Igelkottens elegans

Detta blev en av de första böckerna som fick kringgå de dåliga samvetenas parad. Det verkade nämligen som om detta var Boken Man Skulle Läsa I Sommar, så då fick jag ju skaffa den. Mitt första omdöme, innan jag säger mer, är att det är skamligt att ta såna priser för en pocketbok! Vill man ta nära 250 pix för en bok får man faktiskt göra bättre ifrån sig med presentationen än att göra en lite upphottad pocketpärm. Verkligen alltså.

I Igelkottens elegans möter vi en portvaktshustru som är alltför intelligent för sitt yrke och sin image, och som gömmer sig bakom en kliché för att kunna avnjuta ryska romaner och gourmetmat utan att bli ifrågasatt. I samma hus bor en liten överklassflicka som är alltför intelligent för sin ålder, och som beslutar sig för att ta sitt liv för att slippa utsättas för världens banalitet. Båda berörs de i grunden när en bildad och framför allt ifrån den franska medelklassen avvikande, japans gentleman med smak för ryska romaner flyttar in i huset…

Från Bokbilder

Jag har lite svårt att förstå varför den här boken har fått sådana väldigt fina recensioner. Det finns så mycket jag inte förstår. Å ena sidan hånas en särskild sorts medelklassbildning. Å andra sidan hyllas en annan sorts bildning, som jag har svårt att skilja från nyss nämnda medelklassbildning. Kanske är det autodidakten som hyllas, men det är oklart. Jag är i alla fall inte subtil nog för att förstå skillnaden. Och på slutet förvandlas det hela till en ganska banal askungesaga.

Som sagt: jag är nog inte tillräckligt subtil. Jag missar nog något. Men jag får en känsla av att den här boken är lite av kejsarens nya kläder: om man kritiserar den riskerar man bara att avslöja hur obildad man är, och att därigenom skriva in sig i den grupp som är måltavla för huvudpersonernas etter. Men det bekymrar mig föga. Jag var inte imponerad av den här romanen. Vill man gotta sig lite i bakelser och Tolstoj är det helt okej, men annars… Nja. Inte för mig.