En sån här fyllerigrej

Eller "enkät" som det också heter.

Eftersom mitt läsande har gått på sparlåga ett tag tänkte jag bidra med lite info om mina läsvanor istället, baserat på en enkät jag hittade här!

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Hm. Svårt att säga. Eftersom jag är ganska kinkig så läser jag helt enkelt inte klart böcker som lutar åt "dålig läsupplevelse". Men senast jag läste nåt som jag verkligen ondgjorde mig över var för ett antal år sen, när jag kom över en bok om fallna änglar av en svensk författare. Andreas nånting, tror jag. Man kunde klura ut ganska lätt att han ändrat strategi för plotten halvvägs genom boken, och inte genomfört ändringen på alla plan... Huh.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Jag brukar säga att min enda religiösa upplevelse har jag fått av Arthur C. Clarkes 2001: ett rymdäventyr, eftersom den fick mig att uppleva min litenhet och obetydlighet i universum. Men den bok som fått mig att reflektera över mitt liv, som satt igång mest tankar, är Jeanette Wintersons The Power Book.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag var livrädd när jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie. Jag kunde bara läsa den på dagen, utomhus, i solljus. Mord i Mesopotamien av samma författare var jag tvungen att be mamma slå in i tjockt papper så att jaginte skulle behöva se framsidesillustrationen. Den skrämmer mig fortfarande!

När jag läste Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist var jag helt förstörd av skräck, ungefär som när jag läste Allan Edgar Poe och inte kunde flytta mig från väggen, för då skulle ryggen bli oskyddad...

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag har ofta goda ambitioner om att använda fina, lyxiga bokmärken, och köper gärna sådana. Men oftast blir det en S-Bahnbiljett eller så, ett kvitto, ett kontoutdrag. Eller, om boken var en present, kortet som kom med paketet. Det händer att jag gör hundöron. Men aldrig i lånade böcker förstås!

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig…?
Så snart jag har ork och är ensam. Eller om den jag är med också är lässugen. Min favoritläsplats är i ena änden av soffan, med älsklingen i andra ändan, under en filt, och med hopslingrade ben.

6. Vad var den första bok du läste?
Bortsett från bilderböcker? Jag tror att det var Ronja Rövardotter. Jag vill minas att jag läste i förväg, för det gick för långsamt när mamma läste. Det kan också ha varit någon av böckerna om Anne på Grönkulla.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Jag gillar båda. Inbundet känns lyxigt, och ibland unnar jag mig en sådan, särskilt, av någon anledning, när jag köper svenska författare.

8. Vilken bok läser du nu?
För tillfället är det The Road av Cormac McCarthy och The Fire Gospel av Michel Faber.

9. Och vilken sida är du på?
Hm. Ska kolla...

10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Inte om jag kan låta bli. När jag var yngre kunde man alltid se vilka böcker jag hade läst, för jag tyckte det medförde ett djupt meditativt lugn att dra höger pekfingers yttersta led över bokkanten, igen och igen. Annars är den enda boken jag verkligen har skrivit i The Power Book. Ytterst privata kommentarer som säger mycket om mitt liv just där och då. Jag har ett extra ex som jag lånar ut...

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Det händer att jag får syn på något jag inte skulle sett annars pga en fin framsida. Men generellt sett nej. Även om jag gillar att The Myth Series är väldigt vackra böcker!

12. Sidantalet, då?
Periodvis föredrar jag böcker med väldigt korta kapitel. Annars inte.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej! Däremot vill jag veta hur många sidor en bok har.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Många, Jag gillar att läsa om, för andra läsningen är aldrig samma som första. Återigen The Power Book, som jag läste om och om igen hösten jag köpte den.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Kanske ett spillt gals vatten eller så? Inget allvarligt iaf.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Helst inte. Även om jag är lockad och inspirerad av BookCrossing.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Jag har speciall toalettliteratur som bor inne på badrummet. Så ja :)

18. Just det, läser du i badrummet?
Ja. Även i badet.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har en lista över böcker jag vill läsa som jag fyller på kontinuerligt. Läsdagbok för jag ju på sätt och vis, eftersom jag recenserar det jag läser här...

/Loppan

Amberville, Tim Davys

Vem som ligger bakom pseudonymen Tim Davys vet fortfarande bara ett utvalt fåtal. Vad som däremot är välkänt är att Amberville utgör första delen av fyra i en serie om den fiabrädesliknande stad som befolkas av gosedjur. Staden består av fyra delar, var och en utmärkt av en färg, precis som ett fiabräde, och omges (till skillnad från de flesta fiabräden) på alla fyra sidor av en stor skog. En av stadens delar är Amberville.

Den här den första delen i serien behandlar ondskan och godheten som företeelse, och gör det genom mjukdjuret Erik Björn och hans kumpaner Tom-Tom Kråka, Sam Gasell, Ormen Marek och andra djur de möter och interagerar med under berättelsens gång. Erik har fått i uppdrag att finna den mytomspunna dödslistan och stryka sin förre arbetsgivare, stadens maffiaboss Duva, från listan. För att göra detta samlar Erik ihop sina kamrater, från deras ordinarie verksamheter som sybehörsförsäljare, prostituerad, samt kulturnämndeman på kommunen för att ge sig ut på jakt på listan. Lyckas han inte kommer nämligen hans fru att bli dödad.

Från Bokbilder

Jag misstänker att det här egentligen är en ganska snabbläst bok, men eftersom jag och T läste den högt, och med röster, så tog det ganska lång tid. Det var otroligt roligt, och när de efterföljande böckerna kommer, ska vi försöka göra samma sak igen. Men inte så mycket för böckernas egen skull, som för att sättet dialogen skrivs på lämpar sig särskilt bra för högläsning. Detta är nämligen en synnerligen banal historia, både när det gäller plotten (man kunde lista ut huvuddragen oerhört tidigt) eller för de litterära kvaliteterna. Jag hade först inte fattat att det bakom Tim Davys gömmer sig en svensk författare, utan trodde helt enkelt att boken var dåligt översatt: prosan är så knagglig, att det känns som om det är en riktigt ovan översättare som har gjort jobbet. Alternativt att författaren är en otroligt skicklig stilist, som härmar en från engelska taffligt översatt stil, för att enklare kunna få den översatt till just engelska. Rättigheterna är nämligen sålda för översättning, och förvånansvärt många verkar förbluffade över greppet att använda gosedjur för att berätta om mänskliga fel och brister. Förbluffande, eftersom Jasper Fforde gjorde detsamma för itne så länge sedan.

Greppet är inte nytt, språket är lämnar mycket i övrigt att önska, och plotten är sisådär. Det har ju visserligen aldrig stoppat nån, men riktigt så mycket uppmärksamhet som den här boken har fått tycker jag inte att den är värd.

The Speed of Dark, Elizabeth Moon

Lou är högfungerande autist som arbetar för ett företag som, genom att anpassa sig till de speciella förutsättningar som autister kräver, får ut mycket av Lous och hans kollegers speciella mönsterigenkänningskompetens. En dag får han en ny chef som bestämmer att alla på avdelningen ska erbjudas möjligheten att delta i en experimentell behandling mot autism. Lou, ställs inför ett svårt beslut: skall han genomgå behandlingen och kanske få alla de möjligheter han inte har, eller ska han förbli den Lou han känner?

Boken utspelar sig i en nära framtid, och är den sortens science fiction som inte direkt handlar om utveckling eller teknik eller rymd. Både utveckling, teknik och rymd finns i bakgrunden, och Moon spekulerar i såväl miljöutveckling som teknisk och medicinsk utveckling, men det är inte det som driver historien framåt, det är inte vad den handlar om. Istället handlar den om Lou, om hans livsval och om hans vardag. Det handlar om vad förändring innebär och om hur man kan utvecklas för att bli det man önskar.

Från Bokbilder

Moon gör ett fantastiskt jobb, och har och har gjort otroliga efterforskningar för att kunna skriva den här boken, och det märks. Den känns gedigen och möjlig, och man får verkligen en känsla av att Moon vet mycket om hur autister fungerar - ett antagande som antagligen är riktigt, eftersom Moons egen son är autistisk.

Detta är en mycket bra bok. Men det är också en mycket tung bok. Lous beskrivningar av de test han måste genomgå med jämna mellanrum, och de reaktioner han får när världen inte fungerar som han förväntar sig är både uppskakande, slitiga och fantastiska.

Rendezvous with Rama, Arthur C. Clarke

Det här var ett av mina tidiga möten med SF, och riktigt klassisk, golden age SF dessutom! Clarke arbetar mycket med tankebyggen. I det här fallet är bygget "om man skulle göra en riktigt otroligt hållbar liten värld att resa runt i universum med, hur skulle den se ut och fungera på bästa sätt?". Och så ger han oss en detaljerad beskrivning. Det skulle kunna bli en ganska tråkig tillställning med fokus på muttrar och vacuum, men istället blir det ett spännande spekulativt fokus på möjliga lösningar för att upprätthålla ett livsuppehållande system. Och det handlar om människans jämförelsevis lågteknologiska möte med detta underverk.



Jag läste den här boken för första gången för kanske femton år sedan, och den är skriven i början av 70-talet. Trots detta känns den idag verkligen väldigt fräsch - Clarke har undvikit detaljer som kunnat datera berättelsen, och har sett bortom, ganska långt bortom, vad vi är kapabla till idag. Jag gillar Clarke som författare, för inte bara kan han skriva en spännande historia, han är verkligen också tekniskt kunnig på ett sådant vis att han faktiskt kan göra själva science-delen trovärdig.

Jag blev berörd och min värld skiftade sig lite för femton år sen, och jag blir det fortfarande.

Hotel World, Ali Smith

Ali Smith är en sån där författare som jag har snubblat över på två håll: dels genom Canongates, dels rekommenderad genom en av mina favoritförfattare. Till slut kom jag mig för att läsa Girl meets boy, som jag älskade. Så jag beslöt mig för att läsa mer. Då beställde jag Hotel World. Berättelsen cirklar kring en händelse, som mer eller mindre aktivt berör flera människors liv. Vi får följa sex personer som under en kväll berättar sin berättelse, en berättelse som sträcker sig över månader och liv. Var och en av personerna får vi också se ur de andras ögon, och vi får följa deras upplevelser och funderingar kring liv, kärlek och död.



Den här boken är egentligen uppbyggd på ett sätt som jag älskar - uppbrutet, fragmentariskt, ur många vinklar - och den berättas på ett sådant sätt att man hela tiden får lägga pussel - lite ny information läggs hela tiden till lite annan ny information. Men ändå grep den mig inte. Första halvan av boken kämpade jag mig igenom, först därefter kände jag att jag ville läsa klart. I en del omdömen jag har läst skriver läsare att Smith gör sig så svår att hon slår knut på sig själv. Lite det intrycket har jag nog med. Hon kunde göra berättelsen lättare för läsaren utan att tappa i komplexitet och djup. Jag tror hon skulle vinna på det. Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar boken!

Escape Pod (red. Steve Eley)

En av de podcaster jag lyssnar trognast på är Escape Pod, som sammanställs av Steve Eley, mannen bakom den osynliga rosa enhörningen. Escape Pod är numera en renodlad science fiction-podcast, men från början innehöll den också fantasynoveller. Dessa finns nu på systerpodcasten Podcastle. En annan systercast är skräckpodcasten Pseudopod. Podcasten uppdateras en gång i veckan (torsdagar), och levererar alltid berättelser av hög kvalitet. Bara en enda gång har jag låtit bli att lyssna klart på ett avsnitt.

En verkligen bra sak med Escape Pod är att de i möjligaste mån skaffar rättigheterna till de SF-noveller som Hugonomineras varje år (jag kan ha fel här - detkan vara Hugonominerade inlästa noveller... Men något sådant i alla fall.)

Jag har förstås favoritepisoder. Först vill jag börja med att rekommendera två noveller som numer skulle hamnat på Podcastle: berättelserna om Squonk, the dragon. Squonk är en drake som redan som litet ägg blev omhändertagen av fågeln Mrs Tweedlechirp. Hon uppfostrar honom till en god fågel (bygg bon, var snäll, inte spruta eld i trädet!). Men en dag vill en tröllkarl flytta in i Squonks träd. Och då börjar det hända grejer! En tid senare återkommer vi till Squonks öden och äventyr, i Squonk the apprentice. Detta är ljust och förtjusande och underbart!

Något som inte är riktigt lika ljust och förtjusande, men absolut fängslande och bekymrande, är den superhjälteserie av Jeffrey R. DeRego, Union Dues, som återger ett möjligt händelseförlopp om människor började utveckla superhjältekrafter. DeRego skapar en värld där människor med särskilda krafter tvångsansluts till The Union, vars propagandamaskin utgörs av serietidningar, och var medlemmar utnyttjas, knäcks och degraderas. Detta är riktigt underbart smutsigt, skitigt, och fult superhjälteberättande! Lyssna!

I juletid har det blivit något av en tradition att Mur Lafferty (jag kommer återkomma till hennes andra projekt) skriver en julberättelse. Nu hittar jag bara en just nu, men den är inte så tokig! Det är en bra tradition!

Något jag personligen uppskattar mycket med den här podcasten är kringsnacket. Eley tvekar inte att bli personlig, han har mer eller mindre regelbundna "Geek Dad Intros" om sin familj, som är väldigt underhållande för oss andra nördar. På podcastens diskussionsforum förs dessutom en kontinuerlig debatt om vad som verkligen är och vad som inte är SF - det ger ett intressant djup till berättelserna, en extra dimension. Den här diskussionen möjliggörs förstås av att Eley väljer ut noveller som inte håller sig inom en specifik genre inom science fiction - det är inte bara alienar, inte bara rymdskepp, inte bara vardagsteknik... Och så vidare. I vilket fall - det mesta är bra, det mesta är underhållande, mycket är tänkvärt, och väldigt lite är dåligt!

Needle in the groove (Jeff Noon)

Om musik var en drog, skulle du ta den? Och var skulle du hamna..?

Elliot bor i Manchester och spelar bas med lite olika pubband. Han har en karriär som tung missbrukare bakom sig, samt krossat äktenskap och krossade stjärndrömmar, pga samma missbruk. Han rekryteras till ett band som använder sig av en speciell inspelningsteknik där musiken lagras i en organisk vätska. Det ska senare visa sig att denna vätska kan både drickas och injiceras...

Det här är inte bara en berättelse om droger och musik. Det är också en släktsaga och en berättelse om Manchester: Noon rör sig alltid i Manchester, på ett eller annat sätt, men den här gången gör han det mer konkret - han visar oss en del av sin stad, en stad med musik i vartenda gathörn. På många sätt påminner den här boken om Vurt; vi möter en ung man som knyts till ett gäng. Gänget är sammansvetsat, och den unge mannen upplever inte att han är helt integrerad i gemenskapen, utan han står hela tiden lite granna utanför, och ser inte den gemensamma agendan. Något händer, något går fel, och den unge mannen måste ge sig ut på en resa, en resa med droger som katalysator.

Nu låter det som att jag är skeptisk. Det är jag inte. Det här är alldeles utan tvekan Noons bästa bok. Och antagligen den han är mest känd för. Men ändå, det finns vissa likheter i upplägget mellan Needle in the groove och Vurt. Ursprungligen hör boken ihop med en CD, ett soundtrack. Den har jag tyvärr inte lyckats få tag på (eller ja, det hade nog gått, om jag hade velat hosta upp en massa pund på andrahandsmarknaden, men det hade jag inte lust med), det hade varit roligt att få den dubbla upplevelsen.



Stilistiskt sett är detta en finfin grej! Boken är skriven som låtar och låttexter, vilket ytterligare understryker bokens musiktema.

Jag kan inte annat än att rekommendera den här boken. Läsläsläsläsläs!!!

Coraline (Neil Gaiman)

Coraline och hennes föräldrar har precis flyttat in i ett nytt hus. Ett gammalt nytt hus. Eftersom föräldrarna jobbar hela dagarna, går Coraline på upptäcktsfärd på egen hand. Hon lär känna tanterna på våningen under, de gamla fd skådespelerskorna som spår hennes te och ser att hon är i fara, och den tokige mannen på våningen över, som har en musorkester. Hon träffar också en fjär katt. En dag hittar Coraline en dörr som inte leder nånvart. Genom att ta sig igenom den - trots teblandsvarningar och ytterligare varningar från musorkestern - hamnar hon i en lägenhet som ser precis ut som hennes egen. Nästan. Där finns nästan hennes rum, och där finns ett par föräldrar som liknar hennes egna. Bara det att de har knappar till ögon, och nog inte tänkte släppa tillbaka Coraline till hennes egen värld.



Som tur är, så är Coraline en märkvärdigt modig flicka (trots att hon är liten för sin ålder), så när den andra mammam, på andra sidan dörren, rövar bort hennes föräldrar för att komma åt henne, gör hon vad hon måste, trots att hon är rädd: hon bestämmer sig för att rädda dem.

Gaiman berättar en skrämmande och spännande berättelse om att vara ett barn som inte tas på allvar, men som känner igen och vet hur man reder ut en allvarlig situation.

Läs mer om boken här och mer om författaren här. Som av en slump är det en av mina favoritartister som gör musiken till den teateruppsättning av Coraline som går upp i New York i vår.

SvD recenserar här.

7th son (J. C. Hutchins)

Tänk dig att du en dag blir överfallen av en grupp militärer, nedslagen och bortförd till en hemlig forskningsbas. Här möter du sex andra personer som har varit med om samma sak som du. Ganska snart märker du att även om de andra är väldigt olika dig, så har ni alla samma sorts hår, samma ögon, samma röst. Och samma barndomsminnen.

Ni är kloner.

Detta är vad som händer John och hans sex "bröder". De får reda på att de är hopsamlade för att hjälpa till att hitta den som är "orginalet", alfakopian. Han är nämligen försvunnen, och allt pekar på att han ligger bakom presidentmordet för några dagar sedan...

Så inleds J. C. Hutchins podcastroman 7th Son. Johns och de andras äventyr, på liv och död, följer vi som lyssnare i tre böcker, inlästa av Hutchins själv. Varje avsnitt inleds med hans karakteristiska the story so far, där han bjuder in storheter inom podcastvärlden som Mur Lafferty, Steve Eley mfl.

Detta är en riktigt, riktigt bra podcastroman. Hutchins har en bra berättarröst, och rent tekniskt är detta en väldigt bra produktion. Har jag något dåligt att säga om serien så är det att de olika klonerna sägs ha en rad unika egenskaper, som gör att de kompletterar varandra fantastiskt väl i grupp. Jag vet inte jag, men jag skulle nog säga att vissa av de där egenskaperna kanske är lite väl upphaussade. Tex har jag svårt att se egenskapen "kunna romerska siffror" som något så enastående unikt att man måste vara katolsk präst för att kunna knäcka en serie romerska siffror... Men på det hela taget - ladda ner, lyssna, njut!

Det här är också ett fantastiskt exempel på hur viral promotion kan fungera: få fansen och kollegerna att göra reklam åt dig. Det verkar funka rätt fint... Och nu drar jag mitt strå till stacken. Bilden är gjord av Big-O.

The Red Panda Adventures, Seasons 1-3

Jag gillar superhjältar. Alla sorter. Dvs, både de som är muterade genetiskt, från en annan värld, galna vetenskapsmän med prylar/labbolyckor eller rika playboys som tröttnat på att göra ingenting. The Red Panda tillhör den sista kategorin. Tillsammans med sin trogna sidekick Kit Baxter (aka The Flying Squirrel), en massa agenter, en mer eller mindre galen vetenskapsman, och lite annat löst folk till sin hjälp, bekämpar han brottsligheten på Torontos gator. Decoder Ring Theater gör en fantastisk insats med inläsningen - i den gamla goda radioteaterstilen från det amerikanska (uhm, och antagligen kanadensiska...) 30-talet - och är oerhört underhållande. Så ladda ner de tre första säsongerna och börja prenumerera på den tredje - annars får ni inte höra The Red Panda säga: ”Kit Baxter... Behave yourself!”.

Rent tekniskt: en faktor som inte är oviktig är att varje avsnitt är en avslutad del, även om det ingår i en större helhet, och driver storyn framåt. Varje avsnitt är också runt en halvtimme långt, dvs lagom för resan till jobbet edyl. Filstorleken är också hanterbar för de flesta mediaspelare; din iPod fylls inte totalt bara för att du råkar vilja ha ha med några Pandaäventyr!

Decoder Ring Theatres hemsida

Orkanpartyt (Klas Östergren)

Östergren har fått bli den förste att representera Skandinavien i Canongates mytserie. Den myt han har valt att arbeta med är den nordiska mytologin i allmänhet och karaktären Loke i synnerhet. Miljön är antagligen Sverige, någonstans i framtiden, efter att miljökatastrofer gjort sitt för att påverka vår värld till att bli en ganska ogästvänlig plats. I den här världen, i en stad vid vattnet - kanske Stockholm, kanske Göteborg, bor Hanck Orn (hans förfäder stavade med ö, men i bokens nu är alla prickar borttagna). Hanck är ensamstående, men har genom enastående omständigheter i sin ungdom lyckats få en son, en son som är hans allt. Sonen, Toby, är en gudabenådad kock. En dag när han lagar maten till en fest för den släkt som har all makt i området - Oden och hans familj - råkar han nysa vid fel tidpunkt. Loke blir upprörd och dödar pojken, vilket leder till att Hanck ger sig ut på en resa för att få reda på exakt vad som hänt hans son, en resa som kommer att leda ända till dödsriket och tillbaka.

Detta är ingen dålig bok. Men det är inte en bok som gjorde något intryck på mig heller. Det tar väldigt, väldigt lång tid innan berättelsen lyfter. Själva tricket är att komma så långt...

SvD recenserar här.

Läs för mig

Jag är en splittrad person, ofta i högvarv, har svårt att fokusera, koncentrera, slutföra. Det är ytterst sällan jag är helt lugn inombords. Min älskling är oljan som stillar mina vågor, han är mannen som tar min hjärta i sin hand och låter det slå jämnt och tryggt, han är mitt lugn.

Ibland, ibland läser han för mig. Då ligger jag på sidan, med knäna lätt uppdragna, ena armen instucken under kudden, ögonen halvslutna, öronen spetsade för att höra ordentligt, den fria armen nära honom.

Jag associerar högläsning med värme, trygghet, närhet, kärlek, med att kunna berättelsen utantill med ändå vilja få den berättad av någon annan. Hans röst som läser för mig stillar mitt inre.

Taylor Mali uttrycker det här med läsningens viktighet väldigt, väldigt väl.

Generation X (Douglas Coupland)

Det här är en riktigt bra bok. Det är lite decameronestuk, jag gillar ramberättelser, Coupland leker med layouten, och ger oss en behändig ordlista som nu är daterad. Det känns lite märkligt att läsa om människor i min egen ålder, som antas vara i min generation, men som var det 1991. 14 år sen. Huvudpersonerna talar inte om internet, de talar inte om mobiltelefoner, inte om mejl. Kanske skulle de gjort det om de varit sin motsats, nämligen yuppies. Idag skulle knappast en roman om tre dryga twentysomethings, hur mycket avstånd de än tar från grottekvarnen och komsumtionskulten, kunna existera utan åtminstone sms. Tidsdokument.

Dorés bibel (Torgny Lindgren)

Först bör man läsa Hummelhonung (den är vidrig på många sätt, men läsvärd). Sen bör man läsa Pölsan (något av det bästa inom samtida svensk litteratur). Sedan kan man ta sig an Dorés bibel. Dorés bibel utspelar sig vid Vindelälven och Avaberget, precis som de två tidigare böckerna och I Brokiga Blads vatten och om jag inte missminner mig kanske även någon annan novell och eventuellt också Ljuset och Ormens väg på hälleberget. En del personer känner man igen, tex den f.d. lungsjuke notisskrivaren Manfred Marklund, och den empatiska författarinnan från Hummelhonung.

Dorés bibel följer en inre logik från skapelsen till apokalypsen, för att slutligen nå fram till frälsningen, döden och återlösningen. Boken följer flera olika tidslinjer som visserligen förefaller tämligen raka, men hopflätade med varandra. Detta är en bok att streckläsa, annars kan det nog vara svårt att hålla ordning på den. Läsaren får genom boken följa en icke läskunnig mans öden och äventyr. Hans liv är från första stund sammanlänkat vid den kopia av Dorés bibel som funnits i hans barndomshem, men som han sedermera förlorar och återfinner. Genom hans återberättanden av de bibliska historierna utifrån Dorés illustrationer, återberättar han också sitt liv. Läsaren får bekanta sig med såväl hans livsverk som hans livslögn. Tomheten och Gud är viktiga teman, precis som förhållandet mellan orginal och kopia. Är det verkligen så att kopian görs efter orginalet? Är det inte tvärtom? Och är en kopia alltid en förfalskning? Egentligen är de kanske en och samma, om man kallar dem för samma sak...

Detta är utan tvekan en av de mest läsvärda böcker jag fått i min hand. En pralin. Mycket undertext och intertext. Superpostmodernistisk.

De osynliga städerna (Italo Calvino)

I en trädgård i orienten sitter Kublai Kahn och samtalar med Marco Polo. Polo berättar för härskaren om alla städer han besökt under sina resor. En efter en benämner han dem (nästan alltid kvinnonamn) och beskriver dem. Städerna befinner sig på olika platser i tid och rum, men ändå på samma plats, i tid och rum. De är olika städer, men ändå samma, varje stad är en avspegling av en annan, varje stad har mer än en dimension, en själ. De kopierar varandra, men inte nödvändigtvis i kronologisk ordning. Och kanske är egentligen alla städer Marco Polo beskriver egentligen beskrivningar av hans älskade Venedig? Kanske är varje stad en reflektion av universum, microkosmos och macrokosmos?

Calvino är en författare som alldeles uppenbart har influerat många andra författare med sin stil och sina idéer. Man kan tex se ganska tydliga spår av De osynliga städerna i Jeanette Wintersons The Passion, och liknande idéer återfinns också i hennes Sexing the Cherry, om än inte lika uttalat.

Detta är en utmärkt bok att läsa på spårvagnen eller om man vill läsa korta små snuttar innan man somnar. Varje stads beskrivning är inte längre än ca 2 sidor, och varje beskrivning är som en liten pärla på ett pärlband.

A short history of myth (Karen Armstrong)

Karen Armstrong inleder Canongate Books stora mytprojekt, där man bett kända författare att göra en nytolkning av en valfri känd myt, med en religionshistorisk exposé över mytens roll i religionen, samhället och livet. Detta gör hon på ett utmärkt sätt, som tydligt visar på en progression från myten som central del i livet till myten som något ytterst perifert och snarast misstänkliggjort. Hon lyfter fram viktiga aspekter på myter, som tex att de aldrig varit menade som sanningar, utan som allegorier och förklaringsmodeller. Jag är imponerad av att hon lyckas göra detta så väl på de 150 sidor hon har på sig. Det lilla formatet har sina nackdelar. Karen Armstrong har tidigare skrivit tämligen omfattande böcker (A history of God, Through the narrow gate etc), och det märks. Ibland blir kopplingen mellan en del av henens citat och hennes resonemang inte alldeles solklara. Det krävs en del slutledningsförmåga och en hel del allmänbildning för att man skall kunna tillgodogöra sig boken tror jag.

Jag har försökt läsa Armstrong förr, och aldrig lyckats. Jag har tyckt att hon har varit omständlig och tråkig, och böckerna har varit tryckta med pytteliten stil, vilket får mig att somna. Den här gången har jag lyckats känna mig intresserad genom hela boken. Den är intressant, och det känns - utan att jag läst någon av de andra böckerna - som om den utgör en god bas för en serie som baserats på myter.

The giggler treatment (Roddy Doyle)

Har du trampat i hundbajs? Då har du kanske utsatts för the giggler treatment. Vad det är? Läs boken och se! Det är ingen mening med att jag avslöjar det här ;)

Doyle skriver humoristiskt och rappt, och leker med både form, innehåll, moral och dig. En oerhört läsvärd barnbok!

The Penelopiad (Margaret Atwood)

Margaret Atwood står för den första skönlitterära volymen i mytserien (se nedan). Hon har valt Odysséen, och berättar den ur Penelopes perspektiv, med särskilt fokus på de slavinnor som Odysseus slår ihjäl vid hemkomsten. I ärlighetens namn har jag aldrig riktigt förstått storheten med Atwood. Jag måste nog läsa nån av hennes mer kritikerrosade verk, tror jag. För varken Oryx and Crake, den här eller Good Bones har gjort jättemycket för mig (okej, Good Bones hade lätt fått högsta betyg, men jag var inte euforisk... Äh. Jag klanske bara har lite höga krav, och höga förväntningar på sådant som jag vet är/borde vara kvalitet?). Kanske är det för att hon har en alltför tydlig disposition? Boken är i alla fall rolig och leker med form och stil, men den kommer inte upp i klass med originalet eller Eyvind Johnsons mästerverk Strändernas svall.

Varats olidliga lätthet (Milan Kundera)

Egentligen borde den här boken få väldigt högt betyg av mig. Det är en bok som innehåller allt jag gillar: korta pregnanta kapitel, en blandning av (kärleks-)berättelse, politisk diskussion, filosofisk diskussion och historisk dokumentation (av de intellektuellas situation i Tjeckien och i diasporan efter pragvåren 1968). Dessutom är berättarperspektivet fascinerande, med en tidvis väldigt synlig berättare och en problematisering av romankaraktärernas autenticitet.

Tyvärr tycker jag hemskt illa om de flesta av karaktärerna. Möjligen är de alltför mänskliga. Eller så är de alltför klichéartade. och jag misstänker att jag skulle tycka att Kundera är en dryg och självgod jävel. Dessutom lider översättaren av kommateringssjuka. Man måste faktiskt inte ha kommatecken framför alla som och att. Ibland är det faktiskt fel att ha det.

Men bra är den. Mycket bra!

Rover saves Christmas (Roddy Doyle)

Rudolf är sjuk och lite gammal och less på att lysa tomten genom mörkret. Vem vänder sig tomten till då? Jo, Rover såklart. Rover som är hunden som inte bara producerar högkvalitativt hundbajs, utan också känner till alla genvägar överallt i världen och som har en förmögenhet i mynt nedgrävd i trädgården. Inte riktigt lika bra som The giggler treatment men närapå!

The Meanwhile Adventures (Roddy Doyle)

Mister Mack blir av med sitt jobb som kakprovare, för alla irländare vill bara äta nyttiga cream crackers. Istället bestämmer han sig för att bli en galen uppfinnare, vilket leder till ett och annat problem som Rover, barnen och Billie Jean Fleetwood-Mack måste reda ut. Synd bara att Billie Jean har gett sig ut på en hemlig jordenruntfärd...

Weight (Jeanette Winterson)

I den tredje volymen i mytserien skriver Winterson om Atlas och Herkules. Atlas som lyfter universum på sina axlar som straff för att han varit uppstudsig mot gudarna, och Herkules som för en kort stund tar bördan ifrån honom. Winterson gör som vanligt ett bra jobb, hon berättar berättelsen igen. I want to tell the story again är passande nog mantrat i detta verk, till skillnad från hennes vanliga trust me, I’m telling you stories. Som vanligt är grundtemana boundaries, desire, vilket egentligen är det enda hon någonsin har skrivit om. Detta är långt ifrån det bästa Winterson har skrivit, och då är jag ändå ett fan... Stilistiskt snyggt, men oklart varför jag ska bli engagerad.

SvD recenserar här.

Officiell hemsida

The Powerbook (Jeanette Winterson)

Det här är den bästa bok jag har läst. När jag först köpte den läste jag den nog 14-15 gånger i sträck. Det var det enda jag läste en hel höst. Den handlar om kärlek, om gränser, om integritet, om vad man är beredd att satsa, och vikten av att våga ta steget ut i det okända. Varje gång jag läser den här boken ger den mig något nytt, beroende på vad jag behöver. Den har alltid något att säga mig om mitt kärleksliv och min livssitution. En del söker råd, stöd och vägledning i bibeln. Jag söker det i The Powerbook.



Jeanette Winterson är en fantastisk stilist och en lysande modernistisk författare, som verkligen kan sin litteraturhistoria och är duktig på att väva in sina favoritförfattare i sin egen text. Hon berättar berättelsen igen.

Officiell hemsida

Min röst skall nu komma från en annan del av rummet (Lotta Lotass)

Lotta Lotass skriver om fyra av de mest bestialiska seriemördare vi känner till i modern tid, plus en fiktiv seriemördare som har en speciell relation till alla de andra, som är deras copycat, deras beskyddare, den de kan lyssna på och leva igenom, instruera och återuppleva sina bestialiska verk genom. Hon tar oss in i deras huvuden, deras tankar, deras böjelser, deras önskningar och längtor. Hon tar oss också till Las Vegas, till Nevadaöknen och till en kraftverksdamm utan vatten. Jag är inte säker på hur det ena är en metafor för det andra. Möjligen genom att Vegas, Nevada och dammen är yta, död och desperation på samma sätt som seriemördarna är.

Jag är inte säker på varför man skriver en sån här bok. Den är inte lång, men den tog mig lång tid att läsa, för jag ville inte veta, jag ville inte se. Lite undrar jag om jag hade läst den annorlunda om jag inte läst på om de verkliga mördarna innan. Jag viste vilkens sorts handlingar de begått, vilken sorts troféer de tagit osv. et blev nästan svårt för mig att se att hon aldrig skriver ”och så dödade jag henne”. Det man får se är urvalet och processen med att behandla, experimentera med, kroppen efter själva mordet. Det är detta som är det viktiga. Konsten. Mördandets konst. Konsten att mumifiera, slakta, stycka människor, hålla dem vid liv trots att man öppnat deras hjärnor, att göra om deras hud, ansikten, könsorgan till möbler, lampskärmar, dräkter. Hur människan är något som kan samlas och objektifieras, i bildlig och bokstavlig bemärkelse.

Jag vet inte varför man skriver en sån här bok. Jag vet inte hur jag ska bedöma den. Jag får nog säga att den är bra pga tekniska kvaliteter som språk, form, genomförande, effekt.

Lotta Lotass betraktas som en av de unga stora, som en av de stora förnyarna och kulturbärarna inom svensk litteratur just nu. Det är möjligt. Även om hon lämnar en förvirrad och äcklad, lämnar hon en i alla fall inte oberörd.

The Helmet of Horror (Victor Pelevin)

Victor Pelevin är en förhållandevis ung rysk författare, som haussas som det bästa i litteraturväg som har kommit ut ur Ryssland det här århundradet. Nu är jag inte så väldigt bevandrad i samtida rysk litteratur, men jag kan säga en sak: om man gillar författare som har ett fast grepp om form så är Pelevin något att satsa på. Språk kan jag inte riktigt uttala mig om, eftersom jag läste den engelska översättning. Men, även i översättningen så har de olika karaktärerna väldigt olika röster, vilket tyder på ett grepp även om språket.

The Helmet of Horror är den fjärde volymen i ”mytserien” (se nedan). Den myt Pelevin har valt är myten om Minotauren, Theseus och labyrinten. Han berättar berättelsen om de unga männen och kvinnorna som skall offras, och han gör det genom att återge den diskussion de för i ett chattrumsliknande forum. De diskuterar sin situation och försöker ta reda på hur deras respektive labyrinter förhåller sig till den skräckhjälm deras fångvaktare bär. De leker en form av ”tjugo frågor” för att komma ur sin allt mer desperata situation. Berättelsen handlar mycket om hur vi upplever världen och hur sanningen egentligen ser ut, vad världen verkligen är.

Jag vill läsa mer av Pelevin. Det är synd att han inte är översatt till svenska.

Play the piano drunk lika a percussion instrument until your fingers begin to bleed a bit (Charles Bukowski)

Jag är inte riktigt någon poesifisk, och jag trodde att jag verkligen inte skulle bli tagen av Bukowski. Min förutfattade uppfattning var att han var en misogyn snuskhummer med machismotendenser. Jag tror att jag underskattade att jag har en historia av att faktiskt vara väldigt attraherad av snuskhummrar med machismotendenser (antagligen skulle jag behöva gå i terapi för det där). Men, helt bortsett från det, så skriver Bukowski väldigt rå men ändå oerhört skör poesi. Jag blev positivt överraskad.

Trollkarlens hatt (Tove Jansson)

Jag har faktiskt aldrig läst muminböckerna förut. Jag har alltid varit skeptisk, eftersom jag när jag har kommit i kontakt med muminfamiljen har ogillat Sniff något alldeles vansinnigt. Det gör jag fortfarande. Men jag gillar verkligen TJ:s sätt att skriva. Hennes bildspråk är verkligen något helt enastående. Dessutom måste man läsa dem med en inre finlandssvensk röst. Det måste man bara älska!!! Dessutom påminner Trollkarlen och hans panter misstänkt mycket om vissa karaktärer i Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita.

Russendisko (Wladimir Kaminer)

Efter murens fall beslöt den tyska regeringen att ge uppehållstillstånd till ryssar med judisk bakgrund. Ungefär samtidigt ökades möjligheten för ryssar att alls lämna landet. 1990 kom Kaminer från Moskva till Berlin. I Russendisko beskriver han på ett dråpligt/realistiskt sätt hur vardagen kan te sig för de till Berlin utvandrade ryssarna. Kolla upp!

The Clay Machine Gun (Victor Pelevin)

Om du läser runt lite här så ser du att jag verkligen gillar en och annan bok av Pelevin. Helmet of Horror, tex. Faktiskt gillade jag den så mycket att jag köpte på mig tre andra böcker han har skrivit. Den här är tydligen en kultklassiker i Ryssland. Den är lite Matrix-artad - den ställer frågan om vad som är verkligt egentligen, vad vi kan lita på. Och besvarar den: inget är verkligt. Vi kan inte veta någonting. Först när vi besvarar alla frågor med ”jag vet inte” är vi på rätt väg. Boken utspelar sig bla i första världskrigets postrevolutionära Ryssland, i dagens gangsterfyllda Moskva, på ett mentalsjukhus, ofta under inflytande av någon form av drog, men framför allt inne i tomheten...

En sak att trycka på när det gäller den här boken är att jag verkligen ogillar att läsa översättningar. Och i synnerhet att läsa översättningar till ytterligare ett annat främmande språk, så att det liksom blir dubbla filter. Jag är inte helt nöjd med den här boken, och det beror dels på översättningen. Eftersom den ryska titeln är alldeles genial och den engelska verkligen inte är det, och jag misstänker att översättaren känt sig tvingad att översätta ett egennamn, på ett sådant sätt att en stor del av nyckeln till boken helt går förlorad, så kan jag inte veta i vilken utsträckning resten av översättningen är bra. Det är ett problem. Det andra problemet är att man nog egentligen skall vara lite yngre än jag, lite mer svärmisk i fråga om filosofiska idéer (jag inser att jag är gammal - jag fascineras av filosofiska resonemang, men jag har min bild av saker ganksa klar för mig, och det skall mycket till för att jag skall ryckas med av ett alternativt sätt att se världen. Vilket enligt boken i fråga placerar mig i en oerhört trist kategori personer...). Det känns helt enkelt inte tillräckligt nytt. Kanske om man är helt omedveten om de tankar som ligger till grund för Zen? Det är mycket Zen över den här.

Jag tror också att man kanske skall vara man också. Jag har för lite testosteron för alla dessa ryska gangsters och förstavärldskrigsskildringar.

Egentligen rekommenderar jag en läsning. Efter ungefär halva boken förstod jag vad den handlade om, och då blev det hela mycket mer spännande. Innan dess kändes det som att vandra runt i ett mörkt rum. Det är en välbygd berättelse, och avslutningen är helt jävla sannslöst bra. Det stora problemet som jag ser det är att det helt enkelt är osannolikt att ett gäng ryska soldater ägnar hela sin vakna tid åt att supa, snorta kokain och diskutera filosofi på jakt efter Nirvana. Jag tror att det är där skon klämmer.

Äsch.

Uppdatering: Det blir lite coolare när man inser att en av huvudpersonerna är modellerad på ett klassiskt (?) ryskt verk, Chapaev, och att även författaren till den boken, D. Furmanov, figurerar i boken som en inte alls oviktig karaktär. Jag gillar intertextualitet, och jag inser att en bättre försåelse av den ryska litterära kanon antalgigen hade gjort den här boken bättre för mig, jag hade uppskattat den mer. Och det får mig att undra hur många fler lager jag missar?

Extremely loud and incredibly close (Jonathan Safran Foer)

Jag undviker vanligen 9/11-skildringar. Jag tycker att det är smärtsamt och ofta väldigt, väldigt patriotiskt och jobbigt och sentimentalt och politiskt på ett sätt som jag inte eftersträvar när jag läser en bok, eftersom jag läser för att rensa hjärnan och för att slippa tänka på alltför mycket jobbiga saker. Den här boken får en att tänka på jobbiga saker. Men den gör det på ett underbart sätt. Oskars far år middag i WTC på fel dag, och kom inte hem igen. Två år senare har Oskar stängt av alla känslor och uppfinner saker för att slippa tänka på sådant som gör ont, för att slippa gråta. En dag hittar han en nyckel i sin fars garderob. Han är övertygad om, att om han lyckas finna låset till nyckeln kommer han att få reda på något viktigt, något avgörande, om sin far. Han kommer få avslut. Kring berättelsen om Oskars sökande efter låset vävs också berättelsen om hans farfar och farmor, som flydde det bombade Dresden femtio år tidigare. Deras smärtor, sorger och ofullständigheter har präglat familjen, och fortsätter att prägla den. Parallellerna mellan generationerna, mellan de två förstörda städerna, mellan sätten att hantera sorg och sätten att leva ett liv blir en röd tråd genom boken.

Jag är väldigt förtjust i när man utnyttjar den grafiska aspekten av det tryckta mediet. JSF gör det med bravur. jag är imponerad och förtjust.

Det här är en sådan bok som man vill läsa fort för att man vill få reda på allt. Samtidigt vill man läsa den långsamt, för man vill inte att den skall ta slut. LÄS!!!

Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist)

Jag är nog den siste på nätet att läsa den här boken. Vampyrtema i förortsmiljö. JAL har kallats Sveriges skräckmästare och andra vackra saker, och visst, skräcktemat, vampyrtemat, är bra. Realistiskt. Välberättat. Men ännu bättre - och mer skrämmande, upprörande - är realismen, socialrealismen, i förortsskildringen. Huh. Allt det där som man önskar kunde försvinna om man bara blundade. Det är den verkliga skräcken! Dessutom är JAL litterärt bevandrad och slänger in en och annan referens som han verkligen låter komma till sin rätt som tolkningsnycklar. Jag läser verkligen inte mycket på svenska, men det här var verkligen värt det!

Officiell hemsida

Doppler (Erlend Loe)

Loe låter den här gången en stadgad man och familjefar göra avsteg från civilisationens krav. Huvudpersonen är duktig - kjempeflink - vilket är något jag kan identifiera mig med och tillsammans med författaren vända mig emot och avsky en del. Men där tar mina sympatier slut. Jag tycker faktiskt int eom Loe. Jag tycker att han är oansvarig. Dessutom så tycker jag inte om den roll, eller icke-roll, kvinnor skpelar i hans romaner. För det ttredje så undrar jag om någon kan förklara vad de tre enorma fallossymbolerna - huvudpersonens jättelem, den enorma tobleronen och den enormt oversizade totempålen - spelar? Eftersom jag själv tycker att det inte finns något så överreklamerat som en stor kuk, så är jag inte riktigt i stånd att förstå symboliken, tror jag.

Omon Ra (Victor Pelevin)

Jahaja. Ibland är jag ju inte så impad av Pelevin. Det är jag den här gången. P raljerar över Ryssland och över det fuskbygge han tycker att det är, och låter kosmonauternas träning och yrkesutövning få stå som symbol. Man får reda på många nyttiga saker. Bla varför ryska soldater går strakbenta och hur det egentligen ligger till med ryssarnas kärnvapenkapacitet...

Se till att ha lyssnat in er på Pink Floyd innan ni börjar läsa - Omon får nämligen i uppdrag att landa på the dark side of the moon...

The Lions of Al-Rassan (G. G. Kay)

Jag älskar den här boken. Den är så oerhört detaljrik och stark, vacker, välskriven, välbyggd, alldeles... Alldeles underbar! I en värld som befinner sig i en fiktiv veriosn av 1400-talets (om jag inte missminner mig) Spanien och Portugal, utspelas en berättelse om hur människor berör historien och hur historien berör människorna. Framför allt handlar det kanske om hur människors girighet och kortsynthet och krigslystnad kan förstöra allt det vackra vi skapar.

GGK är fantastisk på att berätta. Jag tror att jag har läst den här boken minst tio gånger, och jag vet precis vad som skall hända, hela tiden. Inte desto mindre gråter jag fortfarande så att jag hulkar - precis som första gången - på en del ställen. Oh my. Enligt ryktet skall boken filmas av Warner Brothers. Jag bävar lite, eftersom jag älskar boken, och vet hur detaljrik den är. Det kan bli hur platt som helst. Men också en fantastisk saga!

Auktoriserad hemsida

Tanglewreck (Jeanette Winterson)

Det här är JW:s första bok som riktar sig mot ungdomar, kankse 10-12-åringar. Eftersom jag älskar hennes vuxenböcker tänkte jag att jag skulle läsa den här med. Jag vet inte jag. Kanske har jag läst för många av hennes vuxenböcker för noggrant, så att jag känner igen temana lite väl mycket, eller så är det något helt annat. Kanske är jag för gammal. Jag har läst bättre ungdomsböcker i min dag. Det betyder inte att den här inte är läsvärd. Den handlar om kvantfysik, kärlek och miljö- och hälsovärd. Och den är välskriven. har du en 12-åring som gillar Harry Potter blir säkert detta utmärkt!

Utdrag finns här.

SvD recenserar här.

Officiell hemsida

Hanteringen av odöda (John Ajvide Lindqvist)

Precis som i Låt den rätte komma in undersöker JAL här det skrämmande i det vardagliga och det vardagliga i det skrämmande. Huvudfrågan som ställs i boken verkar vara ”Vad skulle hända om de döda vaknade till liv?”. JAL besvarar frågan på ett utmärkt realistikt sätt - kvällstidningarna skulle skriva löpsedlar med ordet ”chock” i, och Göran Person skulle göra landsfadersuttalanden med överdriven frasering. Låt den rätte komma in var en aning skarpare i sin betraktelse av vår samtid, men det betyder inte att Hanteringen... är sämre. Men de skall bedömas oberoende av varandra tror jag.

Eftersom jag är yrkesskadad har jag egentligen en del att säga om JAL:s språk, men vi låter det vara till en annan gång.

Officiell hemsida

How to walk in high heels. The Girl’s Guide To Everything (Camilla Morton)

Det här är en ganska rolig bok. CM har jobbat med mode en massa år i Paris och London, och vet vad hon talar om när det gäller massor med grejer. I den här boken beskriver hon hur man klarar de flesta situationer. Om man är Carrie Bradshaw. Första tredjedelen av boken läste jag med ganska stort intresse - där får man reda på hur man bör planera för att hinna klä sig, sminka sig, duscha och komma någorlunda i tid på 20 minuter (ta en taxi), vad man bör ha i sin sminkväska,och inte minst, hur man går i 10,5 cm höga klackar (som sitter på ett par Manolo Blahnik-skor - vad annars???) (ta en taxi). Man får även reda på hur man avvisar någon på ett effektivt sätt, och hur man ger sig själv en pedikyr. Tyvärr får man också reda på hur man tacklar sin teknofobi (dvs ”såhär skickar du mejl”), och allt verkar i väldigt hög grad handla om att en bra kväll på stan skall leda fram till ett frieri. Ärligt talat? Många lösningar på olika sorters problem innebär också att man får någon annan (dvs en man) att göra det för en. Eller att man ska ta en taxi... CM hade lika gärna kunnat skriva boken under pseudonymen Carrie Bradshaw. Underhållande, men fullt av förlegade föreställningar.

Vurt (Jeff Noon)

Noon är något av en kultförfattare, som rör sig i vad baksidestexten kallar ”urban fantasy”. Jag funderade medan jag läste på varför de inte helt enkelt kallar det cyber punk. Vi rör oss i samma typer av miljöer som i Neuromancer, aktiviteterna du deltar i liknar de i The Diamond Age men... Du pluggar inte in dig. Du tar en drog i form av en fjäder - blå för trevlig trip, rosa för porr, svart för skräckfyllda upplevelser och gult... Tar du en gul kan du dö. Dör du under en gul trip dör du i verkligheten. De andra är som datorspel. Du kan börja om eller avsluta. I de gula finns inga skyddsnät. Och de gäller att ta reda på hur långt kaninhålet går... Jag vill nog påstå att det finns en alldeles otrolig sannolikhet för att Bröderna W. har läst den här boken. Har de inte gjort det så är sammanträffandena mellan Vurt och Matrix nästan spooky.

Plotten är att Scribble har förlorat sin älskade syster till the Vurt. Hon blev kvar när de tog en gulblandad fjäder, och istället fick han en varelse från the Vurt i utbyte. Nu måste han på något sätt byta tillbaka henne. Och han växer med uppgiften. Mycket i upplägget är klassisk quest-fantasy. Ett uppdrag, ett sällskap, en ung man som har dolda egenskaper han själv inte känner till, men måste lära sig bemästra för att kunna utföra sin uppgift. Intressant att se i den här miljön.

Det här är definitivt en bok att läsa. Men, som The Game Cat skulle sagt: Be careful. Be very careful.

Nymphomation (Jeff Noon)

Jeff Noon blåser bort mig, som det heter på svenska. I Nymphomation återvänder han till Manchester, ett antal år innan Vurt utspelar sig. Vi får följa en grupp människor med ett stort intresse för metematik, programmering och spelteori. I Manchester råder spelfeber - som en sorts avancerat Bingolotto spelar man varje vecka Domino om enorma rikedomar - eller om man har otur, om något betydligt otäckare. På många sätt förebådas Vurt, och den avslutande meningen fick mig att närmast hoppa i soffan. I Nymphomation har JN utvecklats något ruskigt som författare. Vurt påminner på många sätt om Neuromancer, åtminstone delvis säkerligen för att båda är skrivna av ovana romanförfattare. I Nymphomation är JN en mästare med totalt grepp om prosan, som ibland ger sig av och snarast blir poesi. En speedad, spelberoende, skitig industristadspoesi. Det här är så ruskigt bra!

Babylon (Victor Pelevin)

Jag läser Pelevin oerhört långsamt. Jag misstänker att det beror på att det han tycker är en spännande del av historien tycker jag är ganska ointressant, och vice versa. I Babylon utforskar han, precis som i Omon Ra, idén om Ryssland som ett bländverk. Här tar vi några magiska svampar, lite (eller egentligen rätt mycket) kokain och några doser LSD och blir guidade igenom 90-talets Moskva, det antika Babylon och mycket avancerad PR-ideologi. Ciceron är bla Che Guevara som talar till oss genom ett ouijaboard. Det hela är mycket märkligt, och efter ca halva boken började nog korrekturläsaren somna, tror jag, för en del mycket märkliga grammatiska fel dyker plötsligt upp. Men om man bara orkar, ochkankse läser boken på något kortare tid än en månad, är den verkligen läsvärd!

Grass for his Pillow (Lian Hearn)

Detta är uppföljaren till Across the nightinggale floor. Den utspelar sig i någon sorts fiktiv variant av Japan. VI får följa Takeo på hans väg mot hämnd, ett enat rike och kärleken. Detta är en typisk mellanbok. I första hände massor, jag förväntar mig att detkommer att hända massor i den tredje, men den här... Mest förflyttningar och en och annan intrig som börjar spinnas. Sådär ärligt talat, men absolut underhållande.

Pollen (Jeff Noon)

I Pollen fortsätter JN att utforska Manchester i en obestämbar framtid. Här har en den av Vurt beslutat sig för att överbrygga gapet mellan den verkliga och den virtuella världen. JN utnyttjar myten och Hades och Persefone för att berätta om sättet på vilka de båda världarna skiljer sig åt. JN fortsätter att fascinera mig. Jag har redan börjat läsa nästa bok.

A Prioritaire (Iselin C. Hermann)

Den här boken fick jag låna av en mycket kär vän. Det var en bra utlåning. A Prioritaire är en nätt liten bok som man läser på en dryg timme. Det är något så ovanligt som en brevroman, och en brevroman som har oerhörd relevans för alla som tex flirtar med någon på nätet... Den återger korrespondensen mellan en dansk kvinna och en fransk man, där man får följa hur de förälskar sig i varandra och successivt byggger upp en stark erotisk spänning mellan sig. Så stark att de till slut beslutar sig för att träffas. Då börjar själva dramat...

Det här är en vacker bok. En erotisk bok. En lättläst bok. En sorglig och desperat bok. En mycket, mycket läsvärd bok.

Dream Angus (Alexander McCall Smith)

Dream Angus är en i raden av mytvariationer från Canongate Books. Den som läser fler recensioner kan se att jag är väldigt, väldigt förtjust i den här serien. Vanligtvis är jag mycket positiv. Men inte idag. De författare som får bidra till serien handplockas. Antagligen pga belagd kvalitet och belagd popularitet. Ibland verkar det ena väga tyngre än det andra. Som här. Alexander McCall Smith har haft en oerhörd framgång med sin serie om Damernas Detektivbyrå som leds av den excentriska Mma Ramotswe. Jag är inte alls förtjust i den. Framför allt tycker jag att den är obegripligt skriven. Så mina förväntningar är inte höga. I Dream Angus plockar AMcC-S upp en keltisk myt om guden Angus som är kärlekens och drömmarnas gud, vilken han återberättar, dels nära originalet, dels genom parallella berättelser som ligger närmare vår egen tid, närmare en verklighet. Det är oklart för mig om parallellerna i första hand berör inkarnationer av guden Angus, eller om det är exemplifieringar av hur kärleken och drömmarna påverkar våra liv. Och framför allt vet jag inte varför jag ska bry mig. Berättelsen griper mig inte, den säger mig inget, den berör inte. Detta är något av en besvikelse i Myt-serien.

Automated Alice (Jeff Noon)

Alice, som redan har upplevt äventyr i Underlandet och Spegellandet, hamnar pga sin papegojas olydighet i framtiden (1998), i Manchester. Där måste hon lösa vissa uppgifter för att kunna ta sig tillbaka till sin egen tid. Till sin hjälp har hon en rad varelser som hon träffar i framtiden, men även sin docka Celia, som blir ombyggd till en kopia av Alice i verklig storlek. Celia är en automatiserad Alice.

I alla böcker som JN skrivit som rör sig i och kring vurtverse är Alice i Underlandet en sorts tema - precis som i väldigt mycket annan SF som bygger på alternativa sinnestillstånd och upplevelsevärldar (tänk Matrix eller Stephenson). I Automated Alice ger JN, genom att berätta en tredje berättelse om Alice, en sorts nyckel till vurtverse och den framtid som han beskrivit för Manchester. Det hela är oerhört detaljerad, men låt oss nöja oss med att konstatera följande: Alices automatiserade tvilling, dockan Celia Hobart (Celia är ett anagram på Alice) är inte bara en parallell till flickan Celia som vi möter i Nymphomation. Hon avslöjar också att flickan Celia kommer att bli den mytomspunna ”Miss Hobart” som skapat hela Vurt. Precis som i Nymphomation råkar Alice/Celia i trubbel genom att jaga efter en papegoja. Precis som Celia i Nymphomation sätter dockan Celia den papegojfjäder som är nyckeln till resor mellan de olika världarna i sitt hår...

I Automated Alice utforskar JN gränsen mellan vad som är verkligt, overkligt och påhittat. Jag misstänker att en central fiktiv boktitel som figurerar är en allusion på Baudrillards Simulacra and Simulation (den bok som Neo har sina hemliga discar gömda i i inledningen till Matrix när det lite bleka lackgänget som förespråkar mescalin kikar förbi), vilket ytterligare understryker vikten av förhållandet mellan verklighet och konstruktion. Vi rör oss nämligen här inte i det ”verkliga” Vurt. Vi träffar heller inte den ”verkliga” Alice. Den verkliga Alice var den lilla flicka som mr Dodgson var lärare åt, och inte heller den Alice som hamnar i Underlandet och Spegellandet är den Alice vi möter. Vi möter en kopia. På samma sätt är det Manchester vi möter varken Manchester eller Noons Manchester, och inte heller det Vurt vi möter är det ”riktiga” Vurt från JNs tidigare böcker. Oerhört mångbottnat, postmodernistiskt och meta utav bara helvete.

Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Men: utan att ha läst åtminstone Vurt och Nymphomation är den nog ganska meningslös. Helst ska man nog ha läst Pollen också. Jag har inte läst Lewis Carrolls Alice-böcker, men känner inte att det är en stor brist. Jag tror att jag fattade poängen ändå. Men för säkerhets skull ska jag försöka ta mig igenom dem... De ligger i en bokkasse i en friggebod utanför Stenungsund, så det kan hända att det dröjer lite...

Slutligen är det egentligen bara en fråga man måste ställa sig: Vem har egentligen skrivit Automated Alice? Är det Jeff Noon? Eller Lewis Carroll? Eller är det kanske Zenith o’Clock...? Läs och klura ut!

(Det är nog ingen mening med att vänta på en översättning, förresten... Alla de hundratals ordlekar som boken rymmer omöjliggör en vettig översättning. Åtminstone utan att driva översättaren till vansinne...)

Brilliance of the Moon (Lian Hearn)

Brilliance of the Moon är LHs tredje del om Takeo och hans kamp för att skaffa sig världsherravälde och fred. Egentligen är nog de här böckerna inte så tokiga. Det är bara det... Äh. Det finns en profetia. Vi vet att han kommer att klara det. Men vi kan också räkna ut att det kommer att bli smärtsamt. Det finns antyttpå så många ställen. Jag tror att grejen är att det inte blir några överraskningar. Och Takeo är en hjälte utan brister, utom möjligen att han är lite av en hetsporre. Han har tom oöverträffade övernturliga egenskaper. Och hans fru är den vackraste kvinna som skådats. Och hans medhjälpare är de ädlaste och bästa krigarna... Ja, ni fattar. Det är liksom för perfekt. Samtidigt så tror jag att det är det där perfekta som utgör en del av lockelsen. Det är japanskt exotiskt och skirt som pärlemor. Det blir bara aldrig särskilt... intressant. Men nu har jag iaf läst klart den. :)

The New York Trilogy (Paul Auster)

Detta. Är. Något. Av. Det. Bästa. Och. Mest. Komplicerade. Jag. Har. Läst. Jag tror att om man uppskattar ”Extremely Loud and Incredibly Close” så gillar man denna. Auster utforskar New york, frågan om identitet, språk, litteratur... Och mycket mer. Detta är en bok som verkligen ligger i riskzonen för att jag ska säga ”mm, jag har inte tillräckligt med testosteron för att uppskatta det här”, men Auster håller sig på rätt sida för min smak. Jag var på helspänn hela boken igenom. PA lämnar så mycket ledtrådar till bokens tolkning genom hela texten - vilket är fullt rimligt med tanke på bokens tema. Boken består av tre böcker, som ursprungligen publicerats var för sig, men som numer brukar samlas i en volym. Varje berättelse är en sorts detektivhistoria, och alla berättelserna är egentligen samma berättelse. Läsaren får tolkningsnycklar i form av litterära allusioner och anspelningar på vad som hänt/ska hända i de andra berättelserna. Jag misstänker att jag måste läsa om dem snart. De är så komplicerade och invävda och mångbottnade att jag måste tänka mer på det här innan jag kan skriva en riktig recension. Jag får återkomma. Det här är något av det bästa jag har läst. Och det vill inte säga lite.

Ysabel (G. G. Kay)

Ned är med sin far i Provence, där fadern ska ta bilder för en ny fotobok. Väl där blir Ned och hans nyfunna vän Kate inblandade i ett mysterium som går 2600 år tillbaka i tiden.

GGK återknyter här till sina första böcker, The Fionavar Tapestry, och plockar även upp en del av sina favoritteman: triangeldramer, att bli vuxen och rödhåriga kvinnor. Och han gör det bra. Jäkligt bra, faktiskt. Gillar man annat som GGK har skrivit ska man läsa detta.

Auktoriserad hemsida

Pixel Juice (Jeff Noon)

I Pixel Juice fortsätter JN sin odyssé genom ett futuristiskt Manchester. Detta – till skillnad från hans andra verk – är en novellsamling, med en lååång rad korta berättelser som ger oss glimtar av saker som måste ha hänt mellan Nymphomation och Vurt, sådant som ger läsaren ledtrådar till hur Manchester blir vad det är i JN:s värld. Men vi får också följa ungdomsgäng som opererar från (det fiktiva? Ingen aning) bostadsområdet Shakespeare Estate, där den lägre medelklassen och deras småkriminella barn bor. Vi får också möta robotar, fiskmänniskor, grismänniskor, apmänniskor, vi får en ny blick in i den hundmanskultur vi möter i såväl Vurt som Pollen. Vidare dyker JN ner idet som nog är hans egentliga passion: musiken. Han verkar alltid brinna lite särskilt för DJ:arna och deras strävan efter att uppnå ett gungande dansgolv. Vi får möta inte mindre än tre DJ:s, alla med var sin strategi, var sin hemlighet, för att vara så framgångsrik som möjligt.

I den här samlingen utforskar JN ett antal huvudteman: droger, sex, musik, teknik, litteratur och strävan efter att vara med, att vara en del av en gemenskap. Strukturellt är novellerna indelade i fyra delar, vilkas övergripande gemensamma drag jag lite försiktigt skulle vilja säga kan kategoriseras såhär: del 1 – språk, del 2 – sex, del 3 – människa/maskin interaktion, 4 – människa/musik-interaktion. Sedan utforskar han sina respektive teman inom de här delarna. Utöver att novellerna är indelade i fyra kategorier finns det ytterligare en aspekt av presentationen av novellerna som är intressant: det finns inte mindre än två ramberättelser som s.a.s. ”innesluter” de övriga och ger oss en sorts tolkningsnyckel. Den ”yttersta” ramen handlar om JN själv, om hans barndom i Manchester, när en bully lurar på honom en ”osynlig klocka”. Ja, ni förstår. JN tror tveklöst på klockan, men plötsligt är den försvunnen. Den andra, inre, ramberättelsen handlar om lille Tommy och hans syskon som är ute och handlar magiska ting från de nio affärer som hela deras stad består av: de köper hundfrön, ett ägg med ord, sjungande kakor… De kan inte få nog, kan inte bestämma sig. I den avslutande halvan av denna berättelse är Tommy vuxen och döende, och kommer i sin döende dröm tillbaka till sin barndoms drömmar och köper en endaste sak – ett döende spöke. Jag menar att den yttre av berättelseran bör tolkas som en uppmaning att läsa de övriga novellerna med fantasi – man måste tro på den osynliga klockan! – och den inre som en metafor för vad boken är: en byggnad full av drömmar! De saker barnen köper i de nio affärerna har alla paralleller i novellerna och/eller i JN:s andra böcker.

De flesta av novellerna är mycket korta, som små smycken. De flesta är bra eller uderhållande eller informerande eller all of the above, men några är mer än så. Mina absoluta favoriter är de tre som heter Alphabox: en man bär varje dag en levande bokstav till en författare som skriver sitt sista verk en bokstav om dagen. Han bär bokstaven i en särskild låda, en alphabox. Ibland stannar han och pratar med en ung kvinna. En dag visar han henne bokstaven han bär. Mer än så avslöjar jag inte idag.

Vid första anblick är varje novell fristående från alla de andra. Efter hand när man läser förstår man emellertid att de här novellerna är lika invävda i varandra som allt annat JN skriver. Allt utgör ytterligare en nyckel till hur vi ska förstå resten av hans författarskap, hur vi ska förstå det fiktiva Manchester där allt utspelar sig. Jag lir mer och mer övertygad om att den verkliga huvudpersonen i JN:s böcker är staden själv. Här och var får jag vibbar av såväl Charles de Lint, som har en väldigt animerad stad som är viktig för hans berättelser, som av Italo Calvinos De osynliga städerna.

Detta är verkligen en riktigt, riktigt bra bok. Gillar du annat JN har skrivit är den självskriven. Gillar du SF – självklart! Gillar du Calvino och Borges: inga problem. Gillar du Poe: japp, det finns något för dig med!

Harry Potter and the Deathly Hallows (JK Rowlings)

Jösses. Tydligen var det jättelänge sen jag läste ut en bok. Men nu är det gjort i alla fall. Jag tänker inte fördjupa mig i detaljer, eftersom jag inte har lust att lägga ut spoilers i det fria. Men jag tänker ha lite synpunkter, och förhoppningsvis förstår de som har läst vad jag menar, men utan att jag förstör för dem som inte har.

För det första: Transportsträckor. Detta har varit min största synpunkt i, säg, de tre senaste av böckerna. Det händer inget, händer inger, händer inget, antingen Ron, Hermione eller Harry surar, och sen kommer det till nån sorts vändpunkt och allt händer på en gång. Vafan liksom. Det är möjligt att JKR tycker att det är suspense, men det funkar dåligt för mig.

För det andra: Är det bara jag som tycker att vissa saker som ”framkommer” som ”nya fakta” som Harry inte känner till innan, är sånt som han nog egentligen har vetat sedan typ bok 2?

För det tredje: Jag älskar Luna Lovegood. Hon är ljuvlig.

För det fjärde: Jag är otroligt morbid. Jag gillar författare som slår ihjäl sina karaktärer. Jag har tidigare högaktat JKR för att hon har gjort det tämligen hänsynslöst. Jag högaktar henne fortfarande. Men jag tycker nog att hon kunde gått ännu hårdare fram. Hon tog ihjäl tre av mina absoluta favoritkaraktärer. Ganska bra bodycount, faktiskt.

För det femte: Det är otroligt svårt att recensera den här boken, eftersom jag inte har läst den, utan konsumerat den. Jag har käkat i mig den utan lust eller hunger, bara för att få den läst. Och nu är det gjort. För har man läst de sex andra, måste även denna läsas. Och det är min recension. Vill man ha en lite bättre och mer genomtänkt recension, rekommenderar jag DN:s.

The Prophet (Khalil Gibran)

KG föddes i Libanon, men kom att spendera större delen av sitt liv i USA. Han skrev dels på engelska, dels på arabiska. Jag tror att han skrev The Prophet på engelska... I alla fall. Jag utgår från det, för det verkar så. Eller så är det en översättnign från arabiska. Det är lite svårt att klura ut. Hans prosa är i alla fall enastående, fantastisk!
The Prophet räknas som ett av de mest inflytelserika verken för religiös utveckling under modern tid. Och det kan jag förstå. Det som lärs ut är tankegångar som passar mycket väl in i de mystiska traditionerna i såväl islam, kristendom och judendom, och smälter ganska väl in i en rad österländska religioner också. Allmängiltigheten är alltså rätt stor.
Handlingen är att en profet ska lämna området där han varit de seanste åren, och en sierska kommer till honom med delar av byn. De ber honom att dela med sig av sin visdom innan han lämnar dem, och de ger honom speciella ämnen att tala om, tex kärlek, äktenskap, rikedom... De kanske mest citerade styckena är de om kärlek och äktenskap. Jag tänkte inte säga mer, utan bara citera mina favoritstycken, som jag har gått tillbaka till flera gånger udner läsningens gång.

Ur Om kärlek:
Love has no desire but to fulfil itself.
But if you love and must needs have desires,
let these be your desires:
To melt like a running brook that sings
its melody to the night.
To know the pain of too much tenderness.
To be wounded by your own understanding of
love;
And to bleed willingly and joyfully.
To wake at dawn with a winged heart and give
thanks for another day of loving;
To rest at the noon hour and meditate love’s
ecstacy;
To return home at eventide with gratitude;
And then you sleep with a prayer for the beloved
in your heart and a song of praise upon your lips.

Ur Om äktenskap:
Love one another, but make not a bond of love:
Let it rather be a moving sea between the shores
of your souls.
Fill each other’s cup but drink not from one
cup.
Give one another of your bread but eat not
from the same loaf.
Sing and dance together and be joyous, but let
each one of you be alone,
Even as the strings of a lute are alone though
they quiver with the same music.

Give your hearts, but not into each other’s
keeping.
For only the hand of Life can contain your
hearts.
And stand together yet not too near together:
For the pillars of the temple stand apart,
And the oak tree and the cypress grow not in
each other’s shadow.

Människohamn (John Ajvide Lindqvist)

Lagom tills att man behöver sommarläsning sommaren 2008 släpper John Ajvide Lindqvist en ny roman, Människohamn. Jagh ar ju tidigare varit väldigt imponerad av hans romaner, och rejält uppskrämd av hans noveller. Den här romanen är inget undantag. Jag kunde faktiskt inte lägga den ifrån mig; för första gången på länge streckläste jag en bok!

Boken handlar om Anders och Cecilia som förlorar sin dotter Maja, en förlust som skakar dem och vänder upp och ner på deras värld. Anders förlorar fotfästet och börjar dricka, äktenskapet spricker. Något år senare återvänder Anders till platsen för Majas försvinnande, och där börjar han nysta i gamla hemligheter. Det han kommer på spåren är större än vad han anat, och Anders får genom sin farmors pojkvän möjligheten att gå till botten med mysteriet. Bokstavligt talat.



Som vanligt är Ajvide Lindqvist skrämmande och obehaglig, men det är inte det som är hans förtjänst. Det som skrämmer är inte så mycket det övernaturliga, det andra, utan som vanligt är det vi själva som är det skrämmande, det verkligt skräckinjagande. Och som vanligt är Ajvide Lindqvist en fantastisk iakttagare: i Låt den rätte komma in beskrev han med smärtsam noggrannhet det tidiga 80-talets Sverige - den här gången låter han oss dels minnas det sena 80-talet, med dess musik, stilar och attityder, dels låter han oss känna igen oss i vår samtid. Genom att berätta en familjesaga som spänner över fem generationer berättar han också men känslig blick en berättelse om Sverige under 1900-talet.

Det finns inga skäl till att inte rekommendera den här boken!

Här kan man lyssna på ett utdrag ur boken.

Officiell hemsida

A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers (Xiaolu Gou)

Guo har skapat en vacker och smart berättelse om en ung kinesisk kvinna som kommer till London för att lära sig engelska. Hennes föräldrar har skickat henne, för att hon ska kunna bli mer användbar i deras skoföretag. Hon hatar engelska: de enda ord hon gillar är adjektiv och adverb, för de är konstanta, de ändrar sig inte, medan alla andra, i synnerhet verben är fulla av grammatik. Efter någon månad i en ovan västerländsk ensamhet möter hon en äldre man. Tillsammans med honom gör hon en utvecklingsresa, en resa där inte bara hennes språk utvecklas (vilket sker konkret och tydligt i boken), utan också hennes livsmål, självkänsla, möjligheter, önskningar, krav. Det här är en snabbläst och vacker bok som lämpar sig för mysiga sommardagar på en filt i skuggan av ett träd. Helst ett fikonträd, men har man inte ett sådant tillgängligt får man ta vad som står till buds!

The Stone Gods (Jeanette Winterson)

JW säger sig ogilla science fiction men har trots det skrivit en SF-roman för att sprida sin åsikt om krig och miljöförstöring, på samma sätt som Margaret Atwood för några år sedan gjorde med Oryx And Crake. Jag har fullt förtroende för att JW har gjort mer research än vad MA gjorde, för den här romanen är inte alldeles osannolik i själva SF-sidan. Men det är ändå möjligen så, att om man avskyr en genre så ska man inte ge sig på att använda den för sina egna syften - det kommer bara att se naivt ut, och man kommer inte att nå den publik man är ute efter ändå, för de kommer inte att känna igen sig. Och anledningen till att de inte kommer att känna igen sig är att JW skriver med samma underbara post-whatever stil som hon alltid har gjort.

Jag ska inte gå in på vad den här romanen handlar om, utöver att det är miljöförstöring, krig, teknologi, och... förstås kärlek. Som alltid hos JW är det kärleken som är vår räddning, vår enda räddning. Men utöver det är det en berättelse om kvantuniversa, om människans oförmåga att nyskapa, människans förmåga att upprepa sina egna misstag in absurdum, och att allting bär avtryck av allt det har varit med om. Med andra ord - JW berättar samma berättelse igen.

Och hon gör det bra. Gillar man JW ska man absolut läsa The Stone Gods. Även om jag nog kan tycka att hennes politiskhet blir en aning övertydlig och förutsägbar ibland. Och det gör mig bekymrad att hon ägnar sig åt generaliseringar över kvinnligt och manligt som närmast liknar den livmodersmystik som jag trodde att fritänkande författare av idag hade kommit över.

Men återigen: Only the impossible is worth the effort.

Här läser JW själv ur Stone Gods:



Officiell hemsida

Girl meets boy (Ali Smith)

Jag har inte läst något av AS tidigare, hon har varit såpass haussad att jag faktiskt har låtit bli. Jag har inte velat bli besviken på henne, som jag har blivit av många andra författare som varit shortlistade för Man Booker Prize och så. Men he-rre-gud. Girl meets boy är en av de senaste böckerna i Canongates Myths Series, som jag fortfarande är alldeles exalterad över, inte bara för att de av böckerna som varit bra har varit så alldeles vansinnigt bra (även om de som varit dåliga verkligen varit sådana jag kunnat ha eller mista), utan också för att böckerna är snygga. Sådär vackra som riktigt fina praliner - de är vackert satta på kvalitetspapper och med en behaglig font, behaglig mängd tecken per rad, på det stora hela vacker omslagskonst osv. Det är en fröjd att öppna en sådan bok.

I Girl meets boy möter vi ett syskonpar, två systrar, som är väldigt olika. En av dem gör precis vad som förväntas av henne, och är väldigt bekymrad över precis vad det är folk förväntar sig av henne, hon lever med alla de problem som det medför att till varje pris (framför allt priset av den egna självkänslan) passa in och leva upp till. Den ena upptäckte tidigt att hon inte trivdes med vart andras normer och värderingar ledde henne, så istället skapar hon sina egna riktningar, sina egna normer. Så en dag möter hon kvinnan som är den vackraste pojke hon någonsin sett...

Detta är en tunn och vackert berättad bok, som bygger på berättelsen om Iphys, from Ovidius Metamorfoser. Det är en vacker och lycklig kärlekshistoria, som samtidigt tar en väldigt tydlig ståndpunkt i fråga om hur vi hanterar vår värld och vår närmiljö, våra naturresurser och varandra. Den är en miljöaktivistroman, en feministroman, en humanistroman och en queerroman. Och den är ett smycke: otroligt välberättad, rolig, varm, kärleksfull och hoppfull! Läs den!

Where three roads meet (Salley Vickers)

SV återberättar Oidipusberättelsen genom att också återberätta dramats mest kände återberättare, Dr Sigmund Freud. Genom att göra en psykoanalytisk (antar jag :S ) läsning av dramat som skiljer sig från Freuds egen, och genom att dessutom göra en hellenistisk-teologisk läsning av myten skapar hon något nytt. Hon låter Freud möta siaren Teiresias, och medan Freud ligger långsamt döende av muncancer och periodvis smärtlindrad med morfin, berättar Teiresias sin version, ger sin tolkning, av händelseförloppet.

Detta är en intressant berättelse, det är en intressant läsning av myten och en intressant presentation av den gode doktorn. men jag misstänker att man uppskattar det mer om man är mer inne på psykoanalytisk teori än vad jag är. Men det betyder inte att man inte kan tillgodogöra sig boken och få ut något av den, verkligen inte. Men notera att jag skriver "intressant", inte "fascinerande", "spännande", "tankeväckande" eller "fängslande". För dit når inte den här boken. MEN utifrån en utgångspunkt i den idéhistoriska introduktionen till Myt-serien, A short history of myth av Karen Armstrong, så gör den här boken verkligen sitt jobb genom att presentera en myt som har påverkat vår samtid något ofantligt, och genom att samtidigt presentera den mytomspunne mannen som gjorde att den myten fick ett sådant alldeles extra genomslag och påverkan.

Jag har inte läst något av SV tidigare, så jag vet inte hur hennes prosa brukar vara. Men jag måste säga, att för att vara en det 21:a århundradets författare är hon märkligt shakespeariansk i sitt dialogskrivande. Verkligen. Här och var strösslar hon in ordvitsar som är som hämtade från Hamlet. Ytterst märkligt.

The Darkangel, A Gathering of Gargoyles & The Pearl of the Soul of the World (Meredith Ann Pierce)

Jag har påbörjat ett farligt, farligt projekt: jag läser om böcker jag älskade som barn. Jag har just avslutat The Darkangel, som heter Den fjortonde bruden på svenska. Det är en av de första vampyrböcker jag läste, och den som för alltid romantiserat vampyrer för mig. Det är tydligt att skillnaden i mig som läsare gör mycket för min uppfattning av boken - istället för att uppfatta det som en oerhört romantisk berättelse, kan jag idag inte se det som något annat än en berättelse om ett misshandelsförhållande som bara kan brytas genom att huvudpersonen får en känsla av egenvärde. Men möjligen är det jag som projicerar.

MAP har skapat en värld som man med lite klurande kan räkna ut möjligen ligger på vår måne. Himlakroppen har getts liv av människor som numer övergett världen, och lämnat sin skapelse åt sitt öde. Det är en fantastisk värld där magi, teknik och SF sådär i största allmänhet presenteras som fantasy. Det är en alldeles vansinnigt stilig illustration av Clarkes tredje lag. Mycket vackert. Där rövas Aeriels härskarinna bort för att bli mörkängelns brud, och Aeriel ger sig av för att hämnas henne.

Detta är en vacker, vacker berättelse om kärlek och vänskap, objektifiering och varm äkta omsorg, och om hur kärlek och partnerskap fungerar bäst med någon som respekterar och förstår en, inte med någon som blint idoliserar och dyrkar en.

Jo - de nytrycks just, så de nya utgåvorna är fantastiskt stiliga, och möjligen har man lärt sig av Harry Potter att om man presenterar en barnbok med ett vuxenboksomslag, så kommer man få många fler vuxna läsare! Mycket stiligt i vilket fall!

Hm. Ju mer jag tänker på det, desto coolare tycker jag att det är - det här är SF efter SF, liksom - efter den högteknologiska kolonisationen, och det enda som finns kvar av kunskap om olika teknologier uppfattas som magi :) Det är faktiskt skitcoolt!

~

Bok nr 2, A Gathering of Gargoyles, tar vid några "dagmånader" efter första bokens slut. Aeriel är olycklig och rastlös, och får en ny vers att tyda, ett nytt uppdrag. Som läsare tyder man ganska snart stora delar av versen, men Aeriel förstår inte vad den betyder. Men det är förstås alltid lätt att vara baksätesförare... Iaf: hon råkar ut för fantastiska händelser och personer, och vi får reda på en hel del till om vem hon faktiskt är, var hon kommer ifrån. Ofta är bok nr 2 i en serie (eller film nr för den delen) mest transportsträcka, och visst, på sätt och vis är detta en transportbok, men oerhört viktiga personer och samband introduceras, och vi får en kraftfull språngbräda mot den tredje avslutande boken.

~

I tredje boken växer Aeriel som människa, och blir också något mer - eller möjligen mindre - än människa. Hon uppfyller det öde som utsetts åt henne, trots hennes egna pessimistiska tankar om de bakomliggande orsakerna till ödets utformning. Här får vi lära känna den teknik som skapat livet på den måne där Aeriel lever, och får även veta något om de individer som skapade den. Ämnen som miljöförstöring, genmanipulation och allmänt gudalekande diskuteras också.

Mina vänner. Om ni inte redan någon gång har läst de här böckerna så rekommenderar jag dem verkligen. De har både skönhet och djup, och gör något intressant med själva genrerna fantasy och SF, genom att genom att slugt utnyttja Clarkes tredje lag genom berättelsens gång förskjuta den från det ena till det andra.

The Claiming of Sleeping Beauty, Beauty's Punishment, Beauty's Release (Anne Rice)

AR skrev egentligen de här böckerna under pseudonymen A. N. Roquelaure. De behandlar teman som sex och... Sex. Och förnedring. Och smärta. Och maktlöshet. Och lite andra blandade BDSM-inslag. Om man inte alls tycker att BDSM är lockande eller intressant, eller iallafall inte frånstötande, ska man kanske inte ge sig på de här böckerna...

Grundstoryn är att vi får veta vad som händer Törnrosa efter att hon väckts av Prinsen. Hur hon får följa med honom till hans kungarike och får uppleva de fasor och lockelser som kroppen erbjuder. I första delen strävar hon efter att lära sig att lyda, att ge efter helt och fullkomligt, och att villigt överlåta all makt åt sin Prins. I bok två blir Törnrosa bortskickad från slottet, eftersom hon misskött sig, för att istället spendera minst ett år i Byn. I Byn finns ingen av den lyx som trots allt funnits på Slottet, utan istället börjar Törnrosa och hennes älskare Tristan förstå vad verklig underkastelse innebär. Mot slutet inser de att de befinner sig i en spiral - även om de tror att de har underkastat sig totalt, så finns det ändå alltid någon ytterligare liten gnutta av dem själva att ge upp... Och den får de ge upp i tredje volymen. Här blir de bortrövade till ett exotiskt grannland, där de blir smyckade och utstyrda i mer lyx än de ens kunnat föreställa sig på Slottet. I själva verket framstår Slottet som grovt och primitivt i jämförelse. Här blir de också fråntagna det sista av sin möjlighet till egen vilja: total och slutgiltig lydnad krävs av dem, som om de vore själlösa varelser. Men här börjar något annat hända. En av Törnrosas kamrater, Laurent, inser att han inte bara har en villig undergiven slav i sig, utan att han lockas starkt av att själv vara den som ger smärta och order. Det är först på så sätt som han verkligen överväldigas av kärlek till sina älskare. Tredje boken fokuserar mycket på Laurents väg till att själv locka upp piskan.

Ingen som har läst ARs vampyrböcker kan väl tvivla på att AR fascineras av kärlek och intimitet mellan män? Detta blir tydligt även här, även om beskrivningarna av mänskliga möten varken är hetero- eller homonormativa, om det finns ett sådant ord. Ingen konstellation är norm, utan alla kombinationer är tänkbara, kittlande och äkta. Möjligen skulle man kunna argumentera att avslutningen (som jag inte ska avslöja här) talar för någon form av resignation inför en heteronorm som råder utanför ramarna för Slott, By och Palats.

De här böckerna utgör en vacker beskrivning av vad smärta och underkastelse kan innebära, och en mycket vacker beskrivning av enskilda individers utveckling. Det är mycket vackert. Men det betyder ju inte att jag inte har vissa invändningar. Den första är av språklig natur: AR kommaterar helt galet, vilket inte alltid gör att det underlättas för läsaren, och vissa ord upprepas till förbannelse: exquisite och wallop tex. Efter ett tag blir det lite löjligt. Sedan kan man börja fundera över sådant som tidslinjen för de två första böckerna. Om jag inte är alldeles ouppmärksam så utspelas de under några få dagar, vilket gör Törnrosas personlighetsutveckling alldeles vansinnigt osannolik. Även tredje boken har drag av detta, även om den har en lite mer trovärdig tidsprogression. Lite. Min sista riktiga invändning är att en del detaljer i första boken skarpt motsägs av detaljer i andra och tredje boken, vilket gör att delar av hela bakgrundsberättelsen blir väldigt märkliga. Sedan kan man förstås också ha synpunkten att det är lite märkligt att ingen blir gravid och att ju högre börd man har, desto vackrare och mer symmetriska drag har man. Men det är kanske en petitess i sammanhanget...

Norrlands Akvavit (Torgny LIndgren)

I sin sista bok om den halvfiktiva-halvverkliga hemorten Avabäcken, berättar TL den muntra berättelsen om avkristningen och avfolkningen av det norrländska inlandet. Och han gör det som vanligt med bravur.

TL är en av mina absoluta favoritförfattare. Han är språkekvilibrist på en lågmäld nivå - sarkasmen är hans adelsmärke, och han är som bäst när det gäller att beskriva människans livslögner utan att helt tydligt och rättframt - men ändå utan tvekan - pekar på de gungflyn individerna bygger sina liv på. Och han gör det på en underbar västerbottniska; "De hade inte haft maten på flera dagar". Det är ju så man ryser av lycka.

I den här - enligt hintar från författaren i förbigående i boken - sin sista roman om Avabäckens befolkning, berättar TL om en desillusionerad fd väckelsepredikant som återvänder till sin forna flock för att avkristna dem, men märker att tidens tand på det stora hela redan gjort jobbet åt honom. Livet kommer ikapp honom, och det blir tydligt och klart för honom vad han missat genom att en gång för 48 år sedan lämna bygden. Vi får också en gång för alla, tydligt och klart, veta varför Avabäcksbygden är en sådan förunderlig bygd, med sådana förunderliga människor. Och på vilket sätt de alla egentligen är släkt med varandra.

Jämfört med annat ur TL:s mästerliga produktion, tex Dorés bibel och Ljuset, är detta en bagatell. Men det är en förtjusande sådan, ett välskrivet postludium av en sann mästare. Och till skillnad från tex Hummelhonung gör det inte något om man är äckelmagad, och det är inte ens särskilt mycket eländes eläde, inte som i Ormens väg på hälleberget. Den är bara förtjusande och rar. Och mycket läsvärd - i synnerhet om man har läst resten av TL:s verk. Då är den närmast en nödvändig avrundning.

The Helmet of Horror (Victor Pelevin)

Victor Pelevin är en förhållandevis ung rysk författare, som haussas som det bästa i litteraturväg som har kommit ut ur Ryssland det här århundradet. Nu är jag inte så väldigt bevandrad i samtida rysk litteratur, men jag kan säga en sak: om man gillar författare som har ett fast grepp om form så är Pelevin något att satsa på. Språk kan jag inte riktigt uttala migom, eftersom jag läste den engelska översättning. Men, även i översättningen så har de olika karaktärerna väldigt olika röster, vilket tyder på ett grepp även om språket.

The Helmet of Horror är den fjärde volymen i Canongates Myths series. Den myt Pelevin har valt är myten om Minotauren, Theseus och labyrinten. Han berättar berättelsen om de unga männen och kvinnorna som skall offras, och han gör det genom att återge den diskussion de för i ett chattrumsliknande forum. De diskuterar sin situation och försöker ta reda på hur deras respektive labyrinter förhåller sig till den skräckhjälm deras fångvaktare bär. De leker en form av "tjugo frågor" för att komma ur sin allt mer desperata situation. Berättelsen handlar mycket om hur vi upplever världen och hur sanningen egentligen ser ut, vad världen verkligen är.

Jag vill läsa mer av Pelevin. Det är synd att så lite av hans produktion är översatt till svenska.

Enhet (Ninni Holmqvist)

NH:s roman är en dystopi som utspelar sig nån gång i den överskådliga framtiden. Jag får en känsla av att huvudpersonen är född några år innan mig. Nån gång på slutet av 60-talet, kanske. NH plockar upp teman och företeelser som finns i vårt samhälle idag - radikalfeminism, utilitarism, ungdomskult, dödsskräck mm, och skruvar upp dem en aning. I vissa fall ganska mycket. Resultatet? En väldigt skrämmande tillvaro. I NH:s framtida Sverige blir du vid din 50-årsdag om du är kvinna, 60-årsdag om du är man, hämtad till en institution. Förutsatt att du är umbärlig. Umbärlig är du om du inte är behövd. Behövd är du om du lever i en fast relation, eller har barn, eller har ett yrke som tydligt bidrar till BNP (läkare, hantverkare, politiker, media... Humanister och konstnärer är umbärliga). Du får flytta in på institutionen och lever där med andra umbärliga. Ni utgör en reservbank för donatororgan, samt försökspersoner i humanexperiment av dels medicinsk, dels psykologisk natur. Ni bidrar på så sätt till samhället trots att ni av val eller omständigheter tidigare valt att inte göra det.

Detta är science fiction av klass. Faktiskt. Jag skulle vilja jämföra den med Oates Oryx and Crake. Mjuk SF.

I skydd av mantrat att vi lever i en demokrati delas människor in i första och andra klassens medborgare, för samhällets och vetenskapens bästa. NH diskuterar inom ramen för detta svåra (om än ibland lite klichéartade) etiska frågor som tex vilken medborgare som är mer värd att rädda - en äldre människa som "levt klart" eller en ung flerbarnsmor (diskussionsexempel 1a om man studerar etik inom sina filosofi- eller religionsstudier), samt vad som egentligen är kärlek; hon jämför intensiteten i bandet till en hund man känner utan och innan med bandet till ett barn man fött med vetskapen att man måste lämna bort det, och därmed aktivt inte knutit an till. Vilken uppoffring är större?

Jag grät flera gånger när jag läste den här boken. Som jag för övrigt sträckläste, vilket väl är nån form av kvalitetsmärke. Jag vet inte riktigt varför jag grät. Kanske för att jag kände igen mig. Kankse för att huvudpersonens situation har beröringspunkter med min egen. Kanske för att det jag själv kämpar mest med hos mig själv - att våga ge upp kontroll över mitt liv till någon annan - är en av de stora sakerna som huvudpersonen kämpat med. Jag vet inte. Berörde gjorde den iaf.

Berättartekniskt är boken mycket spännande. Huvudpersonen är författare, och den som fiktivt står bakom texten. Hon förmedlar en bild av institutionen som är reflekterande och nyanserad, oerhört mycket förmedlas mellan raderna, dvs genom att hon alluderar på dagens läsares värderingar och ställer dem i relation till sina enga och hennes samtids värderingar. Rent tekniskt är det också intressant såtillvida att den fiktiva författaren tydligt anger att hon inte är någon tillförlitlig författare. Hon avslöjar att hon till exempel ljugit om vissa specifika detaljer. Så varför skulle hon inte ljugit om andra..?

Det här är en mycket läsvärd och tänkvärd roman. Något av det bästa jag läst på svenska på mycket, mycket länge. Språkligt är den kanske inte helt fulländad - snarare lite platt - och det förekommer en del upprepningar. Men resonemangen och berättelsen är så starka att det inte spelar någon roll. Läs den här. Våga läsa svensk SF!