Elliot bor i Manchester och spelar bas med lite olika pubband. Han har en karriär som tung missbrukare bakom sig, samt krossat äktenskap och krossade stjärndrömmar, pga samma missbruk. Han rekryteras till ett band som använder sig av en speciell inspelningsteknik där musiken lagras i en organisk vätska. Det ska senare visa sig att denna vätska kan både drickas och injiceras...
Det här är inte bara en berättelse om droger och musik. Det är också en släktsaga och en berättelse om Manchester: Noon rör sig alltid i Manchester, på ett eller annat sätt, men den här gången gör han det mer konkret - han visar oss en del av sin stad, en stad med musik i vartenda gathörn. På många sätt påminner den här boken om Vurt; vi möter en ung man som knyts till ett gäng. Gänget är sammansvetsat, och den unge mannen upplever inte att han är helt integrerad i gemenskapen, utan han står hela tiden lite granna utanför, och ser inte den gemensamma agendan. Något händer, något går fel, och den unge mannen måste ge sig ut på en resa, en resa med droger som katalysator.
Nu låter det som att jag är skeptisk. Det är jag inte. Det här är alldeles utan tvekan Noons bästa bok. Och antagligen den han är mest känd för. Men ändå, det finns vissa likheter i upplägget mellan Needle in the groove och Vurt. Ursprungligen hör boken ihop med en CD, ett soundtrack. Den har jag tyvärr inte lyckats få tag på (eller ja, det hade nog gått, om jag hade velat hosta upp en massa pund på andrahandsmarknaden, men det hade jag inte lust med), det hade varit roligt att få den dubbla upplevelsen.
Stilistiskt sett är detta en finfin grej! Boken är skriven som låtar och låttexter, vilket ytterligare understryker bokens musiktema.
Jag kan inte annat än att rekommendera den här boken. Läsläsläsläsläs!!!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar