Dåligt samvete I: Blanche och Marie, P-O Enquist

Tidvis sträckläser jag Enquist. Jag gjorde det i synnerhet efter att jag hade läst Lewis resa, en bok som bör betraktas som ett av de stora mästerverken i den svenska litteraturen. Som berättar inte bara sin egen berättelse, utan också Enquists familjehistoria och en del av den svenska väckelsehistorien.

På samma sätt berättar Blanche och Marie Enquists historia och delar av den moderna psyko-medicinska historien. Dessutom utgör berättelsen ytterligare en facett i Enquists försök att beskriva kärlekens natur, den svårfångade och stora.

Ibland – ofta – uppfattar jag Enquist som vansinnigt lättläst. Antagligen är han en av den samtida svenska litteraturens mest lättlästa författare. Den som bara har läst Kapten Nemos bibliotek har sannolikt invändningar. Även Blanche och Marie har Enquists karakteristiska blandning av tillgänglighet och otillgänglighet. Men inget i boken får mig att vilja tillgodogöra mig den. Den lockar inte, jag blir inte nyfiken, jag fascineras inte av karaktärerna eller levnadsödena. Istället väntar jag hela tiden på att jag ska få reda på varför jag läser den här boken.

Alla borde läsa Enquist någon gång. Läs Kapten Nemo, Livläkarens besök eller Lewis resa, men inte denna. Detta är ett utslag av att Enquist utnyttjar ett format, en formel, som har funkat tidigare, och som han testar ytterligare en gång. Tyvärr utan att det riktigt funkar.