The Darkangel, A Gathering of Gargoyles & The Pearl of the Soul of the World (Meredith Ann Pierce)

Jag har påbörjat ett farligt, farligt projekt: jag läser om böcker jag älskade som barn. Jag har just avslutat The Darkangel, som heter Den fjortonde bruden på svenska. Det är en av de första vampyrböcker jag läste, och den som för alltid romantiserat vampyrer för mig. Det är tydligt att skillnaden i mig som läsare gör mycket för min uppfattning av boken - istället för att uppfatta det som en oerhört romantisk berättelse, kan jag idag inte se det som något annat än en berättelse om ett misshandelsförhållande som bara kan brytas genom att huvudpersonen får en känsla av egenvärde. Men möjligen är det jag som projicerar.

MAP har skapat en värld som man med lite klurande kan räkna ut möjligen ligger på vår måne. Himlakroppen har getts liv av människor som numer övergett världen, och lämnat sin skapelse åt sitt öde. Det är en fantastisk värld där magi, teknik och SF sådär i största allmänhet presenteras som fantasy. Det är en alldeles vansinnigt stilig illustration av Clarkes tredje lag. Mycket vackert. Där rövas Aeriels härskarinna bort för att bli mörkängelns brud, och Aeriel ger sig av för att hämnas henne.

Detta är en vacker, vacker berättelse om kärlek och vänskap, objektifiering och varm äkta omsorg, och om hur kärlek och partnerskap fungerar bäst med någon som respekterar och förstår en, inte med någon som blint idoliserar och dyrkar en.

Jo - de nytrycks just, så de nya utgåvorna är fantastiskt stiliga, och möjligen har man lärt sig av Harry Potter att om man presenterar en barnbok med ett vuxenboksomslag, så kommer man få många fler vuxna läsare! Mycket stiligt i vilket fall!

Hm. Ju mer jag tänker på det, desto coolare tycker jag att det är - det här är SF efter SF, liksom - efter den högteknologiska kolonisationen, och det enda som finns kvar av kunskap om olika teknologier uppfattas som magi :) Det är faktiskt skitcoolt!

~

Bok nr 2, A Gathering of Gargoyles, tar vid några "dagmånader" efter första bokens slut. Aeriel är olycklig och rastlös, och får en ny vers att tyda, ett nytt uppdrag. Som läsare tyder man ganska snart stora delar av versen, men Aeriel förstår inte vad den betyder. Men det är förstås alltid lätt att vara baksätesförare... Iaf: hon råkar ut för fantastiska händelser och personer, och vi får reda på en hel del till om vem hon faktiskt är, var hon kommer ifrån. Ofta är bok nr 2 i en serie (eller film nr för den delen) mest transportsträcka, och visst, på sätt och vis är detta en transportbok, men oerhört viktiga personer och samband introduceras, och vi får en kraftfull språngbräda mot den tredje avslutande boken.

~

I tredje boken växer Aeriel som människa, och blir också något mer - eller möjligen mindre - än människa. Hon uppfyller det öde som utsetts åt henne, trots hennes egna pessimistiska tankar om de bakomliggande orsakerna till ödets utformning. Här får vi lära känna den teknik som skapat livet på den måne där Aeriel lever, och får även veta något om de individer som skapade den. Ämnen som miljöförstöring, genmanipulation och allmänt gudalekande diskuteras också.

Mina vänner. Om ni inte redan någon gång har läst de här böckerna så rekommenderar jag dem verkligen. De har både skönhet och djup, och gör något intressant med själva genrerna fantasy och SF, genom att genom att slugt utnyttja Clarkes tredje lag genom berättelsens gång förskjuta den från det ena till det andra.