Midnight's Children är sannerligen ett storverk. Det är något så härligt som en roman och en historiebok i ett. Jag känner mig absolut mer bildad och utbildad nu när jag har läst den. Midnight's Children är verkligen en spektakulär inblick i Indiens postkoloniala historia!
Saleem föds samma timme som Indien blir en egen nation. I nationens första timme, midnattstimmen, föds också 1000 andra barn, alla med mer eller mindre spektakulära egenheter, som förmågan att byta kön, resa genom blanka ytor, eller - som i Saleems fall - höra vad andra tänker. Han inleder ett ambitiöst projekt att sammanbinda den splittrade gruppen barn, tillsammans en metafor för det nya Indien.
Faktiskt är hela boken en sanslös metafor. Genom att låta Saleems liv vara en bild av det unga Indiens historia, berättar Rushdie en makalös och mycket samhällskritisk berättelse om ansvar, splittring, ideal och hopp. Genom att läsa Midnight's Children har jag äntligen fattat grejen. Det är ett epos med så många trådar att det är svårt att överblicka bokens struktur, och man måste imponeras av att Rushdie får ihop det på slutet.
En intressant fråga som Midnight's Children har reaktualiserat för mig, är skillnaden mellan fantasy och magisk realism. Jag skulle säga att Midnight's Children utan tvekan är ett exempel på magisk realism. Men är den det av något särskilt skäl? Finns det någon anledning - förutom var bokhandlare och förlag väljer att placera boken rent geografiskt i en bokhandel eller bokkatalog - till att detta inte - är fantasy? Jag vet inte jag. Vet du?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar