Kafka på stranden, Haruki Murakami

Detta är skälet till att jag ligger så himla mycket efter med den här bloggen. Jag läste nämligen en bok. En otroligt bra bok. Och jag ville ta mig ordentligt med tid att skriva en riktigt ordentlig recension. Tyvärr så tog jag lite väl lång tid på mig, och nu känner jag inte att jag kan ge en adekvat redogörelse. Pff! Men ett litet omdöme får det i alla fall bli.

Från Bokbilder

T anordnade födelsedagsdrinkar när han fyllde år senast, i oktober. En av presenterna han fick var Kafka på stranden, ifrån J&F, som alltid är lysande, gnistrande, inspirerande källor till läsupplevelser. Jag hade funderat på att ta mig an den länge, ända sedan jag första gången såg den nämnd av min favoritbloggare Mig. Mig talade sig varm för boken, men eftersom jag inbillade mig att den handlade om Franz himself, så klarade jag inte ut att börja läsa den. Inte med först avhandlingsångest och sedan undervisningsbörda.

Ack ett sådant misstag!

Men misstaget rättades till när T hade annat att läsa och jag utan dåligt samvete kunde smuggla med mig hans exemplar till Berlin.

Kafka på stranden är den bästa formen av magisk realism, den som får en att undra, som får en att fundera på vad som sker i verkligheten (och i vilken verklighet?) och vad som sker i någons fantasi, var gränsen mellan nu och då, här och där, verkligen går.

Det här är en knasig bok. Och då menar jag inte innehållet (om än väldigt förvirrande tidvis), utan läsupplevelsen. Det är sällan jag känner att jag bara vill läsa och läsa, och inte kan läsa fort nog, men att jag samtidigt inte klarar av att läsa särskilt fort, eftersom varenda sida är helt fullpackad med narrativ. Att missa en rad kan vara att missa en hel berättelse! Boken berättas långsamt, omsorgsfullt, och samtidigt som man vill läsa mer, förstå vad som händer, vill man mer än allt annat att den inte ska ta slut!

Vill man få en riktig läsupplevelse, en njutning, en utmaning, ska man läsa Kafka. Varje gång man tror att man har klurat ut vad det är som pågår händer något som antyder att man har haft helt fel. Murakami är enastående på att balansera på gränsen mellan världar, och här gör han det på ett oslagbart vis!

Se det var en riktig historia!