Sputnikälskling, Haruki Murakami

Nu har jag gett mig på Murakami igen. De senaste gångerna har jag antingen varit överväldigad, hänförd eller som värst fått säga at det var en "vanlig bok".

Sputnikälskling är inte en vanlig bok. Här utforskar Murakami på nytt gränsen mellan vår värld och andra verkligheter. Han går vidare med möjligheten, som behandlats i såväl Kafka som Fågeln, att människor kan bli halva av någon sorts sorg eller trauma, och helt eller delvis lämna vår värld för en annan. En annan värld, som kanske har ett mer eftertraktansvärt händelseförlopp.

Från Bokbilder

Sputnikälskling berättas av K, en lärare, som är djupt förälskad i sin väninna Sumire. Sumire är i sin tur förälskad i sin arbetsgivare, den vackra och svala Myu. På en arbetsresa i Grekland försvinner Sumire, efter att ha bekänt sina känslor för Myu. K sätter sig på ett flyg för att hjälpa Myu att leta efter Sumire, men utan resultat. Han får emellertid höra Myus berättelse, en berättelse om hur hon förlorade en del av sig själv, själva den levande delen. Genom en traumatisk upplevelse som bl.a. innebar att hon blev fast i ett pariserhjul över natten, förlorade hon inte bara allt pigment i håret, utan även sin sexlust, förmågan att känna kärlek och kanske också en del av sin livsgnista. Kanske har något liknande hänt Sumire?

Detta är en alldeles ovanligt vacker liten bok. Med "liten" menar jag inget nedvärderande, utan bara att Murakami har skrivit ett par riktiga tegelstenar, och med sina 287 sidor framstår Sputnikälskling som något av en långnovell i jämförelse. Det är ett väldigt lagom format: plotten är långt mindre komplicerad är i Kafka och Fågeln, då de trots allt ganska många händelselinjerna ändå presenteras successivt: det förekommer få fragmentariska tillbakablickar, och det är inte ett flertal händelseförlopp som efter hand konvergerar. Det är med andra ord lite lättare att läsa den här boken: man måste inte hålla ordning på alls lika mycket information och detaljer, utan kan nöja sig med hålla huvudplotten i huvudet.

Jag tycker att den här boken är helt underbar, och kan inte annat än att rekommendera den!

Obsession, Gloria Vanderbilt

Gloria Vanderbilt är inte vem som helst. Hon tillhör DEN Vanderbiltfamiljen, var en av de första att marknadsföra designade jeans, och har haft affärer med Gene Kelly, Marlon Brando och Frank Sinatra. Bland andra. Vid 85 års ålder har hon skrivit en erotisk roman, som enligt de recensioner jag läste innan jag köpte talboken innehåller inslag av förbjudna lockelser, ogrier och dylikt.

Intressant, tänkte jag, och plockade hem talboken från Audible.

När den sippa, pryda, frigida arkitekthustrun hastigt och oväntat blir änka, går hon igenom sin makes saker, och hittar efter ett tag en packe brev med ett innehåll hon inte förväntat sig. Breven avslöjar att maken med hjälp av den mystiska Maja skapat sig en sexuell fantasivärld, där han tillsammans med en kvinna, vald för att hon är hustruns dubbelgångare, lever ut de sexuella fantasier av dominans, underkastelse, smärta och njutning som varit otänkbara inom äktenskapet. I fantasivärlden finns till och med en enhörning!

Från Bokbilder

En del av recensionerna jag läste innan jag började lyssna på boken, tex den här, menade att den till sitt språk liknade Historien om O. Jag vet inte riktigt hur de tänker. Pauline Réage har ett detaljerat och målande språk, som inte lämnar särskilt mycket till fantasin. Vanderbilt talar om vilka redskap som används och att de ger en "exquisite pain" och liknande, men lämnar anmärkningsvärt mycket åt fantasin. En del metaforer för organ och kroppsvätskor är dessutom så ogenomskinliga att jag fick lyssna bra länge innan jag fattade vad som avsågs.

En sak jag skulle önska Vanderbilt är en riktigt god - och hård, disciplinerad - redaktör. Det är möjligt att pappersboken använder någon typ av grafisk markering för att skilja olika berättarröster åt, men som ljudbok blir det förvirrande med hustruns röst, älskarinnans röst och dessutom ibland en allvetande berättare! Att tempuskonsekvens dessutom ibland åker all världens väg gör inte saker och ting lättare.

Om Vanderbilt ibland går lite snabbt över de mer erotiska bitarna av berättelsen, lägger hon mer krut på att utförligt och med många glittrande adjektiv beskriva den lyx som såväl arkitekthustrun som fantasiälskarinnan lever i. Husen är exklusiva, kläderna från de bästa av märken, av de skiraste, ljuvaste silken, maten är exotisk och exklusiv, och sexleksakerna är av ädla metaller och träslag. Det blir faktiskt rätt tjatigt.

På det hela taget var jag inte imponerad.

The Pages, Murray Bail

Det här är den andra boken jag köpte på temat "lokal litteratur" när vi var i Australien. Jag föll för utsidan: omslaget avbildar barken på en white gum, och bokens blad är inte jämnskurna, utan ser ut som om de är lösa ark som ligger halvt oordnade i en hög.

Kort sagt: en vacker bok.

The Pages handlar om något som - om man får tro boken - saknas i Australien, nämligen en inhemsk filosof. Wesley Antill har med ekonomisk hjälp från föräldrar och syskon vigt sitt liv åt att skapa en filosofi som springer ur den karga australiska myllan. Hur utvecklas en filosofi för någon som tycker att det är fullt normalt att alla svanar är svarta? När Antill dör kontaktar hans familj Institutionen för filosofi i Sydney, som går med på att låta en av sina medarbetare, Erica, komma och titta på kvarlåtenskapen. Hon tar med sig sin väninna, den vackra psykoterapeuten Sophie, som har kärleksproblem, och behöver komma bort ifrån staden, och den gifte man hon haft en affär med.

Här börjar tyvärr klichéerna. Sophie är insiktslös och centrumbenägen trots sina insikter i människans psyke (hon verkar också var rätt kass på sitt jobb). Erica är emotionellt stelnad, hård, kall, dessutom svartklädd och lite sorglig. Ensam, medelålders. I en Harlekinroman hade hon mött En Riktig Man Från Landet, en fåordig men omtänksam man som är förvånansvärt öm mot sina får. Och tänk - det verkar hon göra i den här boken också!

Från Bokbilder

Och filosofin då? Jodå, det blir en. En filosofi byggd på ett brustet hjärta och ett hårt landskap: det blir en filosofi av one-liners. Säkerligen någorlunda djupa om man sätter den sidan till, men antingen är jag inte särskilt filosofiintreserad, eller så har jag inte tillräcklig förståelse för den australiska själen för att kunna förstå om resultatet är slående.

Oftare än inte är vekrligt vackra böcker också verkligt bra böcker. Den här gången blev det inte så. Den här gången kändes det som en sorts bagatell med klichéartade karaktärer.