Norrlands Akvavit (Torgny LIndgren)

I sin sista bok om den halvfiktiva-halvverkliga hemorten Avabäcken, berättar TL den muntra berättelsen om avkristningen och avfolkningen av det norrländska inlandet. Och han gör det som vanligt med bravur.

TL är en av mina absoluta favoritförfattare. Han är språkekvilibrist på en lågmäld nivå - sarkasmen är hans adelsmärke, och han är som bäst när det gäller att beskriva människans livslögner utan att helt tydligt och rättframt - men ändå utan tvekan - pekar på de gungflyn individerna bygger sina liv på. Och han gör det på en underbar västerbottniska; "De hade inte haft maten på flera dagar". Det är ju så man ryser av lycka.

I den här - enligt hintar från författaren i förbigående i boken - sin sista roman om Avabäckens befolkning, berättar TL om en desillusionerad fd väckelsepredikant som återvänder till sin forna flock för att avkristna dem, men märker att tidens tand på det stora hela redan gjort jobbet åt honom. Livet kommer ikapp honom, och det blir tydligt och klart för honom vad han missat genom att en gång för 48 år sedan lämna bygden. Vi får också en gång för alla, tydligt och klart, veta varför Avabäcksbygden är en sådan förunderlig bygd, med sådana förunderliga människor. Och på vilket sätt de alla egentligen är släkt med varandra.

Jämfört med annat ur TL:s mästerliga produktion, tex Dorés bibel och Ljuset, är detta en bagatell. Men det är en förtjusande sådan, ett välskrivet postludium av en sann mästare. Och till skillnad från tex Hummelhonung gör det inte något om man är äckelmagad, och det är inte ens särskilt mycket eländes eläde, inte som i Ormens väg på hälleberget. Den är bara förtjusande och rar. Och mycket läsvärd - i synnerhet om man har läst resten av TL:s verk. Då är den närmast en nödvändig avrundning.