Enhet (Ninni Holmqvist)

NH:s roman är en dystopi som utspelar sig nån gång i den överskådliga framtiden. Jag får en känsla av att huvudpersonen är född några år innan mig. Nån gång på slutet av 60-talet, kanske. NH plockar upp teman och företeelser som finns i vårt samhälle idag - radikalfeminism, utilitarism, ungdomskult, dödsskräck mm, och skruvar upp dem en aning. I vissa fall ganska mycket. Resultatet? En väldigt skrämmande tillvaro. I NH:s framtida Sverige blir du vid din 50-årsdag om du är kvinna, 60-årsdag om du är man, hämtad till en institution. Förutsatt att du är umbärlig. Umbärlig är du om du inte är behövd. Behövd är du om du lever i en fast relation, eller har barn, eller har ett yrke som tydligt bidrar till BNP (läkare, hantverkare, politiker, media... Humanister och konstnärer är umbärliga). Du får flytta in på institutionen och lever där med andra umbärliga. Ni utgör en reservbank för donatororgan, samt försökspersoner i humanexperiment av dels medicinsk, dels psykologisk natur. Ni bidrar på så sätt till samhället trots att ni av val eller omständigheter tidigare valt att inte göra det.

Detta är science fiction av klass. Faktiskt. Jag skulle vilja jämföra den med Oates Oryx and Crake. Mjuk SF.

I skydd av mantrat att vi lever i en demokrati delas människor in i första och andra klassens medborgare, för samhällets och vetenskapens bästa. NH diskuterar inom ramen för detta svåra (om än ibland lite klichéartade) etiska frågor som tex vilken medborgare som är mer värd att rädda - en äldre människa som "levt klart" eller en ung flerbarnsmor (diskussionsexempel 1a om man studerar etik inom sina filosofi- eller religionsstudier), samt vad som egentligen är kärlek; hon jämför intensiteten i bandet till en hund man känner utan och innan med bandet till ett barn man fött med vetskapen att man måste lämna bort det, och därmed aktivt inte knutit an till. Vilken uppoffring är större?

Jag grät flera gånger när jag läste den här boken. Som jag för övrigt sträckläste, vilket väl är nån form av kvalitetsmärke. Jag vet inte riktigt varför jag grät. Kanske för att jag kände igen mig. Kankse för att huvudpersonens situation har beröringspunkter med min egen. Kanske för att det jag själv kämpar mest med hos mig själv - att våga ge upp kontroll över mitt liv till någon annan - är en av de stora sakerna som huvudpersonen kämpat med. Jag vet inte. Berörde gjorde den iaf.

Berättartekniskt är boken mycket spännande. Huvudpersonen är författare, och den som fiktivt står bakom texten. Hon förmedlar en bild av institutionen som är reflekterande och nyanserad, oerhört mycket förmedlas mellan raderna, dvs genom att hon alluderar på dagens läsares värderingar och ställer dem i relation till sina enga och hennes samtids värderingar. Rent tekniskt är det också intressant såtillvida att den fiktiva författaren tydligt anger att hon inte är någon tillförlitlig författare. Hon avslöjar att hon till exempel ljugit om vissa specifika detaljer. Så varför skulle hon inte ljugit om andra..?

Det här är en mycket läsvärd och tänkvärd roman. Något av det bästa jag läst på svenska på mycket, mycket länge. Språkligt är den kanske inte helt fulländad - snarare lite platt - och det förekommer en del upprepningar. Men resonemangen och berättelsen är så starka att det inte spelar någon roll. Läs den här. Våga läsa svensk SF!