Grundstoryn är att vi får veta vad som händer Törnrosa efter att hon väckts av Prinsen. Hur hon får följa med honom till hans kungarike och får uppleva de fasor och lockelser som kroppen erbjuder. I första delen strävar hon efter att lära sig att lyda, att ge efter helt och fullkomligt, och att villigt överlåta all makt åt sin Prins. I bok två blir Törnrosa bortskickad från slottet, eftersom hon misskött sig, för att istället spendera minst ett år i Byn. I Byn finns ingen av den lyx som trots allt funnits på Slottet, utan istället börjar Törnrosa och hennes älskare Tristan förstå vad verklig underkastelse innebär. Mot slutet inser de att de befinner sig i en spiral - även om de tror att de har underkastat sig totalt, så finns det ändå alltid någon ytterligare liten gnutta av dem själva att ge upp... Och den får de ge upp i tredje volymen. Här blir de bortrövade till ett exotiskt grannland, där de blir smyckade och utstyrda i mer lyx än de ens kunnat föreställa sig på Slottet. I själva verket framstår Slottet som grovt och primitivt i jämförelse. Här blir de också fråntagna det sista av sin möjlighet till egen vilja: total och slutgiltig lydnad krävs av dem, som om de vore själlösa varelser. Men här börjar något annat hända. En av Törnrosas kamrater, Laurent, inser att han inte bara har en villig undergiven slav i sig, utan att han lockas starkt av att själv vara den som ger smärta och order. Det är först på så sätt som han verkligen överväldigas av kärlek till sina älskare. Tredje boken fokuserar mycket på Laurents väg till att själv locka upp piskan.
Ingen som har läst ARs vampyrböcker kan väl tvivla på att AR fascineras av kärlek och intimitet mellan män? Detta blir tydligt även här, även om beskrivningarna av mänskliga möten varken är hetero- eller homonormativa, om det finns ett sådant ord. Ingen konstellation är norm, utan alla kombinationer är tänkbara, kittlande och äkta. Möjligen skulle man kunna argumentera att avslutningen (som jag inte ska avslöja här) talar för någon form av resignation inför en heteronorm som råder utanför ramarna för Slott, By och Palats.
De här böckerna utgör en vacker beskrivning av vad smärta och underkastelse kan innebära, och en mycket vacker beskrivning av enskilda individers utveckling. Det är mycket vackert. Men det betyder ju inte att jag inte har vissa invändningar. Den första är av språklig natur: AR kommaterar helt galet, vilket inte alltid gör att det underlättas för läsaren, och vissa ord upprepas till förbannelse: exquisite och wallop tex. Efter ett tag blir det lite löjligt. Sedan kan man börja fundera över sådant som tidslinjen för de två första böckerna. Om jag inte är alldeles ouppmärksam så utspelas de under några få dagar, vilket gör Törnrosas personlighetsutveckling alldeles vansinnigt osannolik. Även tredje boken har drag av detta, även om den har en lite mer trovärdig tidsprogression. Lite. Min sista riktiga invändning är att en del detaljer i första boken skarpt motsägs av detaljer i andra och tredje boken, vilket gör att delar av hela bakgrundsberättelsen blir väldigt märkliga. Sedan kan man förstås också ha synpunkten att det är lite märkligt att ingen blir gravid och att ju högre börd man har, desto vackrare och mer symmetriska drag har man. Men det är kanske en petitess i sammanhanget...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar