Pixel Juice (Jeff Noon)

I Pixel Juice fortsätter JN sin odyssé genom ett futuristiskt Manchester. Detta – till skillnad från hans andra verk – är en novellsamling, med en lååång rad korta berättelser som ger oss glimtar av saker som måste ha hänt mellan Nymphomation och Vurt, sådant som ger läsaren ledtrådar till hur Manchester blir vad det är i JN:s värld. Men vi får också följa ungdomsgäng som opererar från (det fiktiva? Ingen aning) bostadsområdet Shakespeare Estate, där den lägre medelklassen och deras småkriminella barn bor. Vi får också möta robotar, fiskmänniskor, grismänniskor, apmänniskor, vi får en ny blick in i den hundmanskultur vi möter i såväl Vurt som Pollen. Vidare dyker JN ner idet som nog är hans egentliga passion: musiken. Han verkar alltid brinna lite särskilt för DJ:arna och deras strävan efter att uppnå ett gungande dansgolv. Vi får möta inte mindre än tre DJ:s, alla med var sin strategi, var sin hemlighet, för att vara så framgångsrik som möjligt.

I den här samlingen utforskar JN ett antal huvudteman: droger, sex, musik, teknik, litteratur och strävan efter att vara med, att vara en del av en gemenskap. Strukturellt är novellerna indelade i fyra delar, vilkas övergripande gemensamma drag jag lite försiktigt skulle vilja säga kan kategoriseras såhär: del 1 – språk, del 2 – sex, del 3 – människa/maskin interaktion, 4 – människa/musik-interaktion. Sedan utforskar han sina respektive teman inom de här delarna. Utöver att novellerna är indelade i fyra kategorier finns det ytterligare en aspekt av presentationen av novellerna som är intressant: det finns inte mindre än två ramberättelser som s.a.s. ”innesluter” de övriga och ger oss en sorts tolkningsnyckel. Den ”yttersta” ramen handlar om JN själv, om hans barndom i Manchester, när en bully lurar på honom en ”osynlig klocka”. Ja, ni förstår. JN tror tveklöst på klockan, men plötsligt är den försvunnen. Den andra, inre, ramberättelsen handlar om lille Tommy och hans syskon som är ute och handlar magiska ting från de nio affärer som hela deras stad består av: de köper hundfrön, ett ägg med ord, sjungande kakor… De kan inte få nog, kan inte bestämma sig. I den avslutande halvan av denna berättelse är Tommy vuxen och döende, och kommer i sin döende dröm tillbaka till sin barndoms drömmar och köper en endaste sak – ett döende spöke. Jag menar att den yttre av berättelseran bör tolkas som en uppmaning att läsa de övriga novellerna med fantasi – man måste tro på den osynliga klockan! – och den inre som en metafor för vad boken är: en byggnad full av drömmar! De saker barnen köper i de nio affärerna har alla paralleller i novellerna och/eller i JN:s andra böcker.

De flesta av novellerna är mycket korta, som små smycken. De flesta är bra eller uderhållande eller informerande eller all of the above, men några är mer än så. Mina absoluta favoriter är de tre som heter Alphabox: en man bär varje dag en levande bokstav till en författare som skriver sitt sista verk en bokstav om dagen. Han bär bokstaven i en särskild låda, en alphabox. Ibland stannar han och pratar med en ung kvinna. En dag visar han henne bokstaven han bär. Mer än så avslöjar jag inte idag.

Vid första anblick är varje novell fristående från alla de andra. Efter hand när man läser förstår man emellertid att de här novellerna är lika invävda i varandra som allt annat JN skriver. Allt utgör ytterligare en nyckel till hur vi ska förstå resten av hans författarskap, hur vi ska förstå det fiktiva Manchester där allt utspelar sig. Jag lir mer och mer övertygad om att den verkliga huvudpersonen i JN:s böcker är staden själv. Här och var får jag vibbar av såväl Charles de Lint, som har en väldigt animerad stad som är viktig för hans berättelser, som av Italo Calvinos De osynliga städerna.

Detta är verkligen en riktigt, riktigt bra bok. Gillar du annat JN har skrivit är den självskriven. Gillar du SF – självklart! Gillar du Calvino och Borges: inga problem. Gillar du Poe: japp, det finns något för dig med!