Extremely loud and incredibly close (Jonathan Safran Foer)

Jag undviker vanligen 9/11-skildringar. Jag tycker att det är smärtsamt och ofta väldigt, väldigt patriotiskt och jobbigt och sentimentalt och politiskt på ett sätt som jag inte eftersträvar när jag läser en bok, eftersom jag läser för att rensa hjärnan och för att slippa tänka på alltför mycket jobbiga saker. Den här boken får en att tänka på jobbiga saker. Men den gör det på ett underbart sätt. Oskars far år middag i WTC på fel dag, och kom inte hem igen. Två år senare har Oskar stängt av alla känslor och uppfinner saker för att slippa tänka på sådant som gör ont, för att slippa gråta. En dag hittar han en nyckel i sin fars garderob. Han är övertygad om, att om han lyckas finna låset till nyckeln kommer han att få reda på något viktigt, något avgörande, om sin far. Han kommer få avslut. Kring berättelsen om Oskars sökande efter låset vävs också berättelsen om hans farfar och farmor, som flydde det bombade Dresden femtio år tidigare. Deras smärtor, sorger och ofullständigheter har präglat familjen, och fortsätter att prägla den. Parallellerna mellan generationerna, mellan de två förstörda städerna, mellan sätten att hantera sorg och sätten att leva ett liv blir en röd tråd genom boken.

Jag är väldigt förtjust i när man utnyttjar den grafiska aspekten av det tryckta mediet. JSF gör det med bravur. jag är imponerad och förtjust.

Det här är en sådan bok som man vill läsa fort för att man vill få reda på allt. Samtidigt vill man läsa den långsamt, för man vill inte att den skall ta slut. LÄS!!!