The Stone Gods (Jeanette Winterson)

JW säger sig ogilla science fiction men har trots det skrivit en SF-roman för att sprida sin åsikt om krig och miljöförstöring, på samma sätt som Margaret Atwood för några år sedan gjorde med Oryx And Crake. Jag har fullt förtroende för att JW har gjort mer research än vad MA gjorde, för den här romanen är inte alldeles osannolik i själva SF-sidan. Men det är ändå möjligen så, att om man avskyr en genre så ska man inte ge sig på att använda den för sina egna syften - det kommer bara att se naivt ut, och man kommer inte att nå den publik man är ute efter ändå, för de kommer inte att känna igen sig. Och anledningen till att de inte kommer att känna igen sig är att JW skriver med samma underbara post-whatever stil som hon alltid har gjort.

Jag ska inte gå in på vad den här romanen handlar om, utöver att det är miljöförstöring, krig, teknologi, och... förstås kärlek. Som alltid hos JW är det kärleken som är vår räddning, vår enda räddning. Men utöver det är det en berättelse om kvantuniversa, om människans oförmåga att nyskapa, människans förmåga att upprepa sina egna misstag in absurdum, och att allting bär avtryck av allt det har varit med om. Med andra ord - JW berättar samma berättelse igen.

Och hon gör det bra. Gillar man JW ska man absolut läsa The Stone Gods. Även om jag nog kan tycka att hennes politiskhet blir en aning övertydlig och förutsägbar ibland. Och det gör mig bekymrad att hon ägnar sig åt generaliseringar över kvinnligt och manligt som närmast liknar den livmodersmystik som jag trodde att fritänkande författare av idag hade kommit över.

Men återigen: Only the impossible is worth the effort.

Här läser JW själv ur Stone Gods:



Officiell hemsida