The Clay Machine Gun (Victor Pelevin)

Om du läser runt lite här så ser du att jag verkligen gillar en och annan bok av Pelevin. Helmet of Horror, tex. Faktiskt gillade jag den så mycket att jag köpte på mig tre andra böcker han har skrivit. Den här är tydligen en kultklassiker i Ryssland. Den är lite Matrix-artad - den ställer frågan om vad som är verkligt egentligen, vad vi kan lita på. Och besvarar den: inget är verkligt. Vi kan inte veta någonting. Först när vi besvarar alla frågor med ”jag vet inte” är vi på rätt väg. Boken utspelar sig bla i första världskrigets postrevolutionära Ryssland, i dagens gangsterfyllda Moskva, på ett mentalsjukhus, ofta under inflytande av någon form av drog, men framför allt inne i tomheten...

En sak att trycka på när det gäller den här boken är att jag verkligen ogillar att läsa översättningar. Och i synnerhet att läsa översättningar till ytterligare ett annat främmande språk, så att det liksom blir dubbla filter. Jag är inte helt nöjd med den här boken, och det beror dels på översättningen. Eftersom den ryska titeln är alldeles genial och den engelska verkligen inte är det, och jag misstänker att översättaren känt sig tvingad att översätta ett egennamn, på ett sådant sätt att en stor del av nyckeln till boken helt går förlorad, så kan jag inte veta i vilken utsträckning resten av översättningen är bra. Det är ett problem. Det andra problemet är att man nog egentligen skall vara lite yngre än jag, lite mer svärmisk i fråga om filosofiska idéer (jag inser att jag är gammal - jag fascineras av filosofiska resonemang, men jag har min bild av saker ganksa klar för mig, och det skall mycket till för att jag skall ryckas med av ett alternativt sätt att se världen. Vilket enligt boken i fråga placerar mig i en oerhört trist kategori personer...). Det känns helt enkelt inte tillräckligt nytt. Kanske om man är helt omedveten om de tankar som ligger till grund för Zen? Det är mycket Zen över den här.

Jag tror också att man kanske skall vara man också. Jag har för lite testosteron för alla dessa ryska gangsters och förstavärldskrigsskildringar.

Egentligen rekommenderar jag en läsning. Efter ungefär halva boken förstod jag vad den handlade om, och då blev det hela mycket mer spännande. Innan dess kändes det som att vandra runt i ett mörkt rum. Det är en välbygd berättelse, och avslutningen är helt jävla sannslöst bra. Det stora problemet som jag ser det är att det helt enkelt är osannolikt att ett gäng ryska soldater ägnar hela sin vakna tid åt att supa, snorta kokain och diskutera filosofi på jakt efter Nirvana. Jag tror att det är där skon klämmer.

Äsch.

Uppdatering: Det blir lite coolare när man inser att en av huvudpersonerna är modellerad på ett klassiskt (?) ryskt verk, Chapaev, och att även författaren till den boken, D. Furmanov, figurerar i boken som en inte alls oviktig karaktär. Jag gillar intertextualitet, och jag inser att en bättre försåelse av den ryska litterära kanon antalgigen hade gjort den här boken bättre för mig, jag hade uppskattat den mer. Och det får mig att undra hur många fler lager jag missar?