En sån här fyllerigrej

Eller "enkät" som det också heter.

Eftersom mitt läsande har gått på sparlåga ett tag tänkte jag bidra med lite info om mina läsvanor istället, baserat på en enkät jag hittade här!

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Hm. Svårt att säga. Eftersom jag är ganska kinkig så läser jag helt enkelt inte klart böcker som lutar åt "dålig läsupplevelse". Men senast jag läste nåt som jag verkligen ondgjorde mig över var för ett antal år sen, när jag kom över en bok om fallna änglar av en svensk författare. Andreas nånting, tror jag. Man kunde klura ut ganska lätt att han ändrat strategi för plotten halvvägs genom boken, och inte genomfört ändringen på alla plan... Huh.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Jag brukar säga att min enda religiösa upplevelse har jag fått av Arthur C. Clarkes 2001: ett rymdäventyr, eftersom den fick mig att uppleva min litenhet och obetydlighet i universum. Men den bok som fått mig att reflektera över mitt liv, som satt igång mest tankar, är Jeanette Wintersons The Power Book.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag var livrädd när jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie. Jag kunde bara läsa den på dagen, utomhus, i solljus. Mord i Mesopotamien av samma författare var jag tvungen att be mamma slå in i tjockt papper så att jaginte skulle behöva se framsidesillustrationen. Den skrämmer mig fortfarande!

När jag läste Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist var jag helt förstörd av skräck, ungefär som när jag läste Allan Edgar Poe och inte kunde flytta mig från väggen, för då skulle ryggen bli oskyddad...

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag har ofta goda ambitioner om att använda fina, lyxiga bokmärken, och köper gärna sådana. Men oftast blir det en S-Bahnbiljett eller så, ett kvitto, ett kontoutdrag. Eller, om boken var en present, kortet som kom med paketet. Det händer att jag gör hundöron. Men aldrig i lånade böcker förstås!

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
Så snart jag har ork och är ensam. Eller om den jag är med också är lässugen. Min favoritläsplats är i ena änden av soffan, med älsklingen i andra ändan, under en filt, och med hopslingrade ben.

6. Vad var den första bok du läste?
Bortsett från bilderböcker? Jag tror att det var Ronja Rövardotter. Jag vill minas att jag läste i förväg, för det gick för långsamt när mamma läste. Det kan också ha varit någon av böckerna om Anne på Grönkulla.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag gillar båda. Inbundet känns lyxigt, och ibland unnar jag mig en sådan, särskilt, av någon anledning, när jag köper svenska författare.

8. Vilken bok läser du nu?
För tillfället är det The Road av Cormac McCarthy och The Fire Gospel av Michel Faber.

9. Och vilken sida är du på?
Hm. Ska kolla...

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Inte om jag kan låta bli. När jag var yngre kunde man alltid se vilka böcker jag hade läst, för jag tyckte det medförde ett djupt meditativt lugn att dra höger pekfingers yttersta led över bokkanten, igen och igen. Annars är den enda boken jag verkligen har skrivit i The Power Book. Ytterst privata kommentarer som säger mycket om mitt liv just där och då. Jag har ett extra ex som jag lånar ut...

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Det händer att jag får syn på något jag inte skulle sett annars pga en fin framsida. Men generellt sett nej. Även om jag gillar att The Myth Series är väldigt vackra böcker!

12. Sidantalet, då?
Periodvis föredrar jag böcker med väldigt korta kapitel. Annars inte.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej! Däremot vill jag veta hur många sidor en bok har.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Många, Jag gillar att läsa om, för andra läsningen är aldrig samma som första. Återigen The Power Book, som jag läste om och om igen hösten jag köpte den.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Kanske ett spillt gals vatten eller så? Inget allvarligt iaf.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Helst inte. Även om jag är lockad och inspirerad av BookCrossing.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Jag har speciall toalettliteratur som bor inne på badrummet. Så ja :)

18. Just det, läser du i badrummet?
Ja. Även i badet.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har en lista över böcker jag vill läsa som jag fyller på kontinuerligt. Läsdagbok för jag ju på sätt och vis, eftersom jag recenserar det jag läser här...

/Loppan

Amberville, Tim Davys

Vem som ligger bakom pseudonymen Tim Davys vet fortfarande bara ett utvalt fåtal. Vad som däremot är välkänt är att Amberville utgör första delen av fyra i en serie om den fiabrädesliknande stad som befolkas av gosedjur. Staden består av fyra delar, var och en utmärkt av en färg, precis som ett fiabräde, och omges (till skillnad från de flesta fiabräden) på alla fyra sidor av en stor skog. En av stadens delar är Amberville.

Den här den första delen i serien behandlar ondskan och godheten som företeelse, och gör det genom mjukdjuret Erik Björn och hans kumpaner Tom-Tom Kråka, Sam Gasell, Ormen Marek och andra djur de möter och interagerar med under berättelsens gång. Erik har fått i uppdrag att finna den mytomspunna dödslistan och stryka sin förre arbetsgivare, stadens maffiaboss Duva, från listan. För att göra detta samlar Erik ihop sina kamrater, från deras ordinarie verksamheter som sybehörsförsäljare, prostituerad, samt kulturnämndeman på kommunen för att ge sig ut på jakt på listan. Lyckas han inte kommer nämligen hans fru att bli dödad.

Från Bokbilder

Jag misstänker att det här egentligen är en ganska snabbläst bok, men eftersom jag och T läste den högt, och med röster, så tog det ganska lång tid. Det var otroligt roligt, och när de efterföljande böckerna kommer, ska vi försöka göra samma sak igen. Men inte så mycket för böckernas egen skull, som för att sättet dialogen skrivs på lämpar sig särskilt bra för högläsning. Detta är nämligen en synnerligen banal historia, både när det gäller plotten (man kunde lista ut huvuddragen oerhört tidigt) eller för de litterära kvaliteterna. Jag hade först inte fattat att det bakom Tim Davys gömmer sig en svensk författare, utan trodde helt enkelt att boken var dåligt översatt: prosan är så knagglig, att det känns som om det är en riktigt ovan översättare som har gjort jobbet. Alternativt att författaren är en otroligt skicklig stilist, som härmar en från engelska taffligt översatt stil, för att enklare kunna få den översatt till just engelska. Rättigheterna är nämligen sålda för översättning, och förvånansvärt många verkar förbluffade över greppet att använda gosedjur för att berätta om mänskliga fel och brister. Förbluffande, eftersom Jasper Fforde gjorde detsamma för itne så länge sedan.

Greppet är inte nytt, språket är lämnar mycket i övrigt att önska, och plotten är sisådär. Det har ju visserligen aldrig stoppat nån, men riktigt så mycket uppmärksamhet som den här boken har fått tycker jag inte att den är värd.

The Speed of Dark, Elizabeth Moon

Lou är högfungerande autist som arbetar för ett företag som, genom att anpassa sig till de speciella förutsättningar som autister kräver, får ut mycket av Lous och hans kollegers speciella mönsterigenkänningskompetens. En dag får han en ny chef som bestämmer att alla på avdelningen ska erbjudas möjligheten att delta i en experimentell behandling mot autism. Lou, ställs inför ett svårt beslut: skall han genomgå behandlingen och kanske få alla de möjligheter han inte har, eller ska han förbli den Lou han känner?

Boken utspelar sig i en nära framtid, och är den sortens science fiction som inte direkt handlar om utveckling eller teknik eller rymd. Både utveckling, teknik och rymd finns i bakgrunden, och Moon spekulerar i såväl miljöutveckling som teknisk och medicinsk utveckling, men det är inte det som driver historien framåt, det är inte vad den handlar om. Istället handlar den om Lou, om hans livsval och om hans vardag. Det handlar om vad förändring innebär och om hur man kan utvecklas för att bli det man önskar.

Från Bokbilder

Moon gör ett fantastiskt jobb, och har och har gjort otroliga efterforskningar för att kunna skriva den här boken, och det märks. Den känns gedigen och möjlig, och man får verkligen en känsla av att Moon vet mycket om hur autister fungerar - ett antagande som antagligen är riktigt, eftersom Moons egen son är autistisk.

Detta är en mycket bra bok. Men det är också en mycket tung bok. Lous beskrivningar av de test han måste genomgå med jämna mellanrum, och de reaktioner han får när världen inte fungerar som han förväntar sig är både uppskakande, slitiga och fantastiska.

Rendezvous with Rama, Arthur C. Clarke

Det här var ett av mina tidiga möten med SF, och riktigt klassisk, golden age SF dessutom! Clarke arbetar mycket med tankebyggen. I det här fallet är bygget "om man skulle göra en riktigt otroligt hållbar liten värld att resa runt i universum med, hur skulle den se ut och fungera på bästa sätt?". Och så ger han oss en detaljerad beskrivning. Det skulle kunna bli en ganska tråkig tillställning med fokus på muttrar och vacuum, men istället blir det ett spännande spekulativt fokus på möjliga lösningar för att upprätthålla ett livsuppehållande system. Och det handlar om människans jämförelsevis lågteknologiska möte med detta underverk.



Jag läste den här boken för första gången för kanske femton år sedan, och den är skriven i början av 70-talet. Trots detta känns den idag verkligen väldigt fräsch - Clarke har undvikit detaljer som kunnat datera berättelsen, och har sett bortom, ganska långt bortom, vad vi är kapabla till idag. Jag gillar Clarke som författare, för inte bara kan han skriva en spännande historia, han är verkligen också tekniskt kunnig på ett sådant vis att han faktiskt kan göra själva science-delen trovärdig.

Jag blev berörd och min värld skiftade sig lite för femton år sen, och jag blir det fortfarande.

Hotel World, Ali Smith

Ali Smith är en sån där författare som jag har snubblat över på två håll: dels genom Canongates, dels rekommenderad genom en av mina favoritförfattare. Till slut kom jag mig för att läsa Girl meets boy, som jag älskade. Så jag beslöt mig för att läsa mer. Då beställde jag Hotel World. Berättelsen cirklar kring en händelse, som mer eller mindre aktivt berör flera människors liv. Vi får följa sex personer som under en kväll berättar sin berättelse, en berättelse som sträcker sig över månader och liv. Var och en av personerna får vi också se ur de andras ögon, och vi får följa deras upplevelser och funderingar kring liv, kärlek och död.



Den här boken är egentligen uppbyggd på ett sätt som jag älskar - uppbrutet, fragmentariskt, ur många vinklar - och den berättas på ett sådant sätt att man hela tiden får lägga pussel - lite ny information läggs hela tiden till lite annan ny information. Men ändå grep den mig inte. Första halvan av boken kämpade jag mig igenom, först därefter kände jag att jag ville läsa klart. I en del omdömen jag har läst skriver läsare att Smith gör sig så svår att hon slår knut på sig själv. Lite det intrycket har jag nog med. Hon kunde göra berättelsen lättare för läsaren utan att tappa i komplexitet och djup. Jag tror hon skulle vinna på det. Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar boken!

Escape Pod (red. Steve Eley)

En av de podcaster jag lyssnar trognast på är Escape Pod, som sammanställs av Steve Eley, mannen bakom den osynliga rosa enhörningen. Escape Pod är numera en renodlad science fiction-podcast, men från början innehöll den också fantasynoveller. Dessa finns nu på systerpodcasten Podcastle. En annan systercast är skräckpodcasten Pseudopod. Podcasten uppdateras en gång i veckan (torsdagar), och levererar alltid berättelser av hög kvalitet. Bara en enda gång har jag låtit bli att lyssna klart på ett avsnitt.

En verkligen bra sak med Escape Pod är att de i möjligaste mån skaffar rättigheterna till de SF-noveller som Hugonomineras varje år (jag kan ha fel här - detkan vara Hugonominerade inlästa noveller... Men något sådant i alla fall.)

Jag har förstås favoritepisoder. Först vill jag börja med att rekommendera två noveller som numer skulle hamnat på Podcastle: berättelserna om Squonk, the dragon. Squonk är en drake som redan som litet ägg blev omhändertagen av fågeln Mrs Tweedlechirp. Hon uppfostrar honom till en god fågel (bygg bon, var snäll, inte spruta eld i trädet!). Men en dag vill en tröllkarl flytta in i Squonks träd. Och då börjar det hända grejer! En tid senare återkommer vi till Squonks öden och äventyr, i Squonk the apprentice. Detta är ljust och förtjusande och underbart!

Något som inte är riktigt lika ljust och förtjusande, men absolut fängslande och bekymrande, är den superhjälteserie av Jeffrey R. DeRego, Union Dues, som återger ett möjligt händelseförlopp om människor började utveckla superhjältekrafter. DeRego skapar en värld där människor med särskilda krafter tvångsansluts till The Union, vars propagandamaskin utgörs av serietidningar, och var medlemmar utnyttjas, knäcks och degraderas. Detta är riktigt underbart smutsigt, skitigt, och fult superhjälteberättande! Lyssna!

I juletid har det blivit något av en tradition att Mur Lafferty (jag kommer återkomma till hennes andra projekt) skriver en julberättelse. Nu hittar jag bara en just nu, men den är inte så tokig! Det är en bra tradition!

Något jag personligen uppskattar mycket med den här podcasten är kringsnacket. Eley tvekar inte att bli personlig, han har mer eller mindre regelbundna "Geek Dad Intros" om sin familj, som är väldigt underhållande för oss andra nördar. På podcastens diskussionsforum förs dessutom en kontinuerlig debatt om vad som verkligen är och vad som inte är SF - det ger ett intressant djup till berättelserna, en extra dimension. Den här diskussionen möjliggörs förstås av att Eley väljer ut noveller som inte håller sig inom en specifik genre inom science fiction - det är inte bara alienar, inte bara rymdskepp, inte bara vardagsteknik... Och så vidare. I vilket fall - det mesta är bra, det mesta är underhållande, mycket är tänkvärt, och väldigt lite är dåligt!

Needle in the groove (Jeff Noon)

Om musik var en drog, skulle du ta den? Och var skulle du hamna..?

Elliot bor i Manchester och spelar bas med lite olika pubband. Han har en karriär som tung missbrukare bakom sig, samt krossat äktenskap och krossade stjärndrömmar, pga samma missbruk. Han rekryteras till ett band som använder sig av en speciell inspelningsteknik där musiken lagras i en organisk vätska. Det ska senare visa sig att denna vätska kan både drickas och injiceras...

Det här är inte bara en berättelse om droger och musik. Det är också en släktsaga och en berättelse om Manchester: Noon rör sig alltid i Manchester, på ett eller annat sätt, men den här gången gör han det mer konkret - han visar oss en del av sin stad, en stad med musik i vartenda gathörn. På många sätt påminner den här boken om Vurt; vi möter en ung man som knyts till ett gäng. Gänget är sammansvetsat, och den unge mannen upplever inte att han är helt integrerad i gemenskapen, utan han står hela tiden lite granna utanför, och ser inte den gemensamma agendan. Något händer, något går fel, och den unge mannen måste ge sig ut på en resa, en resa med droger som katalysator.

Nu låter det som att jag är skeptisk. Det är jag inte. Det här är alldeles utan tvekan Noons bästa bok. Och antagligen den han är mest känd för. Men ändå, det finns vissa likheter i upplägget mellan Needle in the groove och Vurt. Ursprungligen hör boken ihop med en CD, ett soundtrack. Den har jag tyvärr inte lyckats få tag på (eller ja, det hade nog gått, om jag hade velat hosta upp en massa pund på andrahandsmarknaden, men det hade jag inte lust med), det hade varit roligt att få den dubbla upplevelsen.



Stilistiskt sett är detta en finfin grej! Boken är skriven som låtar och låttexter, vilket ytterligare understryker bokens musiktema.

Jag kan inte annat än att rekommendera den här boken. Läsläsläsläsläs!!!