Siri Hustvedt: The Sorrows of an American; What I Loved; The Enchantment of Lily Dahl

Nu gick det plötsligt över ett år. Möjlighet har det här att bloggen fått lite mindre uppmärksamhet att göra med den där lilla bebisen som ligger och sover i rummet intill. Kanske.

Men vi gör ett försök.

Eftersom jag sällan eller aldrig läser litteratur översatt från engelska, så hade jag litegranna missat att Siri Hustvedt var omåttligt populär mot slutet av förra året. Men jag är inte sämre än att jag kan ta tips. Så när en god vän rekommenderade Vad jag älskade slog jag till. Fast på engelska då. Och sen fastnade jag.

Jag uppskattar författare som har ett vackert språk. Man skulle kunna kalla mig stilfascist. Faktiskt har en och annan kallat mig just det. Det är ofta opraktiskt och leder ibland till att jag slänger taffligt skrivna böcker ifrån mig i ren frustration. Men det händer också att jag trillar över guldkorn som gör mig lycklig. Hustvedt är ett sådant guldkorn.

Precis som sin make, Paul Auster, skriver Hustvedt en ren, rak, effektiv och kraftfull prosa. Man får känslan av att varje ord är vägt på guldvåg, samtidigt som det ser ut att helt enkelt flyta. Inget är överflödigt, ingenstans hakar ögat upp sig. Ljuvligt. Dessutom gör hon något som jag gillar, en liten sak som får läsaren att känna sig begåvad och som knyter ihop hennes böcker till ett större verk: hon låter karaktärer från en bok passera förbi som hastigast i en annan. De spelar ingen större roll; de är inte ens bifigurer. Istället nämns de i förbigående, som något nästan glömt.

De tre romaner av Hustvedt jag har läst hittills är tämligen olika, men har också beröringspunkter. De utspelar sig alla med en fot i New York och en annan i skandinavbygderna i mellanvästern. De innehåller alla gott om referenser till psykoanalys. De har alla självbiografiska drag. Men vad handlar de då om?

Från Bokbilder

Jag kommer inte att gå in på detaljer om vad böckerna handlar om här; det räcker att säga att de beskriver verkliga människor, de väcker starka känslor och de är otroligt läsvärda. Läs, läs, läs!

Blindfold kommer med min nästa bokbeställning...

The handmaid's tale, Margaret Atwood

Mitt projekt att ta itu med de dåliga samvetena i bokhyllan har lite kommit av sig. Ett skäl till det är att alla våra böcker ligger i högar på golvet i köket, eftersom vi har gjort oss av med våra gamla bokhyllor i väntan på de nya. Och de av de dåliga samvetena som jag är sugen på ligger längst in, bakom travar som hotar att rasa bara man tittar på dem. Ett annat skäl är att Randomhouse satsar hårt på sin Vintage Classics serie. Något de verkligen satsar hårt på är att göra böckerna - eller iaf framsidorna - vackra. Jag hade gärna sett att man gjort en insats för professionell och vacker sättning av pocketböcker, när man ändå var i farten och gjorde snygga grejer.

Men i all fall. Som vanligt blev jag distraherad av något vackert. Det är så lätt hänt.

Den här gången var det The Handmaid's Tale av Margaret Atwood. Jag har läst lite av Atwood tidigare: en novellsamling som jag gillade, och Oryx & Crake som jag visserligen gillade, men som jag inte tyckte var riktigt övertygande som SF. För det är ju inte så att Atwood inte KAN skriva SF: Hon fick ju ändå det första Arthur C. Clarke award 1987, och blev nominerad till en Nebula för Handmaid. Och Handmaid funkar, i mitt tycke långt bättre, kanske för att den är handlings- och karaktärsdriven snarare än teknikdriven, som Oryx & Crake.

Från Bokbilder

The Handmaid's Tale utspelar sig ungefär nu? nyss? i en snar framtid? och är en utan tvekan dystopisk berättelse. I Atwoods scenario har USAs regering blivit avsatt och avrättad av en kristen fundamentalistisk rörelse som instiftar Gilead, en strängt hierarkisk och strängt könssegregerad (och också efter vad det verkar, rassegregerad) teokrati. Äktenskap där minst en part varit gift tidigare, men skiljt sig förklaras olagliga och upplöses. Barnen omhändertas och makarna dödas eller hjärntvättas och sätts i slavarbete. Kvinnor fråntas rätten att ha ett jobb och att äga - istället får deras makar hand om deras bankkonton. Kvinnor som visat sig vara fertila placeras i barnlösa familjer i den styrande klassen: de ska på gammaltestamentligt vis fungera som separata livmodrar i familjerna. Föder de inte ett friskt barn inom sex år skickas de till kolonierna för att delta i strålningssanering...

Det här är en fantastisk bok, som verkligen är väl värd att läsas. Den är skickligt skriven, väl sammanvävd och känns inte det minsta daterad. Den berör också viktiga teman, som frihet och vad vi betraktar som frihet. Ett grundläggande ställningstagande, som berörs tidigt i boken är att det finns två sorters frihet: frihet TILL och frihet FRÅN. I tiden före Gilead har kvinnor frihet till jobb och sina egna pengar. Under Gilead har de frihet från precis samma saker. Hur man upplever det beror på hur man betraktar det.

En av de mest skrämmande sekvenserna i boken är när bokens huvudperson inser att hon inte längre kommer åt sina tillgångar, och berättar detta för sin man. Han ser nämligen inte det hela som ett stort problem; hennes ofrihet är inget han egentligen kommer att lida av, han kommer att bestämma över det som varit deras gemensamma tillgångar och han kommer att ha en hemmafru. Egentligen vinner han på det. Hon har alltså inget stöd att finna hos sin make. Det här bekymrade mig väldigt mycket. Mest eftersom jag har känt personer, unga personer, som på allvar hävdat att kvinnans frigörelse är kastrerande för mannen, och att kvinnor på arbetsmarknaden tar männens roll, männens jobb, är det bekymrande.

Jag kan se hur det skulle kunna ske.

Lighthousekeeping, Jeanette Winterson

De som har läst den här bloggen tidigare vet att jag är omåttligt, passionerat, förtjust i Jeanette Winterson. Hon har skrivit några av de bästa böcker jag har läst, och dessutom min absoluta favoritbok, alla kategorier. När Lighthousekeeping kom ut 2004 hängde jag på låset till bokhandeln för att få mitt exemplar, och jag hetsade hem för att läsa den.

Och blev besviken.

Det blir man nästan per automatik om man hetsar upp sig över något och jämför det med en föregångare. Jag trodde att jag hade lärt mig min läxa iom Star Wars I. Men tydligen inte. Jag jämförde The Powerbooks mörka mjukhet med Lighthousekeepings ljusare skirhet, och blev besviken.

För ett tag sedan blev jag påmind om boken, och tänkte att den kanske ändå var värd ytterligare ett försök. Och det var den förstås.

Från Bokbilder

Som vanligt i Wintersons produktion, i synnerhet i de böcker som utgör en sorts serie som behandlar kärleken, livet, passionen, handlar det om vad det är som ÄR kärleken, livet, passionen. Om vad det är att leva ett liv där man är ärlig mot sig själv. Om hur vi mäter kärlek: genom hur stor förlusten av den är.

Den berättelse som Winterson använder sig av här är en om att slitas mellan plikten och förväntningarna och passionen. Det handlar om hur vi alla kan delas i två, som en Jekyll & Hyde, som slits mellan det ärliga livet och det förljugna livet, mellan meningslös konvention och meningsfylld lycka. För att berätta den här berättelsen igen, använder sig Winterson av barnet Silver, som växer upp hos fyrvaktaren Pew. Pew berättar berättelser om orten och dess historia, i synnerhet om Babel Dark, som en gång var byns präst. Dark hade en gång i sin ungdom upplevt kärleken, passionen, men av svartsjuka och konvenans övergivit henne, och istället gift sig med en ordentlig kvinna som tar sina prästhustruplikter på djupaste allvar. När han efter några år återser ungdomskärleken - och deras gemensamma dotter - drabbas han åter av kärleken. Han börjar leva ett dubbelliv, och det liv han ser som det verkliga, goda, sanna är det där han är med sin älskade. Resten av tiden är plikt och skam. Situationen är förstås ohållbar. Winterson använder berättelsen om Tristan och Isolde för att illustrera hur dubbelliv bara leder till en nedåtgående spiral av mörker, och hur ett ordentligt ställningstagande kan vara enda utvägen.

Möjligen är detta också en sexualmoralisk berättelse: med en mindre hämmad syn på (i synnerhet kvinnlig) sexualitet hade Dark inte behövt hamna i den knipa han hamnade i. Kommunikation i en relation är också fina grejer.

Vid denna min andra läsning hade boken mycket mer textur än vad jag upplevde första gången. Första gången tyckte jag att det var som att läsa blekrosa chiffong. Den här gången... sand, hav, tång, vind, sandsten...

Sputnikälskling, Haruki Murakami

Nu har jag gett mig på Murakami igen. De senaste gångerna har jag antingen varit överväldigad, hänförd eller som värst fått säga at det var en "vanlig bok".

Sputnikälskling är inte en vanlig bok. Här utforskar Murakami på nytt gränsen mellan vår värld och andra verkligheter. Han går vidare med möjligheten, som behandlats i såväl Kafka som Fågeln, att människor kan bli halva av någon sorts sorg eller trauma, och helt eller delvis lämna vår värld för en annan. En annan värld, som kanske har ett mer eftertraktansvärt händelseförlopp.

Från Bokbilder

Sputnikälskling berättas av K, en lärare, som är djupt förälskad i sin väninna Sumire. Sumire är i sin tur förälskad i sin arbetsgivare, den vackra och svala Myu. På en arbetsresa i Grekland försvinner Sumire, efter att ha bekänt sina känslor för Myu. K sätter sig på ett flyg för att hjälpa Myu att leta efter Sumire, men utan resultat. Han får emellertid höra Myus berättelse, en berättelse om hur hon förlorade en del av sig själv, själva den levande delen. Genom en traumatisk upplevelse som bl.a. innebar att hon blev fast i ett pariserhjul över natten, förlorade hon inte bara allt pigment i håret, utan även sin sexlust, förmågan att känna kärlek och kanske också en del av sin livsgnista. Kanske har något liknande hänt Sumire?

Detta är en alldeles ovanligt vacker liten bok. Med "liten" menar jag inget nedvärderande, utan bara att Murakami har skrivit ett par riktiga tegelstenar, och med sina 287 sidor framstår Sputnikälskling som något av en långnovell i jämförelse. Det är ett väldigt lagom format: plotten är långt mindre komplicerad är i Kafka och Fågeln, då de trots allt ganska många händelselinjerna ändå presenteras successivt: det förekommer få fragmentariska tillbakablickar, och det är inte ett flertal händelseförlopp som efter hand konvergerar. Det är med andra ord lite lättare att läsa den här boken: man måste inte hålla ordning på alls lika mycket information och detaljer, utan kan nöja sig med hålla huvudplotten i huvudet.

Jag tycker att den här boken är helt underbar, och kan inte annat än att rekommendera den!

Obsession, Gloria Vanderbilt

Gloria Vanderbilt är inte vem som helst. Hon tillhör DEN Vanderbiltfamiljen, var en av de första att marknadsföra designade jeans, och har haft affärer med Gene Kelly, Marlon Brando och Frank Sinatra. Bland andra. Vid 85 års ålder har hon skrivit en erotisk roman, som enligt de recensioner jag läste innan jag köpte talboken innehåller inslag av förbjudna lockelser, ogrier och dylikt.

Intressant, tänkte jag, och plockade hem talboken från Audible.

När den sippa, pryda, frigida arkitekthustrun hastigt och oväntat blir änka, går hon igenom sin makes saker, och hittar efter ett tag en packe brev med ett innehåll hon inte förväntat sig. Breven avslöjar att maken med hjälp av den mystiska Maja skapat sig en sexuell fantasivärld, där han tillsammans med en kvinna, vald för att hon är hustruns dubbelgångare, lever ut de sexuella fantasier av dominans, underkastelse, smärta och njutning som varit otänkbara inom äktenskapet. I fantasivärlden finns till och med en enhörning!

Från Bokbilder

En del av recensionerna jag läste innan jag började lyssna på boken, tex den här, menade att den till sitt språk liknade Historien om O. Jag vet inte riktigt hur de tänker. Pauline Réage har ett detaljerat och målande språk, som inte lämnar särskilt mycket till fantasin. Vanderbilt talar om vilka redskap som används och att de ger en "exquisite pain" och liknande, men lämnar anmärkningsvärt mycket åt fantasin. En del metaforer för organ och kroppsvätskor är dessutom så ogenomskinliga att jag fick lyssna bra länge innan jag fattade vad som avsågs.

En sak jag skulle önska Vanderbilt är en riktigt god - och hård, disciplinerad - redaktör. Det är möjligt att pappersboken använder någon typ av grafisk markering för att skilja olika berättarröster åt, men som ljudbok blir det förvirrande med hustruns röst, älskarinnans röst och dessutom ibland en allvetande berättare! Att tempuskonsekvens dessutom ibland åker all världens väg gör inte saker och ting lättare.

Om Vanderbilt ibland går lite snabbt över de mer erotiska bitarna av berättelsen, lägger hon mer krut på att utförligt och med många glittrande adjektiv beskriva den lyx som såväl arkitekthustrun som fantasiälskarinnan lever i. Husen är exklusiva, kläderna från de bästa av märken, av de skiraste, ljuvaste silken, maten är exotisk och exklusiv, och sexleksakerna är av ädla metaller och träslag. Det blir faktiskt rätt tjatigt.

På det hela taget var jag inte imponerad.

The Pages, Murray Bail

Det här är den andra boken jag köpte på temat "lokal litteratur" när vi var i Australien. Jag föll för utsidan: omslaget avbildar barken på en white gum, och bokens blad är inte jämnskurna, utan ser ut som om de är lösa ark som ligger halvt oordnade i en hög.

Kort sagt: en vacker bok.

The Pages handlar om något som - om man får tro boken - saknas i Australien, nämligen en inhemsk filosof. Wesley Antill har med ekonomisk hjälp från föräldrar och syskon vigt sitt liv åt att skapa en filosofi som springer ur den karga australiska myllan. Hur utvecklas en filosofi för någon som tycker att det är fullt normalt att alla svanar är svarta? När Antill dör kontaktar hans familj Institutionen för filosofi i Sydney, som går med på att låta en av sina medarbetare, Erica, komma och titta på kvarlåtenskapen. Hon tar med sig sin väninna, den vackra psykoterapeuten Sophie, som har kärleksproblem, och behöver komma bort ifrån staden, och den gifte man hon haft en affär med.

Här börjar tyvärr klichéerna. Sophie är insiktslös och centrumbenägen trots sina insikter i människans psyke (hon verkar också var rätt kass på sitt jobb). Erica är emotionellt stelnad, hård, kall, dessutom svartklädd och lite sorglig. Ensam, medelålders. I en Harlekinroman hade hon mött En Riktig Man Från Landet, en fåordig men omtänksam man som är förvånansvärt öm mot sina får. Och tänk - det verkar hon göra i den här boken också!

Från Bokbilder

Och filosofin då? Jodå, det blir en. En filosofi byggd på ett brustet hjärta och ett hårt landskap: det blir en filosofi av one-liners. Säkerligen någorlunda djupa om man sätter den sidan till, men antingen är jag inte särskilt filosofiintreserad, eller så har jag inte tillräcklig förståelse för den australiska själen för att kunna förstå om resultatet är slående.

Oftare än inte är vekrligt vackra böcker också verkligt bra böcker. Den här gången blev det inte så. Den här gången kändes det som en sorts bagatell med klichéartade karaktärer.

Wanting, Richard Flanagan

När jag reser försöker jag hitta lokalproducerad litteratur, pås amma sätt som jag brukar försöka dricka lokalproducerat vin och äta mat gjord på lokalt vis, med lokala råvaror. Efter fem veckor i Australien har jag konsumerat bra mycket lokal mat och vin, och jag har gjort mitt bästa för att lösa litteraturfrågan också. Den första boken ut blev Wanting av Richard Flanagan. Flanagan är tekniskt sett inte riktigt en aussie. Han är nämligen från Tasmanien. Viktig principell skillnad, oavsett om du frågar en tasmanier eller en australiensare (de senare skulle hävda att tasmanier är inavlade lantisar allihopa...). Jag har läst en av Flanagans tidigare böcker, Gould's book of Fish, som jag inte kan hylla tillräckligt. Det - och det faktum att boken är vackert satt och med vackert omslag - var tillräckligt för att Flanagan skulle få duga som australiensare den här gången!

Wanting berättar historien om aboriginflickan Mathinna, som vid mitten av 1800-talet adopteras av polarfararen Sir John Franklin och hans hustru, som ett socialt experiment: Går det att utbilda en vilde så att hon blir civiliserad? Parallellt - och som en direkt konsekvens av vad som händer med Mathinna - berättas om Charles Dickens hyllning av Franklin, och försvaret inför anklagelserna om att Franklin skulle hemfallit åt kannibalism när hans sista polarexpedition gick under. Försvaret leder till en pjäs, som i sin tur leder till att Dickens mötte Ellen Ternan, kvinnan han lämnade sin hustru för. Boken är inte en historia, inte en biografi, men den bygger på verklige händelser och verkliga personer.



Romanens kärnfråga är: vad är egentligen civilisation? Och om civilisation är - som Lady Franklin och Dickens menar - en kontroll över låga impulser, hur nära oss alla är då inte avsaknaden av civilisation? Min misstanke är att författaren vill hävda att just DEN sortens civilisation egentligen mest är hämningar och dumheter...

Wanting är en mycket bra, mycket snygg bok, som är väl vävd och väl berättad. Den är inte på långt när så bra som Gould's book of Fish, men ytterst läsvärd! Är man dessutom intresserad av vad som egentligen hände under försöken att utrota de australiska öarnas ursprungliga befolkning, och vilka argument som användes, är detta en utmärkt inledning.