Dorés bibel (Torgny Lindgren)

Först bör man läsa Hummelhonung (den är vidrig på många sätt, men läsvärd). Sen bör man läsa Pölsan (något av det bästa inom samtida svensk litteratur). Sedan kan man ta sig an Dorés bibel. Dorés bibel utspelar sig vid Vindelälven och Avaberget, precis som de två tidigare böckerna och I Brokiga Blads vatten och om jag inte missminner mig kanske även någon annan novell och eventuellt också Ljuset och Ormens väg på hälleberget. En del personer känner man igen, tex den f.d. lungsjuke notisskrivaren Manfred Marklund, och den empatiska författarinnan från Hummelhonung.

Dorés bibel följer en inre logik från skapelsen till apokalypsen, för att slutligen nå fram till frälsningen, döden och återlösningen. Boken följer flera olika tidslinjer som visserligen förefaller tämligen raka, men hopflätade med varandra. Detta är en bok att streckläsa, annars kan det nog vara svårt att hålla ordning på den. Läsaren får genom boken följa en icke läskunnig mans öden och äventyr. Hans liv är från första stund sammanlänkat vid den kopia av Dorés bibel som funnits i hans barndomshem, men som han sedermera förlorar och återfinner. Genom hans återberättanden av de bibliska historierna utifrån Dorés illustrationer, återberättar han också sitt liv. Läsaren får bekanta sig med såväl hans livsverk som hans livslögn. Tomheten och Gud är viktiga teman, precis som förhållandet mellan orginal och kopia. Är det verkligen så att kopian görs efter orginalet? Är det inte tvärtom? Och är en kopia alltid en förfalskning? Egentligen är de kanske en och samma, om man kallar dem för samma sak...

Detta är utan tvekan en av de mest läsvärda böcker jag fått i min hand. En pralin. Mycket undertext och intertext. Superpostmodernistisk.