Needle in the groove (Jeff Noon)

Om musik var en drog, skulle du ta den? Och var skulle du hamna..?

Elliot bor i Manchester och spelar bas med lite olika pubband. Han har en karriär som tung missbrukare bakom sig, samt krossat äktenskap och krossade stjärndrömmar, pga samma missbruk. Han rekryteras till ett band som använder sig av en speciell inspelningsteknik där musiken lagras i en organisk vätska. Det ska senare visa sig att denna vätska kan både drickas och injiceras...

Det här är inte bara en berättelse om droger och musik. Det är också en släktsaga och en berättelse om Manchester: Noon rör sig alltid i Manchester, på ett eller annat sätt, men den här gången gör han det mer konkret - han visar oss en del av sin stad, en stad med musik i vartenda gathörn. På många sätt påminner den här boken om Vurt; vi möter en ung man som knyts till ett gäng. Gänget är sammansvetsat, och den unge mannen upplever inte att han är helt integrerad i gemenskapen, utan han står hela tiden lite granna utanför, och ser inte den gemensamma agendan. Något händer, något går fel, och den unge mannen måste ge sig ut på en resa, en resa med droger som katalysator.

Nu låter det som att jag är skeptisk. Det är jag inte. Det här är alldeles utan tvekan Noons bästa bok. Och antagligen den han är mest känd för. Men ändå, det finns vissa likheter i upplägget mellan Needle in the groove och Vurt. Ursprungligen hör boken ihop med en CD, ett soundtrack. Den har jag tyvärr inte lyckats få tag på (eller ja, det hade nog gått, om jag hade velat hosta upp en massa pund på andrahandsmarknaden, men det hade jag inte lust med), det hade varit roligt att få den dubbla upplevelsen.



Stilistiskt sett är detta en finfin grej! Boken är skriven som låtar och låttexter, vilket ytterligare understryker bokens musiktema.

Jag kan inte annat än att rekommendera den här boken. Läsläsläsläsläs!!!

Coraline (Neil Gaiman)

Coraline och hennes föräldrar har precis flyttat in i ett nytt hus. Ett gammalt nytt hus. Eftersom föräldrarna jobbar hela dagarna, går Coraline på upptäcktsfärd på egen hand. Hon lär känna tanterna på våningen under, de gamla fd skådespelerskorna som spår hennes te och ser att hon är i fara, och den tokige mannen på våningen över, som har en musorkester. Hon träffar också en fjär katt. En dag hittar Coraline en dörr som inte leder nånvart. Genom att ta sig igenom den - trots teblandsvarningar och ytterligare varningar från musorkestern - hamnar hon i en lägenhet som ser precis ut som hennes egen. Nästan. Där finns nästan hennes rum, och där finns ett par föräldrar som liknar hennes egna. Bara det att de har knappar till ögon, och nog inte tänkte släppa tillbaka Coraline till hennes egen värld.



Som tur är, så är Coraline en märkvärdigt modig flicka (trots att hon är liten för sin ålder), så när den andra mammam, på andra sidan dörren, rövar bort hennes föräldrar för att komma åt henne, gör hon vad hon måste, trots att hon är rädd: hon bestämmer sig för att rädda dem.

Gaiman berättar en skrämmande och spännande berättelse om att vara ett barn som inte tas på allvar, men som känner igen och vet hur man reder ut en allvarlig situation.

Läs mer om boken här och mer om författaren här. Som av en slump är det en av mina favoritartister som gör musiken till den teateruppsättning av Coraline som går upp i New York i vår.

SvD recenserar här.

7th son (J. C. Hutchins)

Tänk dig att du en dag blir överfallen av en grupp militärer, nedslagen och bortförd till en hemlig forskningsbas. Här möter du sex andra personer som har varit med om samma sak som du. Ganska snart märker du att även om de andra är väldigt olika dig, så har ni alla samma sorts hår, samma ögon, samma röst. Och samma barndomsminnen.

Ni är kloner.

Detta är vad som händer John och hans sex "bröder". De får reda på att de är hopsamlade för att hjälpa till att hitta den som är "orginalet", alfakopian. Han är nämligen försvunnen, och allt pekar på att han ligger bakom presidentmordet för några dagar sedan...

Så inleds J. C. Hutchins podcastroman 7th Son. Johns och de andras äventyr, på liv och död, följer vi som lyssnare i tre böcker, inlästa av Hutchins själv. Varje avsnitt inleds med hans karakteristiska the story so far, där han bjuder in storheter inom podcastvärlden som Mur Lafferty, Steve Eley mfl.

Detta är en riktigt, riktigt bra podcastroman. Hutchins har en bra berättarröst, och rent tekniskt är detta en väldigt bra produktion. Har jag något dåligt att säga om serien så är det att de olika klonerna sägs ha en rad unika egenskaper, som gör att de kompletterar varandra fantastiskt väl i grupp. Jag vet inte jag, men jag skulle nog säga att vissa av de där egenskaperna kanske är lite väl upphaussade. Tex har jag svårt att se egenskapen "kunna romerska siffror" som något så enastående unikt att man måste vara katolsk präst för att kunna knäcka en serie romerska siffror... Men på det hela taget - ladda ner, lyssna, njut!

Det här är också ett fantastiskt exempel på hur viral promotion kan fungera: få fansen och kollegerna att göra reklam åt dig. Det verkar funka rätt fint... Och nu drar jag mitt strå till stacken. Bilden är gjord av Big-O.

The Red Panda Adventures, Seasons 1-3

Jag gillar superhjältar. Alla sorter. Dvs, både de som är muterade genetiskt, från en annan värld, galna vetenskapsmän med prylar/labbolyckor eller rika playboys som tröttnat på att göra ingenting. The Red Panda tillhör den sista kategorin. Tillsammans med sin trogna sidekick Kit Baxter (aka The Flying Squirrel), en massa agenter, en mer eller mindre galen vetenskapsman, och lite annat löst folk till sin hjälp, bekämpar han brottsligheten på Torontos gator. Decoder Ring Theater gör en fantastisk insats med inläsningen - i den gamla goda radioteaterstilen från det amerikanska (uhm, och antagligen kanadensiska...) 30-talet - och är oerhört underhållande. Så ladda ner de tre första säsongerna och börja prenumerera på den tredje - annars får ni inte höra The Red Panda säga: ”Kit Baxter... Behave yourself!”.

Rent tekniskt: en faktor som inte är oviktig är att varje avsnitt är en avslutad del, även om det ingår i en större helhet, och driver storyn framåt. Varje avsnitt är också runt en halvtimme långt, dvs lagom för resan till jobbet edyl. Filstorleken är också hanterbar för de flesta mediaspelare; din iPod fylls inte totalt bara för att du råkar vilja ha ha med några Pandaäventyr!

Decoder Ring Theatres hemsida

Orkanpartyt (Klas Östergren)

Östergren har fått bli den förste att representera Skandinavien i Canongates mytserie. Den myt han har valt att arbeta med är den nordiska mytologin i allmänhet och karaktären Loke i synnerhet. Miljön är antagligen Sverige, någonstans i framtiden, efter att miljökatastrofer gjort sitt för att påverka vår värld till att bli en ganska ogästvänlig plats. I den här världen, i en stad vid vattnet - kanske Stockholm, kanske Göteborg, bor Hanck Orn (hans förfäder stavade med ö, men i bokens nu är alla prickar borttagna). Hanck är ensamstående, men har genom enastående omständigheter i sin ungdom lyckats få en son, en son som är hans allt. Sonen, Toby, är en gudabenådad kock. En dag när han lagar maten till en fest för den släkt som har all makt i området - Oden och hans familj - råkar han nysa vid fel tidpunkt. Loke blir upprörd och dödar pojken, vilket leder till att Hanck ger sig ut på en resa för att få reda på exakt vad som hänt hans son, en resa som kommer att leda ända till dödsriket och tillbaka.

Detta är ingen dålig bok. Men det är inte en bok som gjorde något intryck på mig heller. Det tar väldigt, väldigt lång tid innan berättelsen lyfter. Själva tricket är att komma så långt...

SvD recenserar här.

Läs för mig

Jag är en splittrad person, ofta i högvarv, har svårt att fokusera, koncentrera, slutföra. Det är ytterst sällan jag är helt lugn inombords. Min älskling är oljan som stillar mina vågor, han är mannen som tar min hjärta i sin hand och låter det slå jämnt och tryggt, han är mitt lugn.

Ibland, ibland läser han för mig. Då ligger jag på sidan, med knäna lätt uppdragna, ena armen instucken under kudden, ögonen halvslutna, öronen spetsade för att höra ordentligt, den fria armen nära honom.

Jag associerar högläsning med värme, trygghet, närhet, kärlek, med att kunna berättelsen utantill med ändå vilja få den berättad av någon annan. Hans röst som läser för mig stillar mitt inre.

Taylor Mali uttrycker det här med läsningens viktighet väldigt, väldigt väl.

Generation X (Douglas Coupland)

Det här är en riktigt bra bok. Det är lite decameronestuk, jag gillar ramberättelser, Coupland leker med layouten, och ger oss en behändig ordlista som nu är daterad. Det känns lite märkligt att läsa om människor i min egen ålder, som antas vara i min generation, men som var det 1991. 14 år sen. Huvudpersonerna talar inte om internet, de talar inte om mobiltelefoner, inte om mejl. Kanske skulle de gjort det om de varit sin motsats, nämligen yuppies. Idag skulle knappast en roman om tre dryga twentysomethings, hur mycket avstånd de än tar från grottekvarnen och komsumtionskulten, kunna existera utan åtminstone sms. Tidsdokument.