, särskilt, av någon anledning, när jag köper svenska författare.

8. Vilken bok läser du nu?
För tillfället är det The Road av Cormac McCarthy och The Fire Gospel av Michel Faber.

9. Och vilken sida är du på?
Hm. Ska kolla...

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Inte om jag kan låta bli. När jag var yngre kunde man alltid se vilka böcker jag hade läst, för jag tyckte det medförde ett djupt meditativt lugn att dra höger pekfingers yttersta led över bokkanten, igen och igen. Annars är den enda boken jag verkligen har skrivit i The Power Book. Ytterst privata kommentarer som säger mycket om mitt liv just där och då. Jag har ett extra ex som jag lånar ut...

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Det händer att jag får syn på något jag inte skulle sett annars pga en fin framsida. Men generellt sett nej. Även om jag gillar att The Myth Series är väldigt vackra böcker!

12. Sidantalet, då?
Periodvis föredrar jag böcker med väldigt korta kapitel. Annars inte.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej! Däremot vill jag veta hur många sidor en bok har.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Många, Jag gillar att läsa om, för andra läsningen är aldrig samma som första. Återigen The Power Book, som jag läste om och om igen hösten jag köpte den.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Kanske ett spillt gals vatten eller så? Inget allvarligt iaf.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Helst inte. Även om jag är lockad och inspirerad av BookCrossing.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Jag har speciall toalettliteratur som bor inne på badrummet. Så ja :)

18. Just det, läser du i badrummet?
Ja. Även i badet.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har en lista över böcker jag vill läsa som jag fyller på kontinuerligt. Läsdagbok för jag ju på sätt och vis, eftersom jag recenserar det jag läser här...

/Loppan

Amberville, Tim Davys

Vem som ligger bakom pseudonymen Tim Davys vet fortfarande bara ett utvalt fåtal. Vad som däremot är välkänt är att Amberville utgör första delen av fyra i en serie om den fiabrädesliknande stad som befolkas av gosedjur. Staden består av fyra delar, var och en utmärkt av en färg, precis som ett fiabräde, och omges (till skillnad från de flesta fiabräden) på alla fyra sidor av en stor skog. En av stadens delar är Amberville.

Den här den första delen i serien behandlar ondskan och godheten som företeelse, och gör det genom mjukdjuret Erik Björn och hans kumpaner Tom-Tom Kråka, Sam Gasell, Ormen Marek och andra djur de möter och interagerar med under berättelsens gång. Erik har fått i uppdrag att finna den mytomspunna dödslistan och stryka sin förre arbetsgivare, stadens maffiaboss Duva, från listan. För att göra detta samlar Erik ihop sina kamrater, från deras ordinarie verksamheter som sybehörsförsäljare, prostituerad, samt kulturnämndeman på kommunen för att ge sig ut på jakt på listan. Lyckas han inte kommer nämligen hans fru att bli dödad.

Från Bokbilder

Jag misstänker att det här egentligen är en ganska snabbläst bok, men eftersom jag och T läste den högt, och med röster, så tog det ganska lång tid. Det var otroligt roligt, och när de efterföljande böckerna kommer, ska vi försöka göra samma sak igen. Men inte så mycket för böckernas egen skull, som för att sättet dialogen skrivs på lämpar sig särskilt bra för högläsning. Detta är nämligen en synnerligen banal historia, både när det gäller plotten (man kunde lista ut huvuddragen oerhört tidigt) eller för de litterära kvaliteterna. Jag hade först inte fattat att det bakom Tim Davys gömmer sig en svensk författare, utan trodde helt enkelt att boken var dåligt översatt: prosan är så knagglig, att det känns som om det är en riktigt ovan översättare som har gjort jobbet. Alternativt att författaren är en otroligt skicklig stilist, som härmar en från engelska taffligt översatt stil, för att enklare kunna få den översatt till just engelska. Rättigheterna är nämligen sålda för översättning, och förvånansvärt många verkar förbluffade över greppet att använda gosedjur för att berätta om mänskliga fel och brister. Förbluffande, eftersom Jasper Fforde gjorde detsamma för itne så länge sedan.

Greppet är inte nytt, språket är lämnar mycket i övrigt att önska, och plotten är sisådär. Det har ju visserligen aldrig stoppat nån, men riktigt så mycket uppmärksamhet som den här boken har fått tycker jag inte att den är värd.

The Speed of Dark, Elizabeth Moon

Lou är högfungerande autist som arbetar för ett företag som, genom att anpassa sig till de speciella förutsättningar som autister kräver, får ut mycket av Lous och hans kollegers speciella mönsterigenkänningskompetens. En dag får han en ny chef som bestämmer att alla på avdelningen ska erbjudas möjligheten att delta i en experimentell behandling mot autism. Lou, ställs inför ett svårt beslut: skall han genomgå behandlingen och kanske få alla de möjligheter han inte har, eller ska han förbli den Lou han känner?

Boken utspelar sig i en nära framtid, och är den sortens science fiction som inte direkt handlar om utveckling eller teknik eller rymd. Både utveckling, teknik och rymd finns i bakgrunden, och Moon spekulerar i såväl miljöutveckling som teknisk och medicinsk utveckling, men det är inte det som driver historien framåt, det är inte vad den handlar om. Istället handlar den om Lou, om hans livsval och om hans vardag. Det handlar om vad förändring innebär och om hur man kan utvecklas för att bli det man önskar.

Från Bokbilder

Moon gör ett fantastiskt jobb, och har och har gjort otroliga efterforskningar för att kunna skriva den här boken, och det märks. Den känns gedigen och möjlig, och man får verkligen en känsla av att Moon vet mycket om hur autister fungerar - ett antagande som antagligen är riktigt, eftersom Moons egen son är autistisk.

Detta är en mycket bra bok. Men det är också en mycket tung bok. Lous beskrivningar av de test han måste genomgå med jämna mellanrum, och de reaktioner han får när världen inte fungerar som han förväntar sig är både uppskakande, slitiga och fantastiska.

Rendezvous with Rama, Arthur C. Clarke

Det här var ett av mina tidiga möten med SF, och riktigt klassisk, golden age SF dessutom! Clarke arbetar mycket med tankebyggen. I det här fallet är bygget "om man skulle göra en riktigt otroligt hållbar liten värld att resa runt i universum med, hur skulle den se ut och fungera på bästa sätt?". Och så ger han oss en detaljerad beskrivning. Det skulle kunna bli en ganska tråkig tillställning med fokus på muttrar och vacuum, men istället blir det ett spännande spekulativt fokus på möjliga lösningar för att upprätthålla ett livsuppehållande system. Och det handlar om människans jämförelsevis lågteknologiska möte med detta underverk.



Jag läste den här boken för första gången för kanske femton år sedan, och den är skriven i början av 70-talet. Trots detta känns den idag verkligen väldigt fräsch - Clarke har undvikit detaljer som kunnat datera berättelsen, och har sett bortom, ganska långt bortom, vad vi är kapabla till idag. Jag gillar Clarke som författare, för inte bara kan han skriva en spännande historia, han är verkligen också tekniskt kunnig på ett sådant vis att han faktiskt kan göra själva science-delen trovärdig.

Jag blev berörd och min värld skiftade sig lite för femton år sen, och jag blir det fortfarande.